Michael Kanig:

Svenskkyrkan i Dresden

Bredvid det stora läkarhuset på Bayreuther Straße i Dresden finns en karaktäristisk byggnad, nämligen ”die Schwedenkirche”. När det japanska körsbärsträdet blommar framför det rödbruna fasadteglet tycker man sig som förflyttad till en annan värld. På toppen av det pyramidformade brunröda taket på den kvadratiska byggnaden finns ett kors som visar att detta är en kyrka. I en anslutande vinkelbyggnad finns församlingshemmet.

Man får dock inte någon omedelbar uppfattning om hur gammal anläggningen är. Den enkla arkitektoniska utformningen verkar på något sätt tidlös. I samband med reformationsdagen förra året [2012] firade kyrkan emellertid sitt trettioårsjubileum.

Kyrkan har en alldeles särskild historia. Den börjar med att förre biskopen i Sachsens landskyrka Gottfried Noth 1965 fyllde 60 år och då fick en present av Lutherska Världsförbundet. Han skulle få bygga en kyrka på en plats som han ansåg vara lämplig. LWF skulle stå för material och byggkostnad. Svenska kyrkan fick i uppdrag att föra projektet i hamn.

Glädjen blev stor. Biskop Noth tänkte i första hand på Niedersedlitz [i utkanten av Dresden] där man redan på 1930-talet förvärvat en tomt för att bygga ett församlingscentrum. Sedan hade kriget kommit emellan och förhindrat bygget. Emellertid avvisades den planen av de statliga myndigheterna. Likaså avslogs ett dussintal andra bygglovsansökningar på olika platser runt om i Sachsen. Den 9 maj 1971 avled Gottfried Noth. Projektet lades till handlingarna i kyrkokansliet.

1978 förändrade emellertid SED [Socialistiska Enhetspartiet] sin kyrkopolitik. Man kom fram till den uppfattningen att kyrkan direkt eller indirekt skulle kunna hjälpa DDR i dess strävan att få internationellt erkännande.

Staden Dresden hade färdigställt en tiovåningsbyggnad vid Budapester  Straße och blev sedan intresserad av fylla ut den lucka i bebyggelsen som fanns efter ruinen av den gamla Zionskyrkan i hörnet av Nürnberger Straße och Hohe Straße. Samtidigt blev den barack för kyrklig verksamhet som fanns intill ruinen i allt sämre skick. När det regnade bildades vattenpölar på taket. På förslag från sin egen revisor började landskyrkans kansli åter att föra projektet med Svenskkyrkan på tal. Sedan Dresdens stadsförvaltning fått klartecken från Berlin började men söka efter en ersättningstomt, och hösten 1979 erbjöd man ett stycke mark på Bayreuther Straße 28. På platsen hade det tidigare funnits en vacker fruktträdgård. Kyrkokansliets dåvarande byggnadshandläggare Oberkirchenrat dr. Bähr (som efter 1945 hade återuppbyggt rådhuset vid Dr.-Külz-Ring) besåg platsen och tillstyrkte omgående. Han insåg också att svenskkyrkan, som var tänkt att byggas i ett plan, också måste förses med en källarvåning eftersom det fanns en två meter djup svacka längs gatan, något som i sin tur skulle ge församlingen dubbelt så stort utrymme.

Det kom att dröja ett och ett halvt år innan arbetet med grunden kunde börja. Den tomt staden så frikostigt erbjudit tillhörde nämligen en trafikskola, som naturligtvis protesterade mot att bli berövad sin egendom. Tvisten avgjordes genom ett beslut i Berlin.

Svenskarna hade redan 1965 tagit fram ett typprojekt, nämligen en träkyrka med en yta om 12 gånger 12 meter. Till denna skulle anslutas en lekskola, också den i trä. I det kvadratiska kyrkorummet skulle stolarna ställas så att de bildade en trekvartscirkel runt altaret. (Så har det varit fram till idag och är på så sätt en påminnelse om den gamla Zionkyrkan där bänkarna stod i en halvcirkel kring predikstolen.) Delarna för den monteringsfärdiga kyrkan var redan klara, men nu måste det hela projekteras på nytt eftersom det skulle tillkomma en källarvåning. Arkitekten Rolf Bergh kom resande från Stockholm för att besiktiga den nya tomten. Projektledningsföretaget Hifab i Stockholm utsåg byggnadsingenjör Erik Granbom från Kullavik utanför Göteborg att leda arbetet under de beräknade 18 månaderna. Eberhard Bürger var ansvarig representant för den sachsiska landskyrkan. Han hade tidigare lett restaureringen av Frauenkirche i Dresden.

Erik Granbom var outtröttlig. Tidigt på morgonen var han den förste på plats för att lämna ut de svenska verktygen till arbetarna. Det var skyfflar, murslevar och skottkärror av en annan kvalitet än man var van vid. Och efter den officiella arbetstidens slut ledde han naturligtvis de frivilliga medhjälparna som efter att ha varit på sitt eget arbete gjorde insatser på byggplatsen. Lika självklart deltog Granbom i söndagens gudstjänst eftersom han med sin starka kristen tro såg ansvaret för kyrkbygget som en Guds gåva och som en missionsuppgift. Vi slöt snart denne anspråkslöse man till våra hjärtan – och han oss till sig.

Under våren 1981 murades undervåningen med svenskt tegel. Många församlingsmedlemmar gjorde frivilliga ”VMI-insatser” [Volkswirtschaftliche Masseninitiative, ”frivilliga” arbetsinsatser som invånarna i DDR ibland måste delta i] på eftermiddagarna och under helgerna, framför allt den åttioårige herr Kessler, som tidigare varit ingenjör vid flygplansfabriken i Dresden, och hans dotter fru Weber. Han hade ursprungligen tillhört det socialdemokratiska SPD som sedan slogs samman med SED.

Med stigande förvåning insåg omgivningen att det här inte rörde sig om någon kommendering utan att alla verkligen ställde upp av egen övertygelse med ett gemensamt mål för ögonen. Vid ett tillfälle hade byggnadsarbetarna problem med att mäta upp formen för betongplattan som kyrkan skulle stå på. Då kom en av konfirmandernas pappa förbi på hemväg från arbetet. Han gick fram till männen och sade: ”Låt mig göra det!” Han var ansvarig för undervisningen i mätteknik vid Tekniska universitetet i Dresden.

Tiden började bli knapp. I slutet av augusti skulle Kyrkornas världsråds centralkommitté ha sammanträde i Dresden. Som ett synligt tecken på sitt nya förhållande ville såväl stat som kyrka att de många utländska representanterna skulle få uppleva taklagsfesten. I slutet av juli kunde man med hjälp av en stor kran från Berlin lyfta upp de fyra stora limträbalkarna på sina fästen och foga samman dem upptill. Kyrkans skelett tycktes på samma gång vara finlemmat och stabilt. De som bevittnade detta lyft kommer nog inte att glömma synen. De båda svenska timmermännen (det finns många lustiga episoder att berätta om dessa härliga människor) utförde hela arbetet tillsammans med snickarna på platsen.

Den 28 augusti var det dags. Den svenske ärkebiskopen Olof Sundby predikade i den överfulla baracken. Biskop Josiah Kibira från Tanzania, som var president i Lutherska världsförbundet, framförde en hälsning till församlingen. Senare på eftermiddagen trängde församlingsbor och tillresta gäster ihop sig på byggarbetsplatsen. Några av församlingens ungdomar bar taklagskransen, bland dem Berndt och Sibylle Landgraf, barn till sedermera rektorn vid Tekniska universitetet och hans fru som var skulptör och som gjort den vackra fredsstatyn intill trädgårdsmuren vid Japanska Palatset. Byggets förman höll sitt traditionella anförande från byggnadsställningen, drack ur ett glas sekt och kastade sedan ner det på marken. Biskop Johannes Hempel slog utan problem in den sista spiken. Inför de kommunala och kyrkliga gästerna samt många grannar och församlingsmedlemmarna fastslog Kurt Domsch, chefen för kyrkokansliet, att byggande alltid är något man gör tillsammans. Den enskilde förmår inte så mycket samtidigt som det kommer an på varje enskild människa.

Sedan själva kyrkan blivit klar utvändigt var det dags för trästommen till församlingshuset. Då visade det sig att en av de bärande träbalkarna för källarvåningen var för kort. Uppenbarligen hade den vid något tillfälle blivit avsågad av misstag. Situationen var kritisk. Varifrån skulle man få tag på en limträbalk specialkonstruerad just för denna kyrka? Alldeles utom sig försvann Erik Granbom till sitt lilla rum på Bayreuther Straße 30. Så ringde han till firman i Töreboda som hade levererat limträkonstruktionen. Och har man sett på maken! Där fanns faktiskt ytterligare en sådan balk på lager, och man kunde skicka den med en transport som skulle gå till Stockholm samma eftermiddag. Granbom ringde en transportfirma i Stockholm som kontaktade Deutrans, som i sin tur höll på att lasta ett godståg som nästa dag skulle gå tillbaka till DDR. Balken kom med tåget och på tredje dagen anlände den till Dresden.

Bygget fortsatte utan avbrott. Senare på hösten kunde en kran sättas takbjälkarna på plats. Alla ”stridsdugliga” män inbjöds att en lördag hjälpa till med att göra klar takkonstruktionen. Som ledare för arbetet fungerade Rudi Kirsch, en byggnadsingenjör från församlingen. Han hade arbetat vid många stora byggen i DDR och hade också varit med om att bygga Dynamostadion i Moskva. Han var satt till kroppsbyggnaden men oerhört rörlig. När han såg att någon för ögonblicket var sysslolös kom han genast och frågade: ”Är det något som saknas? Kan jag hjälpa dig med något?” Under hans ledning monterades alla taksparrarna på bara en eftermiddag. Tre dagar före vinterns ankomst var de utvändiga arbetena färdiga. Erik Granbom kunde i lugn och ro ta en veckas ledighet och fara hem. Inomhusarbetena kunde fortsätta enligt tidtabellen.

Arbetet fortsatte utan avbrott. Några svenska montörer anslöt, en för elen, en för VVS och en som monterade fönstren. Frivilliga från församlingen förberedde golven för att lägga korkmattor. Outtröttligt spacklade de väggarna i församlingssalen samt gjorde i ordning utanför byggnaden. Borden och stolarna kom från Sverige. De svenska gardinerna och de stora lamporna, som var väl emballerade, hängdes upp. Altare och ambo ställdes på plats.

På reformationsdagen den 31 oktober 1982 hölls sista gudstjänsten i den gamla baracken. Avskedet var inte lätt eftersom det var i denna lokal vi liksom formats till en familj. Sedan tågade vi iväg mot den nya kyrkan. Där hälsades vi av Strehlener Posaunenchor. En av våra medhjälpare vid bygget var livsmedelskemist och chef för Hygieninstitutet på Reichenbachstrasse, och han tillhörde denna blåsorkester. Utanför kyrkporten överlämnade Erik Granbom kyrknyckeln till biskop Helge Brattgård, som sedan gav den vidare till biskop Hempel, som i sin tur överlämnade den till församlingsprästen Michael Kanig, som till slut låste upp porten. Sedan kunde församlingen träda in i sin nya kyrka.

Bara halva församlingen fick plats inne i själva kyrkorummet. Resten fick sitta nere i församlingssalen och följa gudstjänsten genom en TV-mottagare. Fru Granbom hade på sig sin hembygdsdräkt. Hon satt till vänster om altaret tillsammans med sin man. Biskop Brattgård, iförd en grönvit biskopskåpa, predikade på tyska. Hans fru härstammade från Lausitz. Henrik Svenungson, som var sekreterare i Lutherhjälpen och som senare blev biskop i Stockholm, ställde ett svenskt glaskors på altaret. Det skimrade vackert i solskenet. Den unge kantorn Christoph Müller hade komponerat en mässa. Kör och musiker hade problem med att få plats med i den fjärdedel av rummet som de fick trängas in i. Musiken var mycket emotionell. Jag kan fortfarande se framför mig hur förvånad biskopen blev när violinisten intonerade en csardas då nattvardsfirandet började.

Vid gudstjänstens slut när prästerna skulle lämna kyrkorummet blev det stockning. Ärkeprästen Gladyschtschuk från den rysk-ortodoxa kyrkan kom fram ur en bänkrad och överlämnade en stor nattvardskalk av förgylld mässing. Sedan hade vi fest inomhus och i trädgården. Många välgångsönskningar uttalades och många ord av tacksamhet blev sagda. Nu kunde en ny epok börja i Zionsförsamlingen. 

Förf. har varit präst i Zionförsamlingen i Dresden
Översättning: Anders Brogren