Skrivelse                                                                                         2006-06-07

Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar

Vi hemställer härmed att Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar prövar om biskoparna Carl-Axel Aurelius, Esbjörn Hagberg, Caroline Krook och Anders Wejryd handlagt de frågor och förhållanden, som uppkommit med anledning av Missionsprovinsens biskops­vigningar, i enlighet med sina biskopsvigningslöften och med föreskrifterna i nu gällande kyrkoordning.

Biskopens ämbete är ett enhetens ämbete. Att främja och tjäna enheten i Kristus tillhör det som en biskop tar på sig i och med löftena i biskopsvigningen. Det framgår också av nu gäl­lande kyrkoordning, 8 kap, 1 §. Svenska kyrkans biskopar har att främja, värna och vårda enheten i sina stift, liksom i Svenska kyrkan i stort, och att främja och vårda relationen till de andra de­larna av den världsvida kyrkan.

Missionsprovinsens historia har sin upprinnelse i det beslut som biskoparna i Svenska kyr­kan tog i oktober 1993 att prästviga endast dem som inte underkänner de kvinnliga präster­nas ämbete och sakramentala handlingar.

Alla, som vill veta, vet att ordningen att ordinera kvinnor till präster och biskopar är en teolo­giskt olöst fråga. Internationellt och ekumeniskt är också den som bejakar prästvigda kvin­nor klar över att man med goda teologiska motiv kan hävda att präst- och biskops­ämbetet av Kristus är tänkt som en manlig uppgift. 1993 fördes ett inomkyrkligt samtal för att finna en ”ekumenisk” modell där både de som bejakar ordningen och de som inte accep­terar den kunde ha plats i Svenska kyrkan. Det arbetet, där bland annat de nuvarande bis­koparna Ragnar Persenius och Christina Odenberg deltog, resulterade i rapporten Kyrka Ämbete Enhet (1993). I rapporten markeras en enighet kring uppfattningen att det ”ur teolo­gisk syn­punkt finns två möjliga och tolkningsmässigt hedervärda huvudståndpunkter i frå­gan om kvinnor som präster och biskopar. Materialet i bibeln och kyrkans tradition kan inte sägas vara entydigt. Det är huvudorsaken till motsättningen” (sid 18). Samtalsgruppen var också enig i uppfattningen ”att tveksamhet till eller ifrågasättande av ordningen med kvin­nor som präster inte i sig bör hindra att någon vigs till präst” (sid 39).

Biskoparnas beslut i oktober samma år, senare uppföljt med 31 kap 2 § 5 mom och 34 kap 9 § 4 mom i nu gällande kyrkoordning, var steg åt motsatt håll, mot splittring i stället för mot enhet. Kyrkligt, ekumeniskt och teologiskt var och är det en katastrof.

I linje med vad man tidigt kunde räkna ut ledde de nämnda besluten till att enskilda kristna, i huvudsak troget kyrkfolk i Svenska kyrkan, började fråga efter fler präster till sina försam­lingar än dem som nu prästvigs. Samtidigt nekades goda prästkandidater vigning enbart av det skälet att de inte kan samverka in sacris med prästvigda kvinnor. Detta har lett till bil­dandet av Missionsprovinsen, som nu med hjälp från andra kyrkor biskopsvigt tre präster i Svenska kyrkan, för att på det sättet kunna förse kyrkfolk i Svenska kyrkan med präster.

Ingen torde finna arrangemanget särskilt lyckosamt eller önskvärt. Missionsprovinsen vill inte splittra och inte bilda eget, men ser i det uppkomna läget inga andra åtgärder att vidta än dem man vidtagit. Missionsprovinsens företrädare har flera gånger påpekat att de har stöd för sitt agerande i vår kyrkas bekännelseskrifter.

Hela situationen känns igen från andra tider i den kristna kyrkans historia, till exempel från 1500-talets Tyskland eller 1800-talets Sverige.  I rapporten från den officiella samtalsgruppen mellan Svenska kyrkan och Missionsförbundet ”Guds kyrka och en levande försam­ling” (1995) finns ett historiskt avsnitt med tillbakablick på splittringen på 1800-talet. Den gången gällde det bland annat synen på nattvarden och det regelverk som stadgade att svenska medborgare var förpliktade att i Svenska kyrkan gå till kommunion minst en gång om året. Detta missbruk av nattvarden reagerade väckelsens folk emot. De framväxande missionsföreningarna utvecklades till nattvardsföreningar, där man kallade präster man hade förtroende för att leda enskilda nattvardsgångar i Svenska kyrkans lokaler. 1876 blev konflikten tydlig när prästen P P Waldenström nekades att leda en enskild nattvardsgång, först i Uppsala Domkyrka och därefter även i Trefaldighetskyrkan i Uppsala. Följden blev att Walden­ström och hans trosfränder i stället samlades och firade nattvard i Uppsala missions­hus. Är­kebiskop Sundberg hävdade kyrkans ordning och enhet. Waldenström blev anmäld för domkapitlet, som fastställde att en präst som leder enskild nattvardsgång utanför det vigda kyrkorummet gör sig skyldig till brott mot sina vigningslöften. När konflikten med Svenska kyrkan inte kunde lösas, begärde Waldenström och flera andra avsked från sina ämbeten.

I historiens ljus är det lätt att se att båda parter hade del i splittringen. Väckelsens folk ville ändå inte splittra kyrkan. Deras primära inriktning var inte att bilda ett nytt kyrkosamfund utan att verka inom Svenska kyrkan, men med kritik mot missbruken, ungefär på det sätt som reformatorerna såg på sin uppgift under 1500-talet, eller, som det uttrycks i rapporten: ”att separera ifrån ett inom kyrkan förekommande ont, är icke att separera från kyrkan” (sid 65). Väckelseledarna hade en ekumenisk vision, vilket den ovan nämnda rapporten också noterar.

I det i vår tid uppkomna läget har biskoparna i Svenska kyrkan både ett tungt ansvar och samtidigt goda möjligheter att agera. Elementärt är i våra ögon att samtala med varandra ”över gränserna” och att be tillsammans. Det handlar ju om präster (och kyrkfolk) som är trogna i Svenska kyrkan, som finns med, ofta sedan lång tid, i prästerskapet och i Svenska kyrkans liv och arbete och som på gott och ont delat Svenska kyrkans glädjeämnen och be­kymmer. De som bildat Missionsprovinsen och de som biskopsvigts i den är inga främlingar i Svenska kyrkan.

”Det goda samtalet” är, mänskligt och än mer kyrkligt, ett välsignat och fruktbärande sätt att komma vidare också när läget är svårt och relationerna spända. ”Tystnadens kultur” är för­ödande.

Att be tillsammans är ännu mer välsignat och fruktbärande.

Domkapitlet i Göteborg har beslutat att Missionsprovinsens provinssekreterare Bengt Bir­gersson inte längre äger rätt att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. Domkapitlen i Karl­stad, Stockholm och Växjö har fattat motsvarande beslut för biskoparna Arne Olsson, Göran Beijer respektive Lars Artman. Beslutet i Göteborg föregicks inte av något samtal, trots att Bengt Birgersson önskade det. Ingenstädes har biskoparna samlat berörda präster och/eller präs­ter och kyrkfolk i all­mänhet till bön och samtal. Det vi ser i samtliga stift är”tystna­dens kultur”, närmast satt i system. Trots att man vet hur det har gått förr i historien när splittring har hotat, handlar man på samma sätt nu som då.

Det finns, som antytt, andra modeller.

Missionsprovinsen är enligt egen mening en del av Svenska kyrkan som ett icke-territoriellt om än irreguljärt stift. Om man utifrån kyrkorättsliga principer menar att Missionsprovinsen med sina biskopsvigningar i praktiken bildat ett eget samfund, gör inte det behovet av sam­tal och bön mindre. Skulle det visa sig att Missionsprovinsen också formellt bildar ett eget samfund, finns det, vid närmare eftertanke, goda skäl att Svenska kyrkan har goda rela­tioner till det och att man därför redan nu möts, i god ekumenisk ordning, till bön och samtal.

I stället för att arbeta med saken på det viset, vidtar nu biskoparna en enda åtgärd, nämligen att frånta berörda präster rätten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. Inte ens P P Wal­denström drabbades så, när Svenska Missionsförbundet bildades.  Idag finns enligt vår kän­nedom minst fem samverkansförsamlingar mellan Svenska kyrkan och Svenska Missions­kyrkan, fördelade över landet. Måste det gå 100 år till, innan vi lär oss av historien? Gemen­skapen mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan stärks idag på många platser och offici­ellt talas det mer och mer om ett ömsesidigt erkännande. Detta sker sam­tidigt som Svenska kyrkans beslutande instanser och inte minst dess biskopar stöter bort grupper av det egna trogna kyrkfolket.

Man kan förstås hävda att biskoparna agerar i linje med beslutet i biskopsmötet i oktober 1993 och i linje med kyrkoordningens 31 kap 2 och 12 §§. Men man kan, enligt vår bestämda mening, inte säga att de agerat för enhet eller för att försöka bevara Svenska kyrkans ställ­ning som "brobyggarkyrka" eller ekumeniskt väl sedd kyrka inom den världsvida kristen­heten. 

Om det idag, efter mer än 100 år av söndring, finns goda skäl att närma sig Svenska Mis­sionskyrkan, finns det enligt vår mening ännu bättre skäl att inte stöta bort grupper av män­niskor som är bärare av Svenska kyrkans egen tradition och spiritualitet.

Utifrån detta hemställer vi att Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar måtte pröva om biskoparna Carl-Axel Aurelius, Esbjörn Hagberg, Caroline Krook och Anders Wejryd hand­lagt de frågor och förhållanden, som uppkommit inom Svenska kyrkan med anledning av Missionsprovinsens biskopsvigningar, i enlighet med sina biskopsvigningslöften och i linje med Kyrkoordningens föreskrifter om biskopens uppdrag.

Linköping 2006-06-02                                    Ytterby 2006-06-05

Niklas Adell                                                     Tord Nordblom