Läs och begrunda Tord Nordbloms tal inför det (skamset?) tigande domkapitlet! Det är inte utan att man drar paralleller med fornkyrkan. På något egendomligt sätt tycker jag också att det påminner om DDR, osaligt i åminnelse.

 

Så här skriver Tord Nordblom:

Igår 28/3 var jag på intervju hos Hans Olof Hansson och Örjan Sahlberg, med anledning av att jag sökt kh-tjänsten i Kungälv. Vi hade ett i långa stycken trevligt samtal, men när vi kom till den avgörande frågan enl KO kap 34 § 9 ville jag inte svara utan hänvisade till den skrivelse jag hade med mig. den blev sedan registrerad och är alltså offentlig. Här tillgänglig

Tord Nordblom

Kh Tord Nordblom Spekeröds prästgård 7386 444 93 Spekeröd 0303-778440

Till Domkapitlet i Göteborgs stift Stiftskansliet Box 119 37 404 39 GÖTEBORG

Angående Domkapitlets former för behörighetsförklaring, med anledning av den ledigförklarade kyrkoherdetjänsten i Kungälvs pastorat.

1997 års kyrkomöte begärde en komplettering av behörighetskraven för bl.a. kyrkoherdetjänst i Svenska Kyrkan. Regeringen utfärdade en förordning i överensstämmelse med Kyrkomötets önskan.( 3 § 3 p förordningen 1992: 997) I den nya Kyrkoordningen, som trädde i kraft 2000-01-01, infördes det nya behörighetskravet i en modifierad lydelse som p 4 i KO Kap 34 § 9.

Med anledning av det nya behörighetskravet skrev biskopen ett brev till stiftets präster, daterat 1997-12-21, där han för sin del gav uttryck för uppfattningen att det nya behörighetskravet är "djupt olyckligt" eftersom Svenska kyrkan vid sidan om formella behörighetskrav som anger entydiga och objektiva kriterier för behörigheten, nu inför ett nytt behörighetskrav som snarare borde höra hemma under begreppen "skicklighet" eller "lämplighet". Biskopen skriver i brevet bl.a. att en persons "handlingsmönster inte reduceras till något så objektivt entydigt som att exempelvis tillhöra eller inte tillhöra kyrkan, eller att vara eller inte vara prästvigd" Det nya behörighetskriteriet lyfter fram en handlingsberedskap, och är alltså i grunden något annat än ett formellt behörighetskriterium. Men, skriver biskopen, "Från årsskiftet gäller den nya behörighetsregeln" och då blir det en angelägenhet för oss att hantera denna regel i praktiken. Domkapitlet i Göteborg har valt att " kalla sökande till samtal som dokumenteras genom tjänsteanteckningar. För min egen del är det mot bakgrund av vad jag nyss anförde det enda rimliga förfaringssättet för att ge sökande möjlighet att lämna nyanserade och trovärdiga upplysningar." (ur biskopens brev)

Nu har regeln i Kyrkolagen p 3 och den nyformulerade p 4 i Kyrkoordningen tillämpats vid ett antal behörighetsprövningar i Göteborgs stift. Utifrån det som har offentligtgjorts från hittillsvarande samtal, som alltså syftade till att ge "nyanserade och trovärdiga upplysningar" kan man enligt min mening kraftigt ifrågasätta formen med samtal i en mindre grupp. Enskilda personer har tidigare vittnat om att samtalen utformats på olika sätt och uppmärksammat omgivningen på det otillfredsställande med intervjuformen. Jag anser att det inte är klarlagt eller dokumenterat att formen är rättssäker. Bara misstanken att intervjugruppen i en del fall vill få en sökande behörigförklarad, och alltså inte ställer frågorna lika rakt och entydigt som vid andra intervjuer, skapar osäkerhet. Vid andra tillfällen finns omvittnat att personen i fråga pressats långt utöver det annars vanliga. Likheten inför lagen ( läs kyrkoordningen) är inte garanterad. I ett reportage i tidningen Nya Dagen den 12 september 2000 framgick det att risken för, halvsanningar, kanske rentav rena lögner och titta-åt-annat-håll är uppenbar. Samtalet i intervjugruppen skall vidare dokumenteras med tjänsteanteckningar. Sådan är ordningen i Göteborgs stift. Kan "nyanserade och trovärdiga upplysningar" från ett ibland ganska långt samtal dokumenteras med en kort tjänsteanteckning? Och har den intervjuade några garantier, att det som sagts i intervjugruppen verkligen återges "nyanserat och trovärdigt" inför Domkapitlet? Det är Domkapitlet, inte intervjugruppen som har till uppgift att besluta om behörigheten. Som behörighetsprövningen hitintills har tillgått är den således inte rättssäker.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på behörighetskravet som sådant. Det är dock inte det saken gäller, utan den form Domkapitlet valt för att pröva behörigheten. Jag finner alltså ingen anledning att besvara frågor om min handlingsberedskap i den lilla intervjugruppen. Om Domkapitlet finner intervjun vara den mest ändamålsenliga formen, måste intervjun göras inför Domkapitlet i dess helhet. Det är där beslutet skall fattas. Det är också där frågorna skall ställas för att rättssäkerheten skall anses vara någorlunda tryggad.

Med anledning av det ovan anförda, begär således undertecknad företräde för hela Domkapitlet, avseende behörighetsförklaringen till kyrkoherdetjänsten i Kungälvs pastorat. (Jfr Apg. 25:10-12)

Spekeröd den 28 mars 2001

Högaktningsfullt Tord Nordblom, kyrkoherde sedan 1987


Här följer fortsättningen:


 

I torsdags [2001-04-12] blev jag kallad till Domkapitlet med tre timmars varsel.

Först diskuterades formen där jag även fortsättningsvis hävdade att intervju i en liten grupp gjordes godtyckligt och att formen var rättsosäker. Biskopen hade motsatt uppfattning och stöddes av domprosten. Alla andra, utom Gunnel Svensson i Horred, var tysta. sedan ställdes den enda avgörande frågan. Mitt svar som blev ett längre anförande hade jag bara hunnit plita ner i stolpar, men fick möjlighet att skriva rent det och sända in det senare. Här har ni det.

Till Domkapitlet i Göteborgs stift (bilaga till protokollet. 2001-04-05 )

Nedtecknat i efterhand utifrån stolpar, och inlämnat till Domkapitlet i överensstämmelse med biskopens erbjudande.

Biskopen frågar: "Tord Nordblom. Är Du beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön." (Kyrkoordningen Kap.34 § 9 p.4)

Mitt svar: Trots att formuleringen noga slipats anser jag att den är oklar. Är det t.ex. ett behörighetsvillkor att präster förklarat sig beredda att i samband med nattvardsdistributionen använda diakoner. Diakonerna har ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst. Och till det uppdraget kan också höra att medverka i liturgin. Finns detta med i "behörighetsprövningen" av prästkandidater och blivande kyrkoherdar ? Men för att gå till den konkreta frågan. Jag skall svara tydligt, men först teckna bakgrunden.

I Svenska kyrkan får man, än så länge, vara präst och ha övertygelsen att kvinnliga präster inte är i överensstämmelse med Guds ord och vilja. Man får också hysa tveksamhet till om den ordningen är en bibliskt riktig ordning, men kyrkan kräver av den som nu prästvigs och av den som skall inneha en arbetsledande befattning, att man visar solidaritet i handling, med den ordning som nu gäller. Vi har alltså åsiktsfrihet men måste visa handlingslojalitet.

Detta har jag haft anledning att fundera mycket kring på senare tid. Som ni alla förmodligen vet var jag starkt engagerad i arbetet kring flyktingfamiljen Demir i Ucklums kyrka. Vid ett tillfälle talade jag med en polis som vaktade barnen utanför kyrkan och undrade om han inte förstod hur illa han gjorde dem, genom att dag och natt sitta i en bil och genom sin blotta närvaro utgöra ett konstant hot. Han tittade på mig med tårfylld blick Säg det till våra befäl, sa han. Jag har inte själv valt att sätta mig här.

Vid ett annat tillfälle blev jag förföljd av en polisbil ända in i vår egen trädgård. Då rusade jag i vredesmod emot polisbilen och skrek till dem. Vad sysslar ni egentligen med? På det svarade de. Vi gör vad vi har blivit beordrade att göra? Då fräste jag till dem något om att nazisternas lojala underhuggare sa något liknande i Nürnbergrättegångarna, men de blev dömda i alla fall, och att de som poliser väl också har ett ansvar att tänka själva. Visst förstår jag att man ofta måste vara lojal med den ordning som gäller, även om man ogillar den, men jag förstår också att det måste finnas en anständighetens gräns för vad lojaliteten kan kräva av oss. Någon stans blir lojaliteten orättfärdig.

Nu vill jag be er fundera över vad det är för principiell skillnad mellan det som idag gäller i vår kyrka, och det som gällde under vissa perioder i romarriket. Makten visade officiellt stor tolerans i religionsfrågor, möjligen skulle man t.o.m. kunna tala om religionsfrihet, men ändå förutsattes det att alla visade sin lojalitet mot kejsarmakten, genom att i varje fall offra några rökelsekorn till kejsarens bild, som uttryck för att man hyllade "kyrios kaisaros" Många kristna vägrade, som vi vet, och det ledde dem in i martyriet. Att det finns en gradskillnad inser jag, ni kanske tycker att det är en artskillnader, men jag tänker nu principiellt.

Vilka signaler ger det, när man som nu i vår kyrka gör så tydlig åtskillnad mellan en personlig uppfattning man får ha, och en handling man förväntas utföra. Eller mer fromt uttryckt, när man så tydligt gör skillnad mellan tro och gärningar. Som kristen har jag alltid trott att det som tar sig uttryck i våra handlingar måste vara grundat i vår tro. Jag vill också hänvisa till Rom 14:23. "….den som äter offerkött och samtidigt hyser betänkligheter är dömd eftersom det inte sker av tro. Ty allt som inte görs i tro är synd" Medverkar inte kyrkan till att sanktionera ett hyckleri när hon av människor kräver handlingslojalitet men accepterar trosfrihet? Behörighetskravet, både för prästvigning och kyrkoherdetjänst, har hanterats ganska så godtyckligt i de samtal som förts. Jag hävdar att det är så, trots vad biskop och domprost nyss sa. I en del sammanhang har prästkandidater och sökande till kyrkoherdetjänster, pressats maximalt, i andra sammanhang har ärendet hanterats på sådant sätt att det, hos personerna själva, gett dem det intrycket att biskop och Domkapitel vill få dem behörigförklarade. Det här visar hur sjukt hela systemet är.

Till frågan då om min egen handlingsberedskap. Jag är prästvigd under den period då samvetsklausulen fortfarande gällde. Prästlöftet att följa kyrkans ordning kan alltså inte åberopas mot mig. Dessutom anser jag att samvetsklausulen, moraliskt sett, ännu gäller. Jag vill samtidigt peka på att vi mycket snart kan vara i den situationen att prästlöftet om att "stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds Ord så som det är oss givet i den heliga skrift…." ganska allmänt kan uppfattas stå i konflikt med löftet om "att följa kyrkans ordning". Frågorna kring kyrklig välsignelse av partnerskap och det s.k. inkluderande språket i kyrkans böcker, ställer lojaliteten med kyrkans ordning på stora prov.

Då vill jag, för min del redan nu deklarera att löftet om att stå fast i kyrkans tro har högre prioriterat än lojaliteten med kyrkans ordning. Min handlingsberedskap är sådan att jag i allt vill försöka handla i konsekvens med min tro. Därvidlag brister jag på många punkter, men det är min viljeinriktningen. När det gäller frågan om "communio in sacris" gäller detsamma. "Lex orandi, lex credendi", det som sker i liturgin måste få vara ett uttryck för vår bekännelse. Jag tror, att jag, mer än de flesta fått anledning att fundera och rannsaka mig inför de här frågorna, eftersom jag tillhör ledarskapet i Svenska kyrkans fria synod. Jag vill i varje nu försöka följa min samvetsövertygelse. Jag är och har hela tiden varit beredd att ompröva mitt ställningstagande, och jag är även i framtiden beredd att föra sakliga samtal, lyssna till olika argument, bearbeta min egen uppfattning och som konsekvens av det också modifiera mitt handlingsmönster. Om eller när, Gud eller människor, låter mig förstå att jag har haft fel, hoppas jag att jag har så mycket civilkurage att jag också är beredd att ompröva mitt handlande, även om mina nuvarande vänner inte förstår mig. Till dess hoppas jag att jag har så pass mycket mod att jag står fast vid det jag tror på.

Det finns alltså hos mig en handlingsberedskap att i alla delar samverka och samarbeta med kvinnliga kollegor, förutsatt att jag blir övertygad om att det är det rätta. Det är vad jag kan säga om framtiden. Idag finns samma handlingsberedskap att till alla delar samverka med kvinnliga kollegor, undantaget "in sacris". Allt annat vore oärligt mot den "himmelska syn" som jag tror Gud har givit mig.

Konkret, om jag nu får tala om Kungälvs pastorat, är jag övertygad om att det finns större och viktigare frågor att ta itu med, än den om kön i prästämbetet. Jag har svårt att tänka mig att det skulle behöva bli en konfliktfråga. Personligen har jag alltid försökt medverka till en lösning, när kvinnliga präster har efterfrågats, och vill gärna göra det också i fortsättningen. Men så länge inte frågorna om kompetens och skicklighet är de viktigaste i vår kyrka får vi säkert räkna med stora svårigheter.

Efter detta ungefärligt återgivna anförande, försökte biskopen sammanfatta mitt svar på ungefär följande sätt Konkret betyder det alltså, att Du nu inte är beredd att i allt som tillhör tjänsten samverka med andra präster i vigningstjänsten oavsett deras kön. Är det rätt uppfattat? Då svarade jag Skulle jag ställas inför det valet här och nu, är det rätt uppfattat. Vad som i motsvarande situation skulle hända i morgon eller i övermorgon kan jag inte nu säga. Frågan är hypotetisk. Ja, sa biskopen, det ligger i sakens natur. Därmed var samtalet avslutat.

Tord Nordblom, kyrkoherde.