Julstämningar
Min hemstad Göteborg är inte bästa platsen för att komma i julstämning.
Vintrarna minns jag mest som en tid av fukt och mörker. Men de lystes
upp av julskyltningen. Då kunde man stå med näsan tryckt mot leksaksaffärernas
skyltfönster och drömma sig bort bland alla härliga leksaksbilar.
Någon gång
kunde det dock komma snö. Då åkte vi kälke vid Näckrosdammen i den backe
där numera universitetets byggnad ”Humanisten” ligger.
Eftersom mitt
hem inte var kyrkligt har jag inga kyrkminnen av jularna. Varje jul
gjorde dock mamma i ordning ett ”julbord”, ett vinterlandskap med hus,
människor och djur nerstoppade i bomull. Från själva bordet gick det
en backe upp till ovansidan av den öppna spisen. Däruppe fanns en gipsmodell
av Örgryte gamla kyrka med orangefärgat silkepapper i fönsteröppningarna.
På kvällarna tände man en liten lampa därinne som spred ett stämningsfullt
sken. Något av det bästa med julen var att få tända den lampan.
Jag trodde
på tomten. På den tiden var julafton visserligen en arbetsdag men inte
riktigt som alla andra eftersom de flesta inrättningar stängde redan
på eftermiddagen. Pappa hade affärer och kunde inte komma hem förrän
de var stängda. En julafton, när han äntligen kom hem, sade han att
han var tvungen att åka iväg till en dessa affärer. Så det var bara
att vänta tills han kom hem igen. Men – oturligt nog – just medan han
var borta kom jultomten. En stor julklappssäck hade han med sig. Efter
väl förrättat värv gick tomten sin väg. Efter en stund kom pappa hem
igen. Jag minns hur jag sprang emot honom och berättade att tomten hade
varit på besök. Jag tyckte det var så synd om pappa att han missade
det allra bästa.
En annan jul
ringde det på dörren. Vår hund, som alltid blev glad när någon kom,
viftade på svansen. Efter att ha varit ute och rastat sig hade hon ännu
inte fått av sig kopplet. När hon sprang mot ytterdörren fastnade kopplet
i granen med påföljd att den välte med glaskulor, smällkarameller och
vattenfylld fot. Ja, det var den julen!
Släde
till julottan
Det lilla samhället Ed i Dalsland var en populär vintersportort
för borgerskapet i Göteborg, dels för god snötillgång, dels för att
tågen mellan Göteborg och Oslo stannade där. Dit reste familjen ibland.
En gång firade vi jul i Ed. Jag hade fått mina första skidor och var
ute och åkte med pappa i den stilla skogen. Det tyckte jag mycket om.
På juldagsmorgonen
väcktes vi tidigt. I mörkret utanför hotellet väntade en märklig syn.
Gårdsplanen var fylld frustande hästar med slädar, allt upplyst av facklor
och bloss. Ackompanjerade av hästarnas bjällerklang åkte vi iväg till
julottan i kyrkan på andra sidan sjön. Orgeln stämde upp ”Var hälsad
sköna morgonstund”. Det var så mäktigt att jag minns det än i dag. Eftersom
jag var liten såg jag bara ryggarna på dem som satt framför. Men när
jag tittade upp kunde jag se ljusen som brann i en glänsande mässingskrona.
Det blev en juldagspredikan som jag kunde ta till mig: ”Och ljuset lyser
i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.”
På
herdarnas äng
Den första julen borta från mina föräldrar firade
jag med blivande hustrun Margareta i Betlehem. Julen 1966 var Judéen,
Samarien och Östra Jerusalem fortfarande under jordansk ockupation.
Från hotellets matsal såg vi hur soldater ur Arablegionen uppe på stadsmuren,
i skydd av sandsäckar, spanade bort över ingenmansland mot västra Jerusalem
där man såg tvätten hänga på tork. Jerusalems judiska kvarter, synagogorna
och judiska gravstenar på Oljeberget var vandaliserade. Västra Muren,
”Klagomuren”, fick man inte fotografera eller ens titta på när man snabbt
passerade den. Men ute bland fåren på Herdarnas äng vid Betlehem rådde
julaftonsfrid. I Betlehem passade vi också på att köpa krubbfigurer
snidade i olivträ. Den krubban sätts fortfarande upp varje jul, även
om den blivit utökad under årens lopp.
Om ängarna
utanför Betlehem fick jag långt senare veta att där hade översteprästerna
fårfarmer på Jesu tid. Uppfödningen av får omsatte stora belopp. Särskilt
utvalda herdar hade ansvar för att lammen inte skadades eftersom de
måste vara felfria för att kunna säljas och offras som påskalamm i Jerusalems
tempel. Det var alltså sådana herdar, specialiserade på att föda upp
offerlamm, som kom i julnatten för att hylla barnet i krubban. ”Guds
rena lamm, oskyldig, på korset för oss slaktad.”
Bröllop
med förhinder
Följande jul förbereddes vårt bröllop. Eftersom jag
under höstterminen varit ordförande i Kristliga Studentförbundet i Lund,
på den tiden en mycket omfattande verksamhet, hade jag inte hunnit med
några studier. Efter ett kort julfirande i Göteborg tillbringade jag
resten av jullovet i Lund med att försöka reparera skadan och läsa in
kursen i mitt sista ämnet i examen som var kyrkohistoria. Det var mitt
favoritämne, så det blev rena nöjesläsningen. I hela Sydsverige snöade
det, mer och mer, särskilt i Karlskrona där min fästmö väntade och där
bröllopet skulle äga rum. En snöig fredagskväll den 12 januari hade
jag en angenäm tentamen för den vänlige men noggranne professor
Norman. Därmed hade jag blivit teologie kandidat. Men i Karlskrona rådde
katastroftillstånd. Staden var insnöad, isolerad från omvärlden.
På lördag
morgon skulle jag ta tåget till bröllopet. Jag gick ner till stationen,
osäker på om det överhuvud taget gick något tåg. Jodå, det kom i rätt
tid från Malmö och fortsatte vidare norrut. På den tiden gick ett tvåvåningståg
på Blekinge kustbana. Jag satte mig i övervåningen och tittade ut över
de snötäckta vidderna. Några gånger stannade tåget ute på banan och
jag tänkte att nu kommer vi inte längre. I tankarna kom en gammal schlager:
”Det blir inget bröllop på lördag, på lördag….”
Men tåget
satte ny fart och till sist rullade vi in på Karlskrona Central. Varken
förr eller senare har jag sett så mycket snö. Gatorna var nödtorftigt
plogade med en enda körbana på mitten där de fåtaliga bilarna fick samsas
med snöpulsande fotgängare. Snövallarna var flera meter höga. Men det
blev ändå bröllop i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia med efterföljande fest
på Krutvikens värdshus där källarmästaren på morgon hade tagit sig in
genom ett fönster på andra våningen.
Prästgårdsjular
Följande jular tillbringade vi i det föga julkortsromantiska
Västra Frölunda, men lagom till julen 1972 flyttade vi in i Släps nybyggda
prästgård i norra Halland. Där var fortfarande ganska lantligt. Julstämningsfaktorn
var klart högre än i Frölunda.
I Släps kyrka
hade vi en adventsgran framme i koret. Runt toppen fanns fyra adventsljus.
Runt om i granen fanns många små ljus. Varje adventssöndag kom sju söndagsskolbarn
fram och läste var sitt bibelord varpå de tände ljus, ett för var dag
i den kommande veckan. Till julbönen byttes adventsgranen mot två riktiga
julgranar. En jul fick vi som gåva till kyrkan en stor julkrubba med
ett myller av figurer, byggnader och olika föremål, gjord efter franciskansk
tradition. Släps kyrkas julkrubba är än idag en verklig sevärdhet.
Sommaren 1978
flyttade vi till Istorps prästgård i Viskadalen. Nu bodde vi verkligen
ute på landet. Där var mer snö än i Släp. De första vintrarna var jag
till och med ute och åkte skidor i den stora trädgården eller uppe i
skogen.
Istorps prästgård i vinterskrud.
På den tiden var det fortfarande många som bodde i små stugor
uti skogen. Sommartid cyklade jag runt i församlingarna och gjorde besök.
Husen stod inte tomma på dagarna. Det var alltid någon hemma som bjöd
på kaffe. I början skulle jag gå in i finrummet men efterhand som vi
blev mer bekanta fick jag lov att sitta i köket vilket var betydligt
trevligare.
Inför julen
var det många besök som skulle hinnas med. Då hade jag diakonissan som
privatchaufför, vilket var lämpligt eftersom en och annan frågade om
”kyrkoherden vill ha ett glas vin”. Det var bra att kunna tacka ja,
även om till och med min tåliga plåtmage kunde känna sig misshandlad
av den blandade kost som bjudits under dagen.
Några dagar
före julafton snöpulsade jag med våra pojkar upp i prästgårdsskogen,
där vi högg julgranen. Den fick sedan stå och lufta på den öppna verandan.
Först på julaftons förmiddag tog pojkarna in granen och klädde den tillsammans
med Margareta medan jag var ute i församlingarna. De hängde upp de nordiska
flaggorna, kompletterade med några hemmagjorda nationsflaggor som hade
anknytning till familjen. Överst i toppstjärnan satte de en Kristusbild.
Så fick granen bli en predikan över Jesaja, kap. 60: ”Över dig uppgår
Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skall vandra
i ditt ljus.”
När jag kom hem efter mina församlingsbesök och andaktsstunder hade det hunnit bli mörkt. Men i prästgården var granen tänd. Det doftade av hyacinter. Rummen var smyckade till fest. Matsalsbordet var dukat med röd duk och vackert porslin. I malmkronan över bordet brann stearinljusen. Julmaten var uppdukad i köket där man fyllde sin tallrik och sedan satte sig till bords. Julfirandet i den gamla 1700-talsprästgården skulle platsat i vilket veckotidningsreportage som helst. Ibland tänkte vi att det är nog en sådan här jul som många drömmer om.
Istorps kyrka i juletid
Kvällen blev
sen och julnatten kort. Efter några timmar var det dags för julottan.
Margareta gick iväg allra först för att öva med kören. Sedan var det
min tur. Så här skrev jag 1994 i en lokal tidning:
”När
jag på juldagsmorgonen går nerför backen från prästgården till kyrkan
är det fortfarande mörkt. Men kyrkklockorna ringer och i kyrkfönstren
brinner ljusen i smeden Ragnar Lindqvist handsmidda ljusbågar. Man hör
och ser på långt håll. Tvärs över dalen hör jag efter en stund också
klockorna från Horreds kyrka. På sluttningen på andra sidan Viskan ser
jag hela samhället glittra som ett diadem. Det ligger förväntan i luften.
Snart ljusnar himlen i öster.”
Lugna
jular
”Nu blir det väl mycket att göra”, var det många som
sade till mig i advent. Man trodde kanske inte att jag hade mer än söndagens
predikan att tänka på. Under jultidens många helgdagar skulle det ju
bli många predikningar. Somliga var tydligen oroliga för hur jag skulle
orka med dem.
Men jag brukade svara att julen är så lugn och skön. Då är det bara roligt, bara gudstjänster att tänka på. Allt det andra slipper jag. Till och med telefonen brukar hålla sig lugn.
Att julen i en gammal
prästgård intill en kyrka dominerades av gudstjänsterna är naturligt.
Men julen var även en vilsam tid då det blev tillfälle att vara tillsammans
med familjen, särskilt sedan våra barn flyttat hemifrån men återvände
hem till Istorp för julfirande, på senare år med egna barn. Då kunde
vi också musicera tillsammans. Förutom den vanliga julrepertoaren kunde
det bli tyska julvisor på blockflöjt, Bartoks rumänska julsånger på
saxofon eller Tomtarnas vaktparad fyrhändigt på piano. Vi lyssnade också
på skivor. En favorit, utöver Bachs juloratorium, var Arthur Honeggers
julkantat.
Jul och snö hör inte alltid samman
på våra breddgrader. Ofta kom ett vackert snötäcke först till nyår,
men flera år kom den mesta snön i god tid före jul och hann smälta bort
igen redan innan det var dags för högtiden. Många med mig minns nog
snöfallet i november 1995. Så här skrev jag då i vårt annonsblad:
”Blir det en vit jul? Eller var det hela vintern som
kom på torsdagskvällen den 16 november? Ingen har väl glömt hur det
var då!
Själv
skulle jag för en gångs skull iväg och hålla föredrag utanför mitt pastorat.
Det såg inte så farligt ut på eftermiddagen, så jag tog en stilla kopp
kaffe inför avfärden. Men vid sextiden hade ovädret börjat. Jag ringde
till kyrkoherden i Morup och frågade hur vädret var där ute i Halland.
-Jo, det är bra, svarade han. Du måste komma, för här blir mycket folk!
- Ja, då får jag väl försöka, sade jag, som det skulle visa sig, dumdristigt.
Jag
gav mig iväg på sommardäck i snöyran, körde och körde och tyckte att
jag inte kom någonstans. Efter en timme hade jag äntligen nått till
macken vid motorvägen. Vid det laget skulle jag redan ha stått i talarstolen
i Morups församlingshem. Jag ringde dit och sade, att nu kommer jag
inte längre, nu åker jag hem. Men det var nätt och jämnt det gick. Efter
två timmars bilkörning, till ingen nytta, kunde jag äntligen stänga
dörren om mig därhemma.
När
det sedan blev fredag morgon var det inte mycket man kunde företa sig.
Vi gjorde inte ens något försök att komma ut. Nästan allt var stängt
och inställt. Vi fick t.o.m., för första gången någonsin, ställa in
en begravning, eftersom ingen kunde ta sig fram till kyrkan, och några
av begravningsgästerna hade tillbringat natten insnöade på E6-an.
Däremot
fungerade Istorps pastorsexpedition, öppen fredag 9-12, som vanligt.
Den ligger nämligen inne i prästgården och både el, telefon, fax och
dataöverföring fungerade utan problem. Däremot kom det inga besökande,
vilket väl inte var så överraskande.
På
lördagen försökte vi att bryta isoleringen. Det gick inte ens att få
upp ytterdörrarna. För första gången blev vi tvungna att ta fönstervägen
ut till snöskyfflarna.
Så småningom anlände
vår kyrkvaktmästare Åke. Han hade pulsat i snön hemifrån, 7 kilometer,
och lyckades få igång den halvt bortglömda snöslungan, så att han kunde
öppna vägen genom den bamsiga snödriva som bildats mellan murarna. Framåt
middagstid kunde vi slutligen också genomföra den uppskjutna begravningen.
Ja, det var en pärs och ett minne för livet! Säkert har varje läsare
sin egen spännande historia att berätta om snöstormen november 1995!”
Jul
i ett nytt årtusende
Det nya årtusendet började milt. Så här skrev jag
inför julen 2000:
”Enligt almanackan är det snart jul, men ute i
trädgården tycks det snarare vara något mellanting mellan höst och vår.
Den första adventssöndagen firades med 11 grader plus. En av gudstjänstbesökarna
kom direkt från Florida och kunde konstatera att klimatet där och här
inte skilde sig så mycket.
Fastän
det är december blommar fortfarande krassen. Den skjuter ut nya revor,
som lägger sig över de andra växter som åtminstone haft vett att lägga
av för säsongen och vissna lika punktligt som de brukar. Det gäller
de perenner som mera rättar sig efter ljuset än efter almanackan. Med
krassen däremot brukar det bli tvärstopp efter den första frostnatten
någon gång i september, liksom med dahliorna, som fortfarande lär stå
i andras trädgårdar (själv har jag inte haft plats för dahlior i år).
Men ännu har det inte varit någon sådan frostnatt. Blommande krasse
utomhus i december – det lär väl ingen nu levande någonsin ha sett,
åtminstone inte i Sverige.”
Sista julen i Istorps prästgård
Julen 2004 blev den sista i Istorps prästgård. Julen 2005 hade jag blivit
pensionär. Det blev den första sedan prästvigningen som jag inte hade
några gudstjänster.
Mycket är
annorlunda i vårt nya liv här i Gamla stan i Falkenberg. Men det är
inte är svårt att komma i julstämning i vår idylliska omgivning med
Sankt Laurentii medeltidskyrka på andra sidan kullerstensgatan. Och
hur de yttre omständigheterna än skiftar så är julbudskapet ett och
detsamma: ”Ett barn varder oss fött, en Son bliver oss given.”
Anders Brogren