Göran Skyttes vandring genom nådens ordning

Göran Skyttes andliga självbiografi ”Omvänd” är en uppbygglig bok. Självutlämnande berättar Skytte om sin väg från en normalkristen uppfostran via vänstern och journalistvärlden till kristen bekännelse.

Han tillhörde den vänstergeneration som skulle ta kontroll över samhället via skolor och medier. Skytte blev undersökande reporter på ETC och Aftonbladet. Han fick Stora Journalistpriset för sitt avslöjande av justitieminister Ove Rainers skatteplanering. Tillsamman med Jan Guillou gjorde han Rekordmagazinet. 1990 inledde han sina framgångsrika samtalsprogram i TV med i snitt 1,2 miljoner tittare per gång. Det blev 75 program under nio år. Redaktionen märkte att allra störst blev tittarskarorna när kvällens gäst hade kristen anknytning.

Ett program hösten 1991 med Ulf Ekman blev en vändpunkt. ”För mig som programledare var det första gången jag insåg kraften i det andliga samtalet om Gud”, skriver Skytte. En söndag i november råkade han sätta på bilradion och lyssnade för första gången till en radiogudstjänst. Högmässan kom från den katolska kyrkan i Borås. Han hörde diakonen Samuel Cavallin be en bön för alla som sysslar med massmedia, en bön om att de skall bli uppfyllda med sanningens och rättfärdighetens ande. Han insåg att någon bad för honom.

Vid ett besök i Strömstads kyrka dit han inbjudits av prosten Sten-Edgar Staxäng fick han av denne en röd bibel. Då började han dagligen läsa bibeln.

Våren 1995 åkte han till S:t Davidsgården och Per Mases. När han lämnade retreaten kunde han för första gången säga: ”Jag tror på Gud och jag är kristen.”

Det blev trassel i privatlivet. Han ingick ett förhastat äktenskap. Vännen Björn Afzelius avled i cancer. Däremot ledde ett TV-program med KG Hammar till smickrande och välbetalda engagemang. Han insåg att han var på väg att bli en del av kyrkans etablissemang, en i gänget kring den nye ärkebiskopen. Men det var något som inte stämde:

Jag blev inbjuden att ställa frågor vid en rad stora och viktiga möten, men stämningen blev aldrig riktigt hjärtlig och varm. Jag hade en känsla av att jag ställde fel frågor. Det blev allt mer tydligt att vi i vissa avseenden hade mycket olika uppfattning.

Nyårsafton 1999 kom han till Rom. En ingivelse fick honom att plötsligt bege sig till Peterplatsen. Han passerade förbi alla vakter utan att visa någon biljett. När han kom in i Peterskyrkan öppnades en liten dörr framför honom. Plötsligt stod han framför påven Johannes Paulus. ”Jag uppfattar att han ser rakt in i mina ögon, rakt in i min själ, rakt in i min längtan.” Efter den millenienatten i Rom visste han att han är en troende kristen.

Efter att ha skrivit en kritisk artikel på DN Debatt om Attacrörelsen blev han angripen av KG Hammar. Detta medförde att han fick mer än etthundra mejl från präster i Svenska kyrkan, som beskrev sin situation. De fick inga uppdrag, blev förflyttade, avsatta, hunsade, inte inbjudna till kyrkliga möten. De kände sig utanför och mobbade. Det centrala temat för mejlen var att man i Svenska kyrkan håller på att avsätta Jesus.

Först förhöll han sig avvisande. Men snart förstod han att detta var inte några vanliga kverulanter. Tonen var genomgående bedrövad men sansad. ”Många av breven strålade av fromhet, lärdom, bildning. Nästan inget var påträngande.”

Han började leta efter en församling. Han gick runt i Malmös kyrkor. Ingenstans kändes det rätt. Ibland var det helt förfärligt. Vid ett tillfälle började en kvinnlig präst att läsa sagor i stället för att predika. Till sist fann han Helgeandskyrkan i Lund där mässan är centrum och där predikan handlar om Gud, Jesus, den helige Ande.

Han läste bibeln i högt tempo och blev intresserad av de ”svåra” bibelorden. Han insåg att vissa av Svenska kyrkans präster och ledare skyggat inför ord av Jesus och evangelierna, ja, till och med förklarat att de skall tolkas som ”poesi” eller att de hör hemma på ”skräphögen för historiskt bråte”.

I en personlig kris läste han en skrift av Owe Wikström om nådens ordning. Han oroade sig för att bli utkastad i misströstans dy. Sedan följde en veckas nattsvart mörker.

På söndag morgon därefter hörs liksom en röst som säger: ”Fira mässa i S:t Laurentiistiftelsens kyrka!” Han hade varit där en gång tidigare och inte tyckt om det. Budskapet kommer tillbaka, han slår bort det men ger upp till sist. Kör från Malmö till Lund på åtta minuter. Lyssnar till en predikan av Bo Brander där varje ord borrar sig in i honom.

Nu får han en ny församlingstillhörighet. Det är fullsatt i kyrkan söndag efter söndag. Svenska kyrkan betalar inte ett öre till denna församling. Det är enbart prästen och en vaktmästare som uppbär lön. Han funderar över att han tidigare har blivit inbjuden att mot höga arvoden delta i det kyrkliga etablissemangets olika evenemang, något som höll på att kosta honom hans tro. Men ”nu är jag plötsligt en del av något som troligen är en av Sveriges fattigaste församlingar, dessutom på ljusårs avstånd från etablissemanget – och tron sköljer över mig, i våg efter våg”.

Han deltog i SSB:s generalkapitel i Vadstena och i ett Oas-möte. Han upptäckte att ”socialisterna i ledningen för Svenska kyrkan har förvandlat kyrkans officiella budskap till ett räddhågset mummel”. Mot detta står fromma präster som får lida får sin tros skull. De sätts i karantän, får inga tjänster, hänvisas till minsta skrubben intill toaletten. ”En del av dessa motarbetade präster är karismatiska ledare och enastående predikanter.”

Han fick också själv uppleva att det finns en nästan hatisk kraft i motståndet mot de präster som inte delar den politiserade kyrkans uppfattning om ämbetet. En kvinnlig präst i Malmö uppmanade honom i Kyrkans Tidning att lämna Svenska kyrkan. När han besökte mässan i Helgeandskyrkan i Lund fick en socialdemokratisk kyrkopolitiker ett utbrott och skrek smädelser mot honom inför menigheten på kyrkbacken. ”Han är vild i ögonen, saliven sprutar.”

Han biktade sig för första gången och ”känner att all den där skiten bara rinner av mig.” Började inse att Gud har sitt finger med i allt. Det finns där och pekar ut en möjlig riktning, men det tvingar inte.

Han turnerade runt hela Sverige i fullsatta kyrkor och insåg att det finns ett samarbete mellan fromma kristna i olika samfund – utanför Svenska kyrkans mittfåra. Han talade i Svenska kyrkan, Pingstkyrkan, Missionskyrkan, Evangeliska Frikyrkan, Frälsningsarmén, EFS. Men aldrig i den kyrkopolitiskt mest korrekta delen av den officiella Svenska kyrkan. Han var med om att Ulf Ekman predikar i Laurentiistiftelsens kyrka i Lund (en historisk händelse som jag själv bevittnade).

På Laurentiistiftelsen får han kontakt med en gammal missionär, blir tänd för missionen och filmar i Afrika. Upplever änglavakt och helandeunder. Framförallt lever han i daglig omvändelse.

Denna självutgivande bok är en bekräftelse av kyrkans gamla själavårdsinsikter. Skyttes andliga väg är ett praktexempel på vad de gamle kallade ”nådens ordning”. Herren vare tack och lov för Göran Skytte!

Anders Brogren

Göran Skytte: Omvänd. Libris. ISBN 978-91-7195-960-7.