SKÅNE OCH SVERIGES HUVUDSTAD
av Anders Brogren

Denna artikel är skriven i början av 90-talet.
Nu skall det bli intressant att se om förutsägelserna är riktiga.

Något av det märkligaste med Sverige är att huvudstaden ligger så konstigt till. Man märker det bättre om man inte färdas med flyget, detta ibland alltför snabba transportmedel, som åstadkommer att man blir rumsligt vilsen..

En upptäcktsresande turist brukar anlända med tåg eller bil från det som förr kallades "kontinenten", numera benämnt "Europa". Under sjöresan över Öresund beskådar han förväntansfullt den främmande kustlinjen där borta i diset. När han skeppar in sig i hamnen i Helsingborg visar det sig emellertid att han har ytterligare en dagsresa kvar till det exotiska landets huvudstad. Den ligger nämligen ännu närmare Nordpolen, ytterligare 575 kilometer norrut.

Så är det inte om man reser till Laos. Då ligger huvudstaden Vientiane strax inför gränsen mot Thailand, alltså så nära ekonomiska och kulturella centra man kan komma. Likadant är det i Botswana. Bara några mil innanför gränsen mot det ekonomiskt tunga Sydafrika kör man in i huvudstaden Gaborone. Och Peter den store placerade inte sitt S:t Petersburg i Sibirien utan så nära Europa som möjligt.

Varför har svenskarna vänt sitt land upp och ner på det här viset? Varför har de inte i stället förlagt sin huvudstad till Malmö eller Helsingborg eller åtminstone till Göteborg? Kan skälet möjligen vara en jättelik ansträngning för att utveckla landets inre delar?

Det regionalpolitiska konceptet är ingalunda okänt på andra håll. Atatürk ville modernisera Turkiet genom att flytta förvaltningen från det europeiska Istanbul till det anatoliska Ankara. President Kubitschek drev igenom att man skulle lämna det mondäna Rio och bege sig in i djunglerna till det futuristiska Brasilia. Nyereres vision om utveckling av Tanzania tog sig uttryck i påbörjad flyttning av centrala funktioner från Dar-es-Salaam till Dodoma, även om det har gått trögt. Pakistan har stärkt sin ideologiska profil genom att överge det kommunikationsmässigt centrala Karachi för det nordliga Islamabad. Kan det vara överväganden i den stilen som ligger bakom Stockholms placering?

Mycket talar för detta. Utan huvudstadsfunktionernas inbyggda dynamik skulle aktiviteten och folkmängden i Mälarbäckenet inte vara vad den är idag. Motorvägar och järnvägar skulle med lätthet kunna dras fram förbi Mälarens utlopp utan att hindras av störande stadsbebyggelse. Det tredje järnvägsspåret och Österleden skulle inte möta protester mer än från några bönder som skulle få sina ägor styckade. Man skulle inte ens behöva bygga dessa leder. Det jungfruliga skärgårdslandskapet skulle fortfarande vara tämligen orört. Däremot skulle eventuella regionala centra i Uppsala, Västerås och Södertälje tycka sig ligga i bakvatten och ännu mera längtansfullt än idag blicka ut mot Europa.

FÖR att undvika missförstånd måste vi emellertid förklara för vår vetgirige turist att Stockholm faktiskt inte har blivit anlagt för att hjälpa upp en geografiskt missgynnad skärgårdsregion. Men, undrar han, hur kommer det sig då att Sveriges huvudstad har kunnat få ett så egendomligt läge långt uppe i norr, på baksidan av den skandinaviska halvön?

Vi tvingas då berätta, att skälet är ren maktpolitik. Varje tum av provinsen Skåne (Scania), idag försummad men en gång i tiden så viktig att den fått låna ut sitt namn för att beteckna hela Skandinavien, är erövrad mark. En gång fanns här det danska rikets kornbod och tyngdpunkt, men på grund av att de svenska knekthoparna lyckades slå ihjäl tillräckligt många av sina danska kollegor, kunde den regionala stormakten Sverige lägga beslag på Skånelanden.

En därpå följande statsterror berövade skåningarna deras språk och historia. Svenskarna for fram ungefär som den irakiska armén i Kuwait. De våldtog kvinnor, spetsade deras män på pålar, brände upp byar, fördrev familjer och stal kulturskatter, som fördes till svenska slott och herresäten.

På den tiden fanns ingen FN-allians som kunde köra ut svenskarna. De bet sig fast. Den danska adeln drevs bort och svenska "ädlingar" tog över deras gods. I freden i Fontainebleau 1679 föreskrev visserligen Ludvig XIV att skåningarna skulle få behålla sin gamla lag och sina privilegier (redan då var det "Europa" som i sista hand bestämde den svenska politiken), men detta löfte sveks snart med Frankrikes goda minne. Genom manipulationer insattes svensken Knut Hahn som biskop i det danska Lund för att med kyrkan som verktyg tvinga skåningarna att byta språk och kulturell identitet. Det historiska arvet skulle utplånas. En järnridå drogs ner mot Öresund för 140 år framåt. Man fick inte längre ha någon kontakt med sina anförvanter på andra sidan sundet. Det var t.o.m. förbjudet att införa danska böcker. En urgammal kulturbygd splittrades i två delar.

Försvenskningen har varit synnerligen framgångsrik. Ända in på 1950-talet undfägnades skånska skolbarn med de kända vandringssägnerna om Gustav Vasas kamp mot den gemene dansken, utan att det upplystes om att Gustav Vasa aldrig någonsin varit deras kung. Skånes härskare var i stället hans fiende, den socialt radikale och folklige Kristian II, som i Sverige fortfarande går under namnet "Tyrann". I Danmark kallades han Kristian den gode.

Tyvärr är minnet kort. Skåningarna har glömt sin historia och tror sig idag vara svenskar. Ännu har ingen sprängt bort den förolämpande ryttarstatyn av Karl X Gustav på Stortorget i Malmö. Genom att köpa in svenska spelare lyckades Malmö IF driva anpassningen så långt att man lyckades bli svenska mästare i det arktiska ishockeyspelet. Och att det svenska folkhemmets byggmästare Per-Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss härstammar från Skånelanden är inte märkvärdigare än att Alexander var från Makedonien, Napoleon från Korsika och Stalin från Georgien. Det visar bara att det ofta finns ett kompensationsbehov hos de geografiskt marginaliserade att bli erkända som fullgoda medborgare.

Skåne är storsvenskhetens dåliga samvete. Att Sverige inte kan ha sin huvudstad där säger sig självt.

OM vår regionalpolitiskt intresserade, men vid det här laget förundrade, turist lämnar Skåne bakom sig, så har han fortfarande mycket långt kvar till Sveriges huvudstad. Har inte Göteborg ett lämpligare läge? Grundtvig, det demokratiska Danmarks fader, ville t.o.m. se Göteborg som ett centrum för hela Norden. Och om nu vår turist skulle råka veta att landet kring Göta Älvs mynning var omstritt i gamla tider och föga lämpligt för stadsbebyggelse, så kan han ju ändå fråga sig varför Sveriges gamla centrum inte ligger i Västergötland, vårt äldsta kulturlandskap, där t.o.m. Stockholms grundare Birger Jarl ligger begravd.

Varför förlorade Västergötland sin ledande ställning? Hur kunde de barbariska svearna lägga de mer kulturellt högtstående götarna under sig? Det är en hittills olöst historisk gåta.

I "Beowulf", den forngermanska diktningens största verk, nedskrivet i norra England under 700-talet, skildras avgörande händelser i "gautarnas" (götarnas) historia på 500-talet. När "danernas" (danskarnas) kung angrips av ett odjur skyndar hans släkting götakungen Beowulf till hjälp och hotet blir avvärjt.

I diktens senare del har Beowulf blivit gammal. Nya orosmoln tornar upp sig. Svearna har stigit fram på historiens arena och blivit en makt att räkna med. Dittills har de låtit "Beowulf hålla högsätesstolen, råda över gautarna". Men Angantyrs ättlingar börjar uppträda hotfullt. Dikten slutar med att Beowulf blir lagd i sin gravhög, och då ser framtiden mycket mörk ut för götarna.

Vad som därefter måste ha hänt är att svearna fortsatt att angripa götarna och till sist lyckats infoga dem i sitt Östersjövälde. Visserligen hade många av medeltidens kungar sin maktbas i götalandskapen och hovet förde en ambulerande tillvaro. Men efterhand som en effektivare förvaltning växte fram, samlades makten norrut.

DEN verkliga centraliseringen kom med Gustav Vasa. I machiavellisk anda samlade han makten i sin egen hand. Stockholm blev centralort för nyordningen. Götalandskapens särdrag undertrycktes och historien skrevs om, en parallell till den samtida utvecklingen i Spanien och Ryssland, där Kastilien tog över Katalonien, och Moskva, "det tredje Rom", uppslukade Kievs historiska primat.

Det rika internationella utbytet i kyrkans hägn, som gjorde Sverige till en del av Europa, avbröts genom reformationen. Kloster och andra kulturhärdar utarmades. Den politiska propagandan nådde dittills oanade höjder. Friheten inskränktes genom att kungen reste tullmurar så att smålänningarna inte länge fick sälja sina oxar i det danska Ronneby. Patrioten Nils Dackes lik blev sönderstyckat på Kalmar slott. Tanken på en nordisk union var död för all framtid. Isolationismen seger tycktes förkrossande.

Förhärligandet av Sveariket nådde nya höjdpunkter i 1600-talets krigiska bedrifter, Rudbecks Atland, Tegnérs Svea, Christopher Jacob Boströms lära om staten som en personlighet överordnad individen, Folkskolans läsebok, Oscar II:s järnvägsinvigningar, neutralitetspolitiken, "den svenska modellen" och 1960-talets nedmontering av skolans historieundervisning. Götaland försvann in i historien. Men ända fram till 1973 bar Svearikets monark den med historiskt innehåll mättade titeln "Sveriges, Götes och Vendes konung".

Numera finns Götaland bara kvar i väderleksrapporterna (och i fotbollens seriesystem), där det än idag t.o.m. nämns före Svealand. Men när morgonens temperaturer räknas upp återställs den hierarkiska ordningen med Stockholm först i raden.

TROTS dess många frånstötande drag måste man ändå erkänna att Gustav Vasas centraliseringsmodell varit framgångsrik. Att Sverige genom sin kautschukpolitik lyckades hålla sig utanför andra världskriget är inte en tillräcklig förklaring till efterkrigstidens framgångar. Då borde ju t.ex. också det skonade och lika perifert belägna Portugal ha klarat sig bättre.

Den kanske viktigaste förklaringen till att det länge gick så bra får man i stället söka i det enhetliga och arbetsbefrämjande normsystemet. Utifrån stadganden i 1686 års kyrkolag (som upphävdes med utgången av 1992) genomdrev höga vederbörande en systematisk indoktrinering, som saknar motstycke i något annat land. Här spelar den senare så ofta kritiserade katekesen en nyckelroll. Värderingarna i Luthers lilla katekes skulle, med uppbådande av yttersta ansträngning, bibringas varje enskild medborgare. Med hårda metoder tvingades en motsträvig allmoge att tillägna sig ett teoretiskt lärostoff. Genom årligen återkommande husförhör i alla landets rotar fick myndigheterna tillgång till världens bästa folkbokföring, användbar för skatteuppbörd och utskrivningar till hären. Samtidigt inpräntades, år efter år, sådana budord som "Hedra din fader och din moder, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla", påspädda med hustavlans bud om respekt för överheten och uppmaningar till arbetsamhet i stil med "När var och en sin syssla sköter, så går allt väl evad oss möter". Undernärda bönder med tandvärk och utslitna ryggar tvingades att hålla något så främmande som en bok i sina valkiga arbetsnävar. En enorm folkbildningsinsats utfördes av prästerskapet, vilket resulterade i att svenska folket redan på 1700-talet var världens läskunnigaste. Verket befästes med att den allmänna folkskolans infördes 1842.

Den svenska industrins framgångar under 1900-talets första två tredjedelar bygger på katekesvärderingar som arbetsamhet, ansvar, ärlighet men också på den allmänt spridda färdigheten att kunna tillägna sig och självständigt tillämpa en skriftlig instruktion. Men nu är vi mitt inne i en fas med förskräckande snabb förstöring av humankapitalet.

NÄR den socialdemokratiske gulaschbaronen och ecklesiastikministern Värner Rydén i 1919 års undervisningsplan bytte ut katekesen mot det mer konfessionellt diffusa begreppet "Bergspredikans etik", var detta ett symptom på att hustavlans enhetliga Svearike närmade sig sin upplösning. Det stod nu klart att religionen blivit en privatsak.

Katekessamhället var visserligen värnlöst mot den nu anstormande pluralismen, men dock fanns det ännu såpass mycket kvar av de gamla värderingarna att det räckte för att marknadsföra folkhemmet. Solidaritetstanken, det som katekesen kallade "kärleken till nästan", stod fortfarande i samklang med vad de flesta svenskar kände vara riktigt. En eftersläpning i värderingarna hos gemene man på 2-3 generationer var tillräcklig för att socialdemokratin skulle kunna åstadkomma den i många avseenden så imponerande svenska modellen. Arbetsmoralen var obruten och konjunkturerna lyckosamma. "Den svenska ärligheten" var fortfarande en realitet. Stellan Arvidssons och Alva Myrdals förvandling av arbetarrörelsens katekesinspirerade folkbildningsideal till en grundskola utan kunskapskrav hade inte hunnit få sitt fulla genomslag. Ännu var man långt från postindustrialismens totalt subjektiva människa, den som Nordal Åkerman i Moderna Tider 23/92 beskriver som "en Peer Gynt-figur, utmärkt på att ta sig runt problemen genom förföriskt tal, skicklig på att hålla sig väl med de för ögonblicket mäktigaste krafterna på sitt område, men ytlig och fullständigt opålitlig".

En patriarkaliskt välvillig välfärdsstat, styrd av anonyma tjänstemän, har trätt i den elake Gustav Vasas ställe. Utvecklingen har trots allt gått framåt. Men denna stat förutsätter, på samma sätt som den upplösta Sovjetkommunismen, att alla medborgare är goda.

Vad gör man om allt fler medborgare tycker att smarthet betalar sig bättre än godhet? Gustav Vasa var realistisk nog att inte lita på någon. Men vad gör dagens Svearike när Gustav Vasas handgripliga korrektionsresurser inte finns att tillgå?

DEN stora förändringen är att det numera inte går att isolera Sverige. I den mån den svenska modellen är i otakt med andra jämförbara länder är den dömd att gå under. Avvecklingen av valutaregleringen och sedan 1992 års krispaket, signerade Carl Bildt och Ingvar Carlsson, var dess dödsstöt.

Men den europeiska integrationen låter sig inte hejdas. Dynamiken i denna process är starkare än oro för EMU. Nationsgränserna, dessa anakronistiska kvarlevor från forna tiders krigiska eskapader, vittrar bort. Öresundsbron kommer åter att placera Skåne i sitt historiska sammanhang. Det geografiska illusionsnummer, som lyckats förvandla Malmö till en sorts norrländsk avkrok, kommer att bli avslöjat när man mitt i Malmö centrum stiger ner i Citytunneln och några minuter senare stiger av S-tåget i Köpenhamn.

Den nationella solidariteten kommer att ställas på prov, som den inte kommer att bestå. Det nuvarande Sverige kommer i realiteten att falla sönder. Skåningarna kommer att rösta med fötterna om sitt medborgarskap.

"Det er en begivenhed af verdensklasse, at to storbyområder fusioneres", skriver Christian Wichmann Matthiessen i Framtider 2/92. "Öresundsbyn" blir det ekonomiskt starkaste området i Norden. Den kan ta upp konkurrensen med Stockholm, Hamburg och Berlin. Där finns redan idag Nordens största befolkningskoncentration. Innanför en cirkel med centrum i Kastrup och med radien 50 km bor för närvarande 2,3 miljoner människor, vilket betyder att Öresundsbyn redan är Europas tjugonde största storstad. Vad beträffar ekonomin kommer den på åttonde plats i Europaligan, i klass med Milano och Frankfurt, före Berlin, Hamburg och Stuttgart. Stockholm kommer långt efter.

Kombinationen Köpenhamn-Malmö-Lund-Ideon intar Stockholm-Uppsalas nuvarande femte plats bland Västeuropas kreativa centra och intellektuella metropoler räknat i antal jobb, efter London, Paris, Amsterdam-Utrecht-Leiden och Bonn-Köln-Düsseldorf. Malmös nya högskola gör inte saken sämre.

Öresundsbyn blir Skandinaviens största knutpunkt både vad gäller järnvägs- och landsvägstrafik. Kastrup stärker ytterligare sin position som ledande lufthamn. En stor del av Sydsverige kommer att utgöra ett naturligt uppland, som kommer att omfatta 3,2 miljoner människor, vilka aldrig behöver sätta sin fot i Stockholm (om de nu inte skulle komma på den udda idén att de vill göra en utflykt med Ålandsfärjan).

Men Västsverige då? Kommer göteborgarna att åka till Stockholm när de kan resa till Öresundsbyn med X2000 på 1,5 timmar, 2 timmar med bil? Visserligen kan ett sönderfallande Stockholm bli ett intressant kreativt centrum, men det ligger egentligen ganska avigt till.

Det kommer att visa sig att Sverige varit ett alltför avlångt land. I längden går det inte att göra våld på geografin.

Tillbaka till hemsidan.