Mysteriet med den
försvunna skattskrivningen och andra mysterier
av Anders Brogren
Även inför julen 2006 upprätthölls traditionen. Lagom till
julafton publicerade docent Magnus Zetterholm en understreckare i Svenska
Dagbladet, http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_14322205.asp.
Den handlar om tveksamheter i Bibelns framställning av Jesu födelse.
Zetterholm framhåller att Jesus måste ha blivit född något eller några
år före Herodes död år 4 f. Kr. Dionysius Exiguus missade några år när
han gjorde vår tideräkning. Problemet är att Quirinius blev ståthållare
i Judéen först år 6 e. Kr. där han, enligt Josefus, då genomförde en
folkräkning som inte omfattade Galiléen. Lukas tycks alltså ha misstagit
sig. Ett annat problem är att Josef och Maria begav sig från Nasaret
till Betlehem för att skattskriva sig. Enligt Lukas skulle romarna ha
krävt att alla skulle ta sig till platser från vilka deras familjer
härstammade, men detta är inte troligt, anser Zetterholm. Han menar
i stället att idén att Jesus skulle komma från Betlehem inte har gett
något som helst genomslag i resten av Nya Testamentet. Däremot framhävs
anknytningen till Nasaret. De båda födelseberättelserna, Matteus och
Lukas, är mycket olika. Hos Matteus verkar det som att stjärntydarna
inte kom fram till stallet utan till ett hus som var Josef och Marias
permanenta bostad. Att vaska fram sanningen ur denna egendomliga blandning av
historia, myt och legend är inte alltid lätt. ”Sanningen i den bibelvetenskapliga
snårskogen är ofta svåråtkomlig, även om en och annan kyrklig företrädare
ibland gärna vill få oss att tro motsatsen”, avslutar Zetterholm sitt
julbudskap. Zetterholms synpunkter är välbekanta för den teologihistoriskt
bevandrade. De har varit i säck innan de kom i påse. Säcken är David
Friedrich Strauss berömda Das Leben Jesu, kritisch bearbeitet,
ett verk om 1500 sidor som utkom 1835. I del I, kapitel 4, ställer Strauss
upp ett antal teser, eller snarare antiteser, angående julevangeliets
skattskrivning. 1.
Det ägde aldrig rum någon skattskrivning för hela romarriket
under Augustus regeringstid; 2.
En kejserlig skattskrivning inom Herodes kungadöme är osannolik; 3.
Quirinius var inte ståthållare över Syrien under Herodes
livstid; 4.
Att Josef skulle inställa sig i Betlehem stämmer inte med
romersk praxis; 5.
Enligt denna praxis behövde inte Maria registrera sig. Strauss var lärjunge till Schleiermacher och såg historien
från den tyska idealistiska filosofins utsiktspunkt där idén fanns före
historien, inte tvärtom. Den kristna idén utgick enligt Strauss inte
från personen Jesus utan från församlingen som överförde sina mytologiska
idéer på denna person, som egentligen bara är en symbol för mänskligheten.
För Strauss innehöll Nya testamentet endast myter som hade till uppgift
att ge den eviga kristna idén en tillfällig klädnad. Han ville därför
befria den idégrundade ahistoriska kristendomen från de historiska tillfälligheterna
genom att rensa bort dessa myter och allt övernaturligt. I sin upprensningsverksamhet
stödde han sig gärna på den inte alltid så pålitlige Josefus. Denne
underkastades, märkligt nog, inte samma hårda kritik som evangelisterna.
Strauss uppgifter har sedan, med smärre variationer, förts
vidare i många handböcker och kommentarer in i vår egen tid. Så här
står det t. ex. i den välrenommerade och mycket spridda The New Jerome Biblical Commentary: There are historical problems in vv 1–3; Quirinius
was governor of Syria in AD 6–7 and not during the reign of Herod who
ruled from 37–4 BC; there is no extra-Lucan evidence that under Caesar
Augustus a worldwide census occurred or that people were required to
register in their ancestral towns. Mysteriet
med den försvunna skattskrivningen
Men är detta verkligen sant? – Vad gäller frågan om eventuella
skattskrivningar under kejsar Augustus har man egendomligt nog missat
den mest näraliggande källan, nämligen vad Augustus själv säger i sin
självbiografi, den s.k. Res Gestae Divi August, som han lät nedteckna
vid 76 års ålder. Originalet fanns inristat på två bronspelare vid Augustus
mausoleum i Rom. Åtskilliga kopior spreds över imperiets olika provinser
genom att texten höggs in i monument och tempel för att så många som
möjligt skulle ta del av den. Man kan anta att Lukas läst den i den syriska provinshuvudstaden
Antiokia som enligt den s.k. Anti-Marcionitiska Prologen till Lukasevangeliet
samt Hieronymus De viris illustribus var hans hemstad. En nästan fullständigt bevarad kopia av Res Gestae, Monumentum
Ancyranum, hittades 1555 av sedermera kejsar Ferdinand I:s ambassadör
vid det ottomanska hovet, den mycket latinkunnige Ogier Ghiselin de
Busbecq (som f.ö. också tillskrivs äran av att ha introducerat tulpanen
i Europa). Han fann inskriptionen i förhallen till ruinen av Roma och
Augustus tempel i Ankara, på sin tid huvudstad i den romerska provinsen
Galatien. Där är den även försedd med en grekisk översättning på utsidan
av muren. Med hjälp av kopiefragment från andra håll har hela texten
kunnat restaureras. Den blev 1847 utgiven av den framstående utforskaren
av antika inskriptioner August Wilhelm Zumpt, alltså ett drygt decennium
efter Das Leben Jesu, ett förhållande som visserligen skulle
kunna förklara Strauss okunnighet men däremot inte hans arrogans. Augustus text är givetvis propagandistisk. Den skyler över
vissa händelser och töjer ibland på sanningen. Man har dock kunnat belägga
och verifiera det mesta av dess innehåll. I det åttonde stycket står
något som borde intressera julevangeliets läsare: Tum iterum consulari cum imperio lustrum solus feci C. Censorino
et C. Asinio cos., quo lustro censa sunt civium Romanorum capita quadragiens
centum millia et ducenta triginta tria millia. (Därefter, ännu en gång [efter den tidigare folkräkningen
år 28 f.Kr.], med maktbefogenhet som konsul, genomförde jag ensam ett
lustrum [offer vid en folkräkning för beskattningsändamål] när Gajus
Censorinus och Gajus Asinius var konsuler. I denna folkräkning inräknades
4 233 000 romerska medborgare.) [Augustus inledde även en tredje folkräkning
år 14, d.v.s. samma år han dog.] I förteckningen över romerska konsuler, den lista som kronologin
i romersk historia och arkeologi bygger på, finner vi att Gajus Marcius
Censorinus och Gajus Asinius Gallus var konsuler år 8 f. Kr., alltså
strax före den troliga tiden för Jesu födelse. Årtalet stämmer också
med ”Betlehems stjärna”, konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus år
7, noggrant redovisad av Gustav Teres (f. 1931), astronom vid det påvliga
observatoriet i Castel Gandolfo, i The Bible and Astronomy (Oslo
2002). (Dionysios Exiguus har tydligen tappat bort sju år då han
konstruerade den kristna tideräkningen, kanske de sju år då Gajus Octavius
regerade som förste konsul innan han upphöjdes till Augustus.) Vi tycks med andra ord ha hittat Augustus försvunna skattskrivning
i Augustus Mabedi (Augustustemplet) vid övre änden av Cumhuriyet Bulvari
(Republikboulevarden), strax bortom ryttarstatyn av Atatürk, en dryg
kilometer nordost om Ankara Tren Gari, järnvägsstationen i Turkiets
huvudstad Ankara. Nu kan det invändas att Augustus census endast omfattade
romerska medborgare, något som dock inte hindrar att han också var intresserad
av andra folk i deras egenskap av skattebetalare. Det gick åt stora
belopp för att ”ärva en stad i tegel och efterlämna en stad i marmor”,
för att inte tala om kostnaderna för att hålla stående trupper i alla
provinser. Från Josefus vet vi att också Herodes lät beskatta sitt folk.
Enligt Antiquitates Judaicae 17:190
överlämnade han från sina skatteinkomster tio miljoner drachmer till
Augustus och fem miljoner drachmer till dennes dotter Julia.
Den nyligen bortgångne kännaren av förhållandena i de romerska
provinserna, professor Philipp Filtzinger som var verksam vid Limesmuseet
i Aalen i Würtemberg, uppger i Bethlehem, Die christliche
Legende, Ein historisches Ereignis im Konsulatsjahr des Gaius Censorinus
und Gaius Asinius 8.v.Chr. (http://w210.ub.uni-tuebingen.de/dbt/volltexte/2001/290/)
att romarna även förrättade skattskrivningar ute i provinserna. Varje
provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen
var det fjorton år mellan dem. År 8 f. Kr. var ett unikt år eftersom
rikscensus och provinsialcensus då ”råkade” (om man tror på "slumpen")
sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt torde de båda skattskrivningarna
ha uppfattas som enda. Vad som åstadkommit förvirring är att Lukas i
vers 1 syftar på folkräkningen av romerska medborgare medan han i vers
2 tycks ha slagit samman rikscensus och provinsialcensus. Påföljande
provinsiella skattskrivning hölls enligt den fastställda intervallen
fjorton år senare, d.v.s. år 6 e. Kr., alltså det år som också Josefus
uppger. Mysteriet
med den försvunne ståthållaren
Enligt Lukas skall Quirinius ha varit ståthållare i Syrien
när skattskrivningen genomfördes. Problemet enligt Zetterholm är att
han blev ståthållare först år 6 e. Kr., alltså tretton år efter Jesu
födelse, och då endast i Judéen. Men låt oss läsa i grundtexten! Där finner vi att Quirinius
var hägemoneuontos täs Syrias. Han var alltså inte procurator
utan en som hade hegemoni över Syrien. Hieronymus översätter med
praesidie Syriae Cyrino. Han presiderade över Syrien. Där står inget om någon ståthållare/landshövding. Detta begrepp
infördes efter förebild från Lutherbibeln som med sin kontextuella inkulturisation
lanserade ordet ”Landpfleger”. De svenska översättningarna har haft
”landshövding” ända fram till NT-81 då man ändrade till ”ståthållare”,
detta trots att den siste ståthållaren i den svenska statsförvaltningen,
överståthållaren i Stockholm, blivit förvandlad till landshövding redan
1967. I Lukas 3:1 anges att även Pontius Pilatus var hägemoneuontos,
men på detta ställe översätter Hieronymus i stället med procurante
Pontio Pilato. Tydligen visste Hieronymus att det var skillnad mellan
Pilatus och Quirinius respektive ämbeten. Vem var då denne Quirinius? – Han föddes 45 f. Kr. i Lanuvium 3 mil sydost om Rom (nuvarande Lanuvio, strax söder om Nemisjön, där en av de trånga gatorna numera heter Via Sulpicio Quirino). Han gjorde karriär inom hären. År 15 f. Kr. utnämnde Augustus honom till prokonsul över Kreta och Cyrene, där han framgångsrikt bekämpade garamanterna. När han återvände till Rom 12 f. Kr. valdes han till konsul. Året därefter fick han i uppgift bekämpa homonaderna i norra Syrien och Cilicien. Detta krig pågick åren 11–7 f. Kr. Quirinius förde då befäl över Legio III Gallica, Legio VI Ferrata och Legio X Fretensis, som alla var stationerade i Syrien.
I egenskap av legat och militär befälhavare i ett krigsområde
var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen,
således även för de båda folkräkningar-skattskrivningar som inleddes
år 8 f. Kr. ”Detta var den första skattskrivningen”, d.v.s. den första
folkräkningen som genomfördes under Quirinius överhöghet i Syrien. Följande
skattskrivning under Quirinius, den som nämns hos Josefus och i Apg.
5:37, genomfördes år 6 e.Kr., 14 år efter den förra enligt det fastställda
intervallet. Under sig hade Quirinius en legat, Gaius Sentius Saturninus,
som tjänstgjorde c:a 10–6 f. Kr. Denne blev närmast ansvarig för skattskrivningen.
Tertullianus skriver i Adversus
Marcionem IV:7: Sed et census constat actos sub Augusto nunc
in Iudea per Sentium Saturnium. (Dock är det konstaterat att en folkräkning just genomförts
under Augustus i Judéen genom Sentius Saturninus.) Tertullianus uppger
också (IV:19) att arkiven vid denna tid, omkr. 200, fortfarande fanns
kvar i Rom: … de censu denique Augusti, quem testem fidelissimum
dominicae nativitatis Romana archiva custodiunt. (Slutligen är även
Augustus folkräkning som finns bevarad i Roms arkiv ett pålitligt vittne
om vår Herres födelse.) Quirinius karriär fortsatte uppåt. Åt honom gav Augustus
uppdraget att som rector ansvara för fostran av den tilltänkte
tronarvingen, Augustus dotterson Gaius Caesar. Denne fick från år 1
f. Kr. i studiesyfte följa med Qurinius på en resa till de östligaste
provinserna. Efter ett krigståg i Armenien blev Gaius Caesar sårad och
avled år 3 e. Kr. under återresan till Rom. Qurinius skickades därefter som legat till Syrien som han alltså återvände till en andra gång. I denna oroliga provins fick han nu en ytterligare legion till sitt förfogande, nämligen Legio XII Fulminata. Underställd prokurator för Judéen blev Coponius.
Quirinius återvände till Rom 12 e. Kr., avled där år 21 och
begravdes under stora hedersbetygelser. I Syriens provinshuvudstad Antiokia
lät man resa ett monument över honom, vars rester hittades vid Princetonuniversitetets
utgrävningar på 1930-talet. I Tibur (nuvarande Tivoli 3 mil öster om Rom) fann man 1794
en inskription (finns i Lateranmuseet) med följande text: legatus
pro prætore divi Augusti iterum Syriam (för andra gången legat för
kejsar Augustus i Syrien). Tyvärr saknas texten omedelbart före men
den anses, bl.a. av Mommsen, syfta på Quirinius. Någon annan kan det
knappast vara fråga om. Mysteriet
med det försvunna Betlehem
Varför skulle Josef och Maria resa till Betlehem? – Det är
inte troligt att romarna fordrade att alla skulle ta sig till platser
som de härstammade ifrån. Det viktiga för dem var att de fick sin skatt.
Däremot fick befolkningen på landsbygden ta sig in till sin närmaste
stad, eis tän heautou polin, där skattskrivarna hade mottagning.
Kanske skulle folket i Nasaret, en ort med på sin höjd 150 invånare,
registrera sig i den större och befästa orten Japhia, belägen några
kilometer därifrån. Men Josef och Maria begav sig i stället till det fyra dagsresor
avlägsna Betlehem. Varför? –De var båda genom änglauppenbarelser övertygade
om att det väntade barnet var den utlovade Messias: ”Herren Gud skall
ge honom hans fader Davids tron,” Luk.1:32. Därför var det av yttersta
vikt att nedkomsten ägde rum i Davids stad enligt profetian i Mika 5:2.
Det var inte romarna som tvingade dem till Betlehem. Det var Den Heliga
Skrift. Att det sedan inte fanns plats i härbärget behöver inte bero
på skattskrivningen. Betlehem var ett populärt övernattningsställe längs
karavanvägen till Egypten. Redan på profeten Jeremias tid stannade man
till där, Jer. 41:17. (Bibel 2000 har valt att inte översätta hebr.
gerut som motsvarar khan, alltså en karavanseraj. Äldre
översättningar har ”Kimhams härbärge”.) ”Faktum är att idén att Jesus skulle komma från Betlehem
inte har gett något som helst genomslag i resten av Nya testamentet”,
skriver Zetterholm. Sedan talas det mest om den obetydliga orten Nasaret.
Den heliga familjen återvände dit efter flykten till Egypten för att,
som det står i Matt. 2:23 ”det som sagts genom profeten skulle uppfyllas:
Han skall kallas nasaré”. Ja, man kan verkligen undra vilket profetord detta syftar
på. Och varför står det ”Jesus av Nasaret, judarnas konung” på tavlan
över korset utan att Betlehem och den davidiska härstamningen nämns?
Varför kallades de första kristna nasaréer, Apg. 24:5? Varför kallas
de kristna i dagens Israel för notzrim? Vart tog egentligen Betlehem
vägen? I sin bok With Jesus through Galilee according to the
Fifth Gospel (Rosh Pina 1992) presenterar arkeologen Bargil Pixner
(1921-2002) en marmorflisa från 3–400-talet som hittades vid utgrävningar
i Caesarea 1962. Den innehåller en inskription på hebreiska med en förteckning
över familjer som bosatte sig i Galiléen under romersk tid. Bland dem
fanns en familj som bodde i Nasaret. Detta är det tidigaste vittnesbördet inom judisk epigrafi
om den lilla byn Nasaret. Tidigare hade man bara känt ortens grekiska
stavning, men marmorflisan visar att Nasaret stavades med den hebreiska
bokstaven tz (tzade), alltså Natzaret. Därmed utesluts
den tolkningen att Nasaret skulle ha att göra med nazirit, alltså
en person, en nasir, som är avskild åt Gud, 4 Mos. 6. I stället ger
marmorflisan stöd åt Hieronymus tolkning att Matt. 2:23 syftar på Jes.
11:1: ”Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam.” Se även Upp.
22:16! Ortnamnet Nasaret har samma rot som hebr. netzer, d.v.s.
”skott, telning”. Därmed skulle beteckningen ”Jesus från Nasaret” syfta
på den davidiska härstamningen. Att de första kristna kallades nasaréer
och de kristna på modern ivrit kallas notzrim skulle då
bero på att de kristna bekänner Jesus från Nasaret som den davidsättade
Messias. Jordegendom
i Betlehem?
Enligt romersk rätt skulle den som ägde jordegendom på annat
håll avge sin deklaration där jordegendomen var belägen. Kan den heliga
familjen möjligen ha haft en jordegendom i Betlehem? Uppgiften förekommer
i vissa kommentarer. Även Filtzinger lyfter fram denna teori och anför
Eusebius inte alltid så tillförlitliga kyrkohistoria, III:20, som belägg.
Där citerar Eusebius i sin tur Hegesippus numera förkomna kyrkohistoria
där denne berättar om sonsönerna till Herrens broder Judas. Dessa blev,
enligt Hegesippus, förda inför kejsare Domitianus som frågade om de härstammade
från David, vilket de bejakade. De uppgav på kejsarens fråga att deras
förmögenhet var 9000 denarer vilket var värdet av deras gemensamma åkerlott
"som blott utgjorde 39 plogland" (Lemkes övers., ung. 8 hektar, något
mer än medeljordbruket).
Varken Hegesippus eller Eusebius uppger emellertid var denna åkerlott
var belägen. Hela händelsen, att den romerska kejsaren skulle ha förhört
dessa som han föraktade "såsom helt simpelt folk", verkar legendarisk
vilket i och för sig inte utesluter att davidsättlingar kan ha haft egendom
i Betlehem och att de har förhörts av någon romersk ämbetsman på lägre
nivå. Hur som helst borde Mikaprofetian varit tillräcklig anledning för
att den heliga familjen skulle flytta till Betlehem och för en tid bosätta
sig där.
Det kan vara på sin plats att avliva även Strauss femte antites, nämligen
den att Maria enligt romersk praxis inte behövde registrera sig. Vid skattskrivning
skulle såväl kvinnor som män personligen deklarera sina tillgångar, eventuellt
med hjälp av en tolk. Enligt Filtzingers utredning var alla kvinnor skattskyldiga
från 12 års ålder. Skattskyldigheten upphörde vid 65 års ålder. För männen
gällde skattskyldighet från 14 års ålder. Antagligen var det därför som
intervallet mellan skattskrivningarna var 14 år. På så sätt undkom ingen
med något skattefritt år. De tjänsteförrättande ämbetsmännen gick inte
runt på landsbygden utan deklaranterna fick gå "var och en till sin stad",
i allmänhet närmaste befästa ort. Uppgifterna fördes in i ett standardformulär
som användes över hela romarriket. I egenskap av kvinnans förmyndare undertecknade
mannen handlingen å bådas vägnar.
De skatteslag som förekom var följande: Skatt på lösegendom, skatt på
markinnehav, skatt på vad som odlades där hänsyn togs till markens beskaffenhet,
"guldkransskatt" som var en "gåva" för att "bekransa" kungen, en av Augustus
införd omsättningsskatt om 1 procent, skatt på hus, saltskatt samt tullar.
De sistnämnda var Herodes viktigaste inkomstkälla.
Huruvida Maria och/eller Josef ägde jord i eller vid Betlehem är en fråga
som enligt min mening bör lämnas öppen tills vidare. Det avgörande var
att Skriftens ord skulle fullbordas. Enligt födelseberättelsen i Matteus hittade stjärntydarna
”vare sig herdar eller stall, inte heller sjungande änglar eller krubbor
utan ett hus som förefaller att vara Josefs och Marias permanenta bostad”,
påpekar Zetterholm. Ja, nog kan detta förefalla gåtfullt – om man har
sett alltför många julkrubbor! Men om vi i stället läser texten finner vi att födelseberättelsen
hos Matteus faktiskt inte är någon födelseberättelse. Där berättas i
stället om vad som hände sedan födelsen väl ägt rum: ”När Jesus hade
fötts i Betlehem …” När stjärntydarna anlände till Betlehem hade redan en tid
förflutit sedan födelsen. Krubban och personerna runt omkring stod inte
kvar sedan julnatten i förstenade poser. Efter den första brådskan hade
Josef skaffat ett hus till familjen och därmed möjliggjort att den kunde
skattskriva sig där. Herdarna hade återgått till sina sysslor. Kanske
hade fåren redan blivit slaktade som påskalamm. Det var nämligen på
ängarna runt Betlehem som tempelprästerskapets lönsamma lammuppfödning
ägde rum. Det kan ha gått veckor, månader, kanske gott och väl ett år
sedan Jesusbarnet blivit fött eftersom Herodes ville låta döda alla
gossebarn ända upp till två års ålder. Läser vi Matteustexten noga upptäcker vi att Josef inte ens
var hemma när de fina gästerna anlände. Kanske var han på jobbet. För att markera skillnaden i tid mellan födelsenatten och
stjärntydarnas besök har kyrkan sedan länge firat dessa händelser med
tretton dagars mellanrum. Lukas är inte mindre tillförlitlig än andra antika historiker.
Han har, enligt egen utsago, ”grundligt efterforskat allt ända ifrån
begynnelsen”. Problemet är att sådant som var en självklar bakgrund
på Lukas tid inte är det idag. Mycket av den referensram som fanns kring
vår tideräknings början har blivit bortglömd. En av bibelforskningens
viktigaste uppgifter måste därför vara att återerövra den kunskap som
gått förlorad. Jag har försökt visa att mysterierna kring julevangeliet
inte är några mysterier. Förhoppningsvis har det klarnat något i det
påstådda dunklet. Prästerna kan, i stort sett, fortsätta att förkunna
på traditionellt vis. Men jag befarar att denna artikel ändå blivit förgäves skriven.
Det skulle inte förvåna om det lagom till nästa jul någonstans dyker
upp en artikel som förkunnar den sensationella nyheten att någon skattskrivning
aldrig ägt rum under Augustus tid, åtminstone inte när Quirinius var
ståthållare i Syrien. Sådana skrönor är nämligen seglivade. Denna lilla utredning med anledning av Zetterholms understreckare
har framför allt väckt min undran om hur det fungerar inom den akademiska
exegetiken. I halvannat sekel har man nöjt sig med det ideologiskt motiverade
och uppenbart felaktiga påståendet från Strauss att någon skattskrivning
för hela romarriket under Augustus regeringstid aldrig ägde rum. There is no extra-Lucan evidence
that under Caesar Augustus a worldwide census occurred, som det står i The New Jerome Biblical Commentary.
I själva verket utfärdade Augustus inte mindre än tre påbud
om skattskrivningar. Res Gestae Divi Augusti, som givit oss kunskapen
om detta, upptäcktes redan 1555 och utgavs i vetenskaplig utgåva 1847.
Den finns idag tillgänglig i bokhandeln i ett tiotal olika utgåvor med
engelsk översättning och kommentar. Den finns också i tyska och franska
utgåvor, ja, till och med i en svensk utgåva (Kejsar Augustus självbiografi.
Den latinska texten med inledning, översättning och kommentarer av Anders
Ollfors. Borås 1988). Ändå hävdas att det inte ägde rum någon skattskrivning
under Augustus regeringstid. Detta är det verkliga mysteriet. |