Teologiska trender i tiden

3. Missionsteologi

I ett par tidigare artiklar har vi behandlat olika teologiska trender i vår samtid, först religionsdialog-religionsekumenik och därefter feministteologi.

I denna avslutande artikel skall vi ta upp drag i modern svensk missionsteologi, särskilt sett ur Svenska Kyrkans Missions perspektiv.

I flera årtionden har det pågått en debatt inom som gäller missionssynen inom Svenska Kyrkan, särskilt missionsteologin inom Svenska Kyrkanss Mission (SKM).

Tonfallen i debatten har ofta varit ganska hård, och ofta har det varit uppenbart att vissa debattörerparterna stått så långt från varandra att samtalen oftanästan avstannat av just det skälet.

Men hur är läget just nu? Men vVilken missionsteologi står Svenska Kyrkans Mission för i dessa dagar? Vad innebär den i praktiken? Och hur står den sig i t ex en internationell jämförelse?

Naturligtvis är det komplicerat att behandla sådana frågor i en enda kort artikel, men med utgångspunkt från SKM:s senaste årsbok, Låt din vilja ske. Svenska Kyrkans Mission 1999, skall jag ändå försöka göra en lägesanalys.

Årsboken

Även om årsboken för 1999 åtminstone delvis har en ganska "modern" framtoning är indelningen ganska traditionell.

I "kapitel 1" kommer ett antal artiklar och uppsatser som tar upp mission ur olika aspekter. Därefter, i "kapitel 2" beskrivs SKM:s arbetsområden. De tre följande "kapitlen" tar upp insamlingsverksamhet, ekonomi samt nuvarande resp. tidigare medarbetare.

Boken är redigerad av Anna Swedmark tillsammans med en redaktionskommitté. Den är producerad med stöd från Sida och är tänkt att kunna användas som studiecirkelbok.

Det intressantaste är naturligtvis inte bokens struktur utan snarare frågor som:

Vilken missionsteologi ger boken uttryck för? Hur korresponderar denna teologi med SKM:s verksamhet?

Verksamhet och prioriteringar

Under årens lopp har många företrädare för SKM betonat att organisationen är en "kyrkomission". Det handlar alltså inte, som i de flesta andra protestantiska kyrkor och samfund, om ett missionssällskap inom en kyrka, utan om att Svenska Kyrkan som organisation bedriver ett missionsarbete.

Hur ser då arbetet ut? Vilka prioriteringar gör SKM i sitt arbete? Vilka verksamhetsområden väljer man till, och vilka väljer man bort?

Årsboken för 1999 (s. 10, 40) anger att SKM betonar sex verksamhetsområden:

  • kyrko- och församlingsutveckling
  • teologisk utbildning och reflektion
  • hälso- och sjukvårdsarbete
  • utbildning för förändring
  • mänskliga rättigheter och demokrati
  • religionsmöte
SKM:s styrelse beslöt 1992 att de fem första arbetsområden skulle vara "prioriterade arbetsområden", medan prioriteringen av religionsmöten tillkom 1998.

Vad prioriteringarna innebär i praktiken beskrivs i en osignerad artikel med officiell karaktär i "kapitel 2" (s. 40 ff).

Några intressanta prioriteringar är bl a följande.

Ointresse för pionjärmission

SKM:s arbete med kyrko- och samfundsutveckling sker tillsammans med ett antal samarbetskyrkor och definieras på följande sätt:

"Arbetet med kyrko- och samfundsutveckling syftar till att inom ramen för kyrkans gemenskap, gudstjänstliv, vittnesbörd och diakoni medverka till trons fördjupning, kyrkornas enhet, tillväxt och förnyelse." (s. 40)

Däremot verkar SKM inte ha något intresse för pionjärmission, alltså att evangeliet skall nå ut till nya regioner och folkgrupper.

Ett sådant arbete nämns sällan i årsskriften över huvud taget, och när det väl sker är det ofta i negativa termer. I en rekryteringsannons påpekas uttryckligen ett par gånger (för säkerhets skull också i rött, s. 62) att man inte söker pionjärer. I en artikel av Kajsa Ahlstrand, som vi återkommer till, ifrågasätts hela den traditionella "pionjärmissionen". En medarbetare på kyrkokansliet i Uppsala, Johan Engvall, tar avstånd från evangelisation som "kommit att uppfattas som envägskommunikation och proselytism" (s. 10).

Prioritering av "enhet och förnyelse"

I stället för att engagera sig i pionjärmission lyfter SKM fram begrepp som "enhet och förnyelse". I praktiken innebär det bl a följande:

"För att kyrkor och församlingar ska utvecklas är det viktigt att insatser som syftar till enhet och förnyelse stöds. En källa till denna förnyelse är den egna religiösa, politiska, ekonomiska och kulturella miljön." (s. 40)

I detta sammanhang betonas arbetsområden som ekumenik och "ledarutbildning för kvinnor och andra marginaliserade grupper". Detta blir "en viktig insats i arbetet för ökad demokrati i kyrkans liv" (s. 41).

Vidgning och förändring av den tidigare missionssynen

Det traditionella europeiska missionsarbetet, åtminstone från början av 1700-talet fram till mitten av 1900-talet, har oftast vilat på tre verksamheter: kyrka - skola - sjukvård.

SKM har fortsatt att prioritera två av dessa områden, församlingsarbete resp. sjukvård, även om man som synes har ett ointresse för pionjärmission. - Av naturliga skäl prioriteras skolarbetet numera inte särskilt högt. (De flesta länder i världen har i dag ett ganska utvecklat skolväsen, även om man i många länder sällan lyckas nå alla barn.)

Av ett särskilt intresse är naturligtvis de tre nytillkomna, "moderna", prioriteringarna.

Två av dem har en uttalat politisk karaktär, nämligen

utbildning för förändring resp. mänskliga rättigheter och demokrati. Den tredje, religionsmöte, knyter an till den företeelse som vi tog upp i Hälsning 1/00, alltså religionsdialog eller religionsekumenik.

Teologin bakom denna missionssyn

Vi har nu sett något på den verksamhet som SKM bedriver resp. understödjer i olika länder, men ännu intressantare är naturligtvis: Vilken teologi ligger bakom detta arbete?

Med några moderna termer kan denna teologi beskrivas med hjälp av termer som kontextuell - feministisk - holistisk - politisk. (Alla citat i detta avsnitt kommer från ss. 41-42.)

När SKM redovisar sitt stöd för teologisk utbildning och reflektion är begreppet kontextuell framträdande. (Jämför Hälsning 2/00, artikeln om feministteologi.) Begreppet kontextualitet definieras på följande sätt:

"Med kontextualitet menas att tolka evangeliet utifrån den sociala, ekonomiska, politiska, religiösa och kulturella miljö där det förkunnas."

Även om termen feministisk sällan förekommer i årsboken för 1999, betonas gång på gång det "kvinnliga perspektivet". Ett exempel av många:

"SKM lägger även stor vikt vid att göra teologisk utbildning tillgänglig för kvinnor och att stödja teologisk reflektion ur ett kvinnligt perspektiv."

Särskilt inom sjukvårdsarbetet anläggs ett holistiskt perspektiv (helhetsperspektiv), men mer ur ett politiskt än ur ett andligt-religiöst perspektiv:

"Utgångspunkten för hälso- och sjukvårdsarbetet är en helhetssyn på människans hälsa som innefattar fysisk, psykisk, social och andlig hälsa. Detta arbete innebär både närvaro bland dem som lider och upprättelse av de utsatta. Det finns också ett tydligt rättighetsperspektiv i SKM:s syn på hälso- och sjukvårdsarbete i tredje världen."

Det politiska perspektivet genomsyrar nästan alla SKM:s arbetsgrenar. Vad gäller "utbildning för förändring" anknyter man uttryckligen till latinamerikansk befrielseteologi. Liknande perspektiv lyfts fram beträffande teologisk undervisning:

"När fattiga och förtryckta människor ser sitt liv i ljuset av Bibelns texter och därigenom får inspiration och kraft att förändra sina livsvillkor, får teologin en central roll som går utöver lärosamtalen och de teoretiska diskussionerna."

Varför mission?

Varför skall man då bedriva "mission" enligt SKM?

Detta blir inte helt klart vid en noggrann läsning av årsboken 1999, även om Kajsa Ahlstrand försöker besvara frågan. Hon är präst och teol. dr och tjänstgör vid Kyrkokansliet i Uppsala.

I en artikel som heter "Guds missions rörelser" gör Ahlstrand upp med den klassiska missionssynen. (Alla citat i det följande är hämtade från s. 27-30 i SKM:s årsbok.)

Ahlstrand huttlar inte med att för henne, och för västvärldens liberala teologi, har begreppet mission inget gott rykte. Hon liksom många med henne föredrar "vanligtvis andra, mindre belastade, termer som t ex världsvid kristendom eller interreligiösa relationer".

Enligt Ahlstrand framstår en missionär vanligtvis "som en väldigt löjlig person", men detta är inte förvånande: "vi förkunnar ju faktiskt en löjlig Gud: en Gud som inte kunde frälsa sig själv från lidande och död".

För henne är inte bara ordet "mission" problematiskt ord utan även begreppet. En förklaring kan vara att hon verkar ifrågasätta om det finns objektiva sanningar:

"Jag har inte rätt att tala om för dem vad som är sant och vad som är rätt, för det finns ingenting sådan som allmängiltig sanning, utan vad som är sant beror på vem du själv är och var du befinner dig."

När Ahlstrand ändå försöker ge ordet "mission" en positiv innebörd, hävdar hon att vi måste "bortse från varje antydan till triumfalism", både beträffande den kristna kyrkan och Kristus själv.

I stället för att företräda en kristen "triumfalism" vill hon visa på andra sätt att tänka:

"Kan vi föreställa oss en Guds som inte är en monarkisk härskare, en Gud som gläder sig åt mångfalden av religiösa traditioner?"

Vad detta kan innebära i praktiken försöker hon visa på:

"Den metafor [bild] som visat sig skapa energi och väcka entusiasm för rörelsen med Guds mission (för Andens vind) är dansen. Är då írörelsen med Guds missioní en inbjudan till dans? Att gå med i den dans som Gud Treenig dansat alltifrån tidernas begynnelse, solens och stjärnornas dans, cellernas och levandes dans, den dans vars rytm är Guds hjärtslag i våra egna kroppar. Den Gud vi förkunnar, den Gud som leder dansen, är den öppna tillvarons Gud, som ständigt ger liv till mänsklig gemenskap. Och dansen är det sätt på vilket Guds mission rör sig."

En jämförelse

Vid en läsning av SKM:s årsbok för 1999, särskilt Kajsa Ahlstrands artikel, är det svårt att inte jämföra med Carl Erik Sahlbergs Missionens historia genom 2000 år. Det är nästan svårt att fatta att båda böckerna kommit ut samma år inom ramen för samma kyrka!

Medan Sahlberg med glädje konstaterar att kristendomen går framåt, menar Ahlstrand att kristendomen globalt sett går tillbaka. Detta torde dock inte vara något problem för henne - det viktiga är ju religionerna för en dialog med varandra! (Ahlstrand s. 29, Sahlberg s. 5, 181.)

I SKM:s årsbok dominerar intresset av att främja "religionsmöten som syftar till fördjupad ömsesidig förståelse, respekt och fred" (s. 45) medan Sahlberg lyfter fram Jesus som segraren (s. 180 f).

Sahlberg står alltså för den klassiska missionssynen - som är på frammarsch globalt sett! Det Sahlberg kallar för "väckelsekristendom" växer långsamt i västvärlden och snabbt i resten av världen, särskilt Latinamerika, Afrika och Asien, medan den liberala teologi, som bl a SKM representerar, drastiskt går tillbaka. Sahlberg återger ett intressant citat om detta:

"Liberal teologi predikas i sjunkande församlingar i allt fler tomma kyrkolokaler" (Sahlberg, s. 179).

Globalt sett växer alltså de missionsriktningar som står för en klassisk missionssyn (väckelseförkunnelse, att nå onådda folk etc.), medan de riktningar som företräder en modern, liberal missionsteologi blir en allt mer marginell företeelse. Tre frikyrkliga organisationer med väckelseprofil står numera för 64 % av den svenska missionärskåren! De missionsorganisationer som har en anknytning till Kyrkornas Världsråd, däribland SKM, tynar däremot bort.

F n tillhör 18 % av de svenska missionärerna samfundet Nybygget men bara 10 % Svenska Kyrkans mission! (Sahlberg, s. 167)

Om inte SKM helt skall upphöra som missionsorganisation, eller göras om till en kanal för Sida-medel resp. till en kanal för interreligiös dialog, är det på tiden att den missionsteologiska debatten väcks till liv igen!

En bra utgångspunkt för denna debatt är SKM:s åsbok resp. Sahlbergs missionshistoria.

Vilket perspektiv som har framtiden för sig är inte svårt att avgöra!
 
 

Rune Imberg


 


Tillbaka till hemsidan