Gunnel Vallquist, Texter i urval
Gunnel Vallquists farfar var präst i Kleva uppe på Mösseberg. Minnestecknaren vid prästmötet i Skara 1922 betecknar honom som ”synnerligen rikt utrustad å såväl huvudets som hjärtats vägnar”. Egenskaperna tycks ha gått i arv till hans barnbarn. Man får det intrycket av en volym med några av hennes texter som utkommit till den nyligen firade 90-årsdagen.
Legendarisk är Gunnel Vallquists översättning av Prousts för modernismen stilbildande mastodontroman om sju delar, ”På spaning efter den tid som flytt”. Frågan är hur många som egentligen orkat ta sig igenom hela denna textmassa, som omfattar nära 3500 retrospektivt inåtblickande sidor (samt ett registerband om 200 sidor) med avsaknad av varje tillstymmelse till ”cliffhangers”. Att döma av en del av den omfattande litteratur som ser Proust som en modernismens pionjär, tycks många inte ha orkat läsa så mycket längre än till sid. 61 med det omtalade avsnittet om hur en madeleinekaka doppad i lindblomste öppnar det förflutnas värld för författaren.
Att under mer än ett kvarts sekel hålla ihop och överföra denna svårgenomträngliga textmassa till svenska språket väcker stor respekt. Vi sände henne en tanke av beundran då vi en gång vandrade längs stranden på Promenade Marcel Proust i det normandiska Cabourg, romanens Balbec. På denna badort tilldrog sig viktiga skeden i den barndom Proust försökte att återkalla. Dit drog han sig också senare tillbaka för att skriva. För bragden att översätta hans verk belönades Gunnel Vallquist 1982 med stol nummer 13 i Svenska Akademin.
Redan 1939 övergick Gunnel Vallquist till den katolska kyrkan. Efter kriget slog hon sig ner i Frankrike, där hon kände sig hemma i vad hennes mentor Sven Stolpe kallade för ”den finaste katolicismen”. Senare bodde hon i Italien. Under åren utomlands gjorde hon översättningar samt skrev artiklar för den katolska tidskriften Credo (föregångar till Signum), Bonniers Litterära Magasin samt för Svenska Dagbladet. Hon gav också ut några essaysamlingar. 1958 återvände hon till Sverige.
Som konvertit var hon inte lockad av konservativa strömningar i katolska kyrkan utan kom att sympatisera med teologerna som gick i spetsen för nyorienteringen som det andra Vatikankonciliet kom att innebära. Uppmärksammade blev hennes fyra volymer med koncilierapporter, Dagbok från Rom (1964-66) med den uppföljande Kyrkor i uppbrott (1968), som innehåller reportage från olika europeiska länder. Hennes insatser belönades 1976 med ett teologie hedersdoktorat i Lund.
Redaktör för den nu utgivna volymen är Peter Halldorf. De 36 olika texterna har grupperats i tre avdelningar, ”Den handskrivna sanningen” (med inledning av Ylva Eggehorn), ”Katolsk horisont” (inledning Werner Jeanrond) samt ”Sitt bedjande jag” (inledning Carl Otto Werkelid). Den tidigaste texten är från 1949 medan den senaste, med anledning påvevalet, publicerades så sent som 2005.
Gunnel Vallquists författarskap är kristocentriskt, vare sig hon skriver om Franciscus eller Claudel, om medlidande, ångest eller ödmjukhet. ”Det är i själva svagheten, i bävan inför dödens och det ondas makt, som människan djupast förenas med Kristus”, skriver hon i en essay om Bernanos.
Om sin konversion skriver hon att den var som att tränga igenom århundraden av fördomar. Svenskens uppfattning om katolicismen var att ”katoliker fick inte läsa bibeln, de tillbad helgonen, de lydde påven mer än samvetet, älskade Maria mer än Kristus, måste köpa syndernas förlåtelse och frälsa sig själva genom goda gärningar, bar dolkar i krucifix och försökte lönnmörda Gustaf II Adolf”. Men detta blev alltför mycket ”och man fick misstanken att det inte stod rätt till med informationen”.
Det är mycket intressant att i efterskott läsa artiklarna i Svenska Dagbladet där hon kommenterat de fem senaste påveskiftena. Inte minst är det tankeväckande att läsa hennes artikel från 1978 om den då nyvalde Johannes Paulus II. Hon undrar där hur det skall bli med Vatikanens östpolitik och konstaterar att Karol Wojtyla besitter en förstahandskunskap om motpartens förutsättningar och metoder, som kommer att bli avgörande för Vatikanens fortsatta handlingssätt. - Jo, förvisso!
I en artikel i Svenska Dagbladet 1980 gör hon avsteg från principen att inte blanda sig i angelägenheterna hos en kyrka som hon inte själv tillhör. Anledningen är att krisen i Svenska kyrkan är så pass ”olycksbebådande”. Det är striden om kvinnliga präster som får henne att ta till ord, men i förbigående nämner hon också Svenska kyrkans utbildningskris, att dess teologiska skolning ligger kvalitetsmässigt lägre än all annan jämförlig prästutbildning, inte bara i vår världsdel.
Vallquist, som själv önskar kvinnliga präster i den katolska kyrkan, anser att bägge parter i Svenska kyrkan har fel. Vad gäller motståndarna har hon svårt att förstå dem när de ”baserar sitt nej väsentligen på det faktum att Jesus inte insatte någon kvinna till apostel - ett argumentum e silentio”. Märkligt är att hon här argumenterar på ”protestantiskt” vis, att all argumentation skall bygga på uppenbara bibelord, men kanske har det med hennes inlevelseförmåga i en annan uppfattning att göra att hon intar denna sola scriptura-attityd. Den katolska ståndpunkten utgår ju från Kyrkans tradition, i vilken Skriften vilar. Eller som Paulus VI uttryckte saken: ”Det verkliga skälet är att Kristus lade fast det så, när han gav kyrkan hennes grundläggande ordning och hennes teologiska antropologi, vilken kyrkans tradition sedan alltid har följt”.
Gunnel Vallquist var från 1973 ledamot in den bibelkommission som arbetade fram NT81. Hon hoppade dock av 1980. Hon kunde inte ansvar för ett språk hon ansåg vara orytmiskt och platt. I essayen ”Att läsa bibeln i kyrkan” från 1991 får vi ta del av hennes kritik mot den översättning som tyvärr fortfarande läses vid gudstjänsterna i våra kyrkor.
Hon kritiserar översättningen av Joh.1:1 och utreder skillnaden mellan ”vara” och ”finnas”. Givetvis föredrar hon Anden framför ”den heliga anden” eller ”en gudsvind”, uttryck som hon anser innebära en klar distans till kyrkans hävdvunna tolkning och som därför absolut inte skall förekomma i en kyrkobibel som skall uttrycka kyrkans tro. I Herrens bön kritiserar hon brödet för dagen som kommer liksom den prövning som ersatt frestelsen.
En allvarlig anmärkning är att bibelkommissionen många gånger åstadkommit en entydig översättning där originalet är mångtydigt. Associationsmöjligheter klipps av. Man mister inte bara kontakten med kyrkans teologiska tradition utan berövar också bibeltexten möjligheten att öppna vägar för ”intuitiv förståelse av poetisk, symbolisk, psykologisk och mystisk natur”. Texten blir endimensionell.
Även vad gäller stil och rytm har NT81 stora brister, något som märks om de används i liturgin. Man har avstått från synonymer och konjunktiv. ”Det förefaller som om mediespråket och frekvensordboken i alltför hög grad varit normerande för översättarna.” Hon vänder sig mot i onödan utbytta termer. När Jesu livklädnad ”utbytts mot en långskjorta har man däremot inte fruktat triviala associationer: termen tycks lånad från någon postorderkatalog”.
Till sist en synpunkt på ekumenik: ”Fastän Kyrkans strukturer har brustit genom splittringens synd, så finns det en gemenskap som inte bröts sönder, en gemenskap som lever kvar, delvis synlig, delvis i det fördolda: gemenskapen i andlighet, i fromhetstradition. Denna andlighetsgemenskap lever i det kristna folket.”
Gunnel
Vallquist: Texter i urval. Red.: Peter Halldorf. Cordia (Verbum). 2008.