|
Syster Sofie Hamring O.P.: Att resa till Det heliga landet och besöka de bibliska platserna ger nya dimensioner åt bibelläsningen. Man får då ett geografiskt rum att associera till. Många frågetecken rätas ut. Tron fördjupas. Men det är möjligt att tränga ännu längre in i bibelns värld. Det sker om man får kontakt med judendomen, med levande judar, med Jesu eget folk. Så vitt jag minns var mina teologistudier på 60-talet kemiskt rena från undervisning i judendomen. Allsköns andra religioner, både levande och döda, fick jag tillfälle att studera. Dock inte judendomen – det var som om den inte existerade. Det gjorde den inte heller – inte i dåtidens akademiskt-teologiska klimat. Den outtalade förutsättningen var att judendomen upphört att finnas till – åtminstone i princip. Den judendom som möter i evangelierna, antikens judendom, kallades för ”senjudendom” i motsats den förexiliska judendomen. Jesus och Paulus hade avskaffat judendomen, befriat mänskligheten från lagens tvångströja och grundat något nytt. Samtidens judar, de som lyckats överleva Hitlers förintelse och inte sekulariserats och assimilerats, var en exotisk kvarleva i den mån den ens blev uppmärksammad. Dessbättre är läget annorlunda idag. Mycket har hänt sedan Johannes XXIII vände sig till judarna med orden ”Jag är Josef, er broder”, och Andra Vatikankonciliet rensade upp i den teologiska undervegetationen. Johannes Paulus personliga engagemang med besöken i Roms synagoga och i Israel har betytt mycket för känslan av samhörighet med ”våra äldre bröder”. Judafolket har lyckats överleva även den teologiska förintelsen. Hösten 2006, strax efter Rosh Hashana (det judiska nyåret) anlände syster Sofie OP till Jerusalem för ett sabbatsår. Hon var inte på pilgrimsfärd och kom inte heller för att studera. Hon var slutkörd och sliten, behövde bara vila. Oförberedd kastades hon in i mötet med höstens fester, Jom Kipur (försoningsdagen) och Sukkot (lövhyddohögtiden), och blev överväldigad av den sällsamma värld hon mötte. Resultatet har blivit boken Om jag glömmer dig, Jerusalem. I denna högst charmerande framställning får vi följa med på hennes andliga upptäcktsfärd. Men hennes personliga stil utesluter inte faktaförmedling. Hon delar med sig av sina nyförvärvade men ändå rikliga kunskaper, med smittande entusiasm och intressanta reflektioner som fördjupar vår egen kristna tro. Jag kan inte tänka mig en mer förträfflig introduktion till judendomen för kristna läsare. Lättläst och faktaspäckad. Det enda felfinnaren hänger upp sig på är att Harran inte ligger i Syrien utan i Turkiet. Och att Jeriko låg i ruiner vid tiden för de hebreisk stammarnas intåg är inte någon oomtvistad arkeologisk sanning. Somliga hävdar att murarna vid den tiden var byggda i tegel och därför har eroderat. Kanske behöver syster Sofie inte heller oroa sig för att ”Klippdômen” är byggd på ”på mitt allra heligaste område”. Problemet kanske löser sig. Det finns åtminstone två andra uppfattningar om var det allra heligaste är beläget. Enligt officiell judisk uppfattning är dess exakta belägenhet okänd. Därför får inte en from jude beträda tempelplatsen eftersom han då av misstag kan råka trampa på Kodesh Hakodashim. Boken flödar av välfunna bibelcitat som i sitt judiska sammanhang ger förklaring och öppnar nya vyer för oss kristna. Man stannar upp och tänker efter. Syster Sofie har gett oss på samma gång en meditationsbok och en lärobok. Ett smakprov ur texten: ”Det finns judar som läser vårt Nya Testament som en slags midrash till det Gamla – som inte alls är »gammalt» för dem, eftersom det är ett förbund som förnyas varje dag! Judarna förmår, som ingen kristen, förstå Jesu ord utifrån den tradition han stod i. När Jesus förkunnar att han är Vägen, Sanningen och Livet förstår de att han vill säga att han är den Levande Toran.” Anders Brogren |