|
Prästgårdsliv i Växjö stift Kyrkan har blivit marginaliserad och dess präster blivit förvandlade till halvt anonyma tjänstemän/kvinnor med reglerad arbetstid, ofta med sitt familjeliv på annan ort. Intresset för präster som individer återstår numera endast i begränsade kretsar. Det är förmodligen inte så många som i vår tid som läser tidningarnas ”predikoturer” (som det förr hette) för att hålla reda på var alla präster skall predika på söndag. Själv minns jag när man i vissa av Göteborgs tobaksaffärer kunde köpa vykort med porträtt av uppburna präster. Det var den tidens idolbilder. Samhället har blivit opersonligt. Det naturliga intresset för medmänniskor får därför sitt utlopp i mediafokuseringen på kändisar. De oberäkneliga medierna utövar också påverkan på kyrkan, där enstaka präster kan exponeras i mer eller mindre smickrande sammanhang, medan församlingens flesta medlemmar inte ens vet vem som är deras egen kyrkoherde. Att då ge ut en bok om prästgårdsliv i Växjö stift under 1900-talet kan förefalla djärvt. Inte går det att räkna med samma storlek på upplagan som de båda föregångarna, Från Smålands och Ölands gamla prästhem, utgiven 1925 av Hilding Pleijel och Vilhelm Bexell samt Bexells uppföljare Gamla prästhem i Småland och på Öland från 1955. Men Bengt Hallgren, tidigare biskop i Härnösand och dessförinnan domprost i Växjö, samt hustrun Anna-Lisa har gjort en viktig kulturhistorisk insats då de i sitt pensionärshem i Lund samlat ett antal Lundaboende prästbarn med avsikt att dokumentera den försvinnande prästgårdskulturen, något som resulterat i denna bok. Huvudredaktör har varit Lena Larsén, född Bexell och uppvuxen i Ryssby prästgård i Kronobergs län. På omslagsbilden ser vi henne på prästgårdstrappan, finklädd med rosett i håret, leende mot kameran medan lillebror Göran förhåller sig mer avvaktande. Själv bidrar hon med en skarpsinnig artikel ur ett annorlunda perspektiv där hon analyserar de tavlor som hängde på väggarna i barndomshemmet. Andra bidragande prästbarn är Katarina Dunér, född Kvillner, Anders Blomstrand, Birgitta Johnson, född Jannert, Karin Wittenmark, född Lenhoff, Anita Bråkenhielm, född Ohlander, Lena Thulin Lindstrand, Gunnar Stensson, Lars Fransén, och Karin Björkman Thulin. Senare tiders prästbarn är representerade av Allan Willny, Daniel Braw, Anders Lenhoff och Mirjam Blidö, född Berglund. Något som förekom i vissa prästgårdar var att man tog emot sommarkonfirmander, ofta från avlägsna platser som Stockholm och Göteborg. Särskilt komministrarna hade det ofta knapert med stora studieskulder, barn som skulle gå i gymnasium på annan ort samt förväntan på öppen prästgård med därtill hörande representation och hjälp till behövande. Extrainkomster var då välkomna, ja, ibland nödvändiga för att få det hela att gå runt. Många präster hade undervisningstimmar i ortens realskola. Den extrainkomst som sommarkonfirmander från välbeställda hem kunde ge var inte heller att förakta. Några sommarkonfirmander, Christian Bratt, Sophie Petzäll samt kåsören Ludvig Rasmusson, delar med sig av ljusa minnen från småländska prästgårdar. Landskapsarkitekten Emma Franzén har skrivit sitt examensarbete vid Alnarp om prästgårdsträdgårdar i Växjö stift. I sin artikel belyser hon trädgårdens stora betydelse för prästfamiljerna, viktigt inte minst i Linnés hemstift. Ambassadör Ingmar Karlssons far var prästgårdsarrendator i Burseryd. På så sätt fick han en särskild relation till prästfamiljen. Pastorsexpeditionen blev hans »första universitet». Kyrkoherde Wilhelm Harsten följde hans väg ut i livet. »Drygt 30 år efter att jag läst om Tibet på golvet på pastorsexpeditionen kunde jag 1984 resa till Lhasa som en av de första utlänningarna efter det att Tibet åter öppnats. Då gick mina tacksamma tankar till prästgårdens bibliotek…» Anders
Brogren
|