Norrbottens väckelserörelser

Nu har Norrbotten fått sin särpräglade väckelsehistoria dokumenterad. För denna bedrift svarar inte någon kyrklig eller teologisk institution utan Norrbottens museum och Norrbottens hembygdsförbund. I deras årsbok, som kom ut inför julen 2008, tecknas det mångfacetterade väckelsearvet i inte mindre än 26 läsvärda bidrag av olika författare.

Museichefen Curt V Persson, med egen bakgrund i læstadianismen, bidrar med en utredning om sin väckelserörelses uppkomst och senare utveckling. Denna artikel är en verklig guldgruva, fylld av intressant information. En sörlänning som lever i villfarelsen att rörelsen endast delat sig i öst- och västlæstadianer får veta att det i själva verket finns/funnits ett 30-tal olika riktningar, vilka föredömligt tydligt redovisas i en tabell sedan författaren utrett splittringens orsaker. Problemen började redan på 1870-talet bland læstadianer som utvandrat till USA. På andra sidan Atlanten blev det svårt att hålla kontakten med dem därhemma. Man kom att göra skiftande tolkningar av sändebrev som kom från de äldste i Sverige och Finland. Enligt Persson kan man idag räkna med fyra huvudinriktningar,  Gammallæstadianer (öst), De Förstfödda (väst), Nyväckta och Lyngenretningen. Dessa är i sin tur splittrade i ett flertal förgreningar.

Hos en sörlänning som själv inte upplevt denna väckelse infinner sig då tanken att tillhörigheten till kyrkan dock har verkat som en motkraft till den sekteriska splittringen. Kyrkans sakramentsförvaltningen har varit enande och funnits ovanför finliret och de olika tolkningarna av Læstadius budskap. Desto mer tragiskt är det då att kyrkan och stiftet agerat så ovist och nedlåtande mot väckelsefolket. Sedan bokens tryckning har dessutom både Kiruna och Pajala fått kvinnliga kyrkoherdar. I Kiruna finns nu enbart kvinnliga präster, vilket innebär att många læstadianerna inte längre kan begagna sig av församlingens sakramentsförvaltning och därför inte ser någon anledning till att fortsätta som kyrkotillhöriga. Till detta kommer kyrkomötets säregna beslut om enkönade äktenskap som blivit en startsignal till utträde ur kyrkan. Just nu pågår en utarmning av kyrkan på nordkalotten när dessa kyrkans trognaste medlemmar i Nordens största väckelserörelse ger sig av.

För ytterligare ett tungt vägande bidrag svarar årsbokens redaktör Per Moritz, etnolog vid Umeå universitet och enhetschef vid Norrbottens museum i en artikel om nyläseriet. Med början i byabönerna och den äldre pietismen redogör han för 1800-talets väckelserörelser samt uppkomsten av separatismen och ger därmed sörlänningen många aha-upplevelser. Vanja Lövgren, som arbetar inom museet med projektet ”Väckelsens byggnader” tar sedan vid och ger en översikt över väckelsen och frikyrkornas utbredning under 1900-talet, varpå bebyggelseantikvarien Lina Karlsson presenterar länets väckelsebyggnader i ord och bild.

För en gedigen redogörelse om de andliga rörelserna i Kiruna svarar kyrkoherde Jan-Erik Kuoksu. Till att börja med fanns en motsättning mellan den gamla kyrkplatsen Jukkasjärvi och det nya gruvsamhället. Vi får följa de första prästerna och predikanterna i Kiruna. Väst- och östlæstadianer liksom frikyrkor byggde där sina bönhus. Kuoksu behandlar även den skandalomsusade Korpelarörelsen (som även fått en egen seriös utredning av historiedocenten Lennart Lundmark samt vittnesbörd från några som var med förmedlade av Bengt Pohjanen). Vi får följa læstadianerna och frikyrkorna fram till de senaste åren. Däremot förskonas vi från det utspel som Kuoksus kvinnliga efterträdare gjort mot læstadianerna. När hon tillträdde sin tjänst kallade hon ledarna från öst- och västlæstadianerna församlingen till möte för att göra klart vad som nu skulle gälla. Församlingarna får inte längre anordna gudstjänster och kalla dem för huvudgudstjänster. De ska skriva på ett kontrakt där de lovar att inte diskriminera någon eller hålla ”kränkande predikningar” när de hyr kyrkans lokaler. ”Jag vill inte ha något tjafs om homosexuella eller så”, sa den nya kyrkoherden i en intervju i Norrländska Socialdemokraten den 30 maj 2009, samtidigt som hon förklarade att hon hoppas få viga det första homosexuella paret framför altartavlan av prins Eugen.

Docent Lars Elenius skriver om kyrkan och språkpolitiken under fyra biskopar, Lars Landgren som drev assimileringspolitiken, Martin Johansson som delade Härnösands stift, Olof Bergqvist som var påverkad av de på sin tid så populära rasbiologiska idéerna samt Bengt Jonzon som får det hedrande epitetet ”internationalist på minoriteternas villkor”. Kyrkoherden och teologie doktorn Bo Lundmark skriver om väckelsens vindar över Sápmi och EFS-forskaren TD Karl Axel Lundqvist om den väckelse i det avsides belägna Arjeplog i vilken hans far hade en aktiv roll.

Varje väckelse har också sina barnbarn. Några av dem kommer till tals i årsboken. Biskop Hans Stiglund berättar om sin första kontakt med kristen tro. Den fick han genom sin læstadianska farmor. När han i ungdomsåren steg in i bönhusmiljön mötte han värme och omsorg av många, särskilt de äldre kvinnorna. Men det kom en tid då han blev tvungen att ta ett steg bort från denna miljö. ”Det finns så mycket som kan bli hämmande och på ett felaktigt sätt styrande. --- Varje rörelse behöver ifrågasättande och tveksamma människor. Jag såg alldeles för få sådana utifrån mitt begränsade perspektiv. --- Sedan har jag kommit in i andra andliga sammanhang och miljöer som för mig varit viktiga och gett mig andra tolkningshorisonter. En del har jag bevarat och annat har jag fått lämna.” – En vemodig artikel.

Även Sonja Waara växte upp i Tornedalen. Föräldrarna var inte bekännande kristna. Hon började 1965 på Samariterhemmets diakonissutbildning men trivdes inte där. I stället började hon läsa teologi och prästvigdes i Luleå 1975. 1979 installerades hon som kyrkoherde i sin hemförsamling Karl Gustav (Karungi). Kyrkan fylldes då till bristningsgränsen, berättar hon i artikeln ”Kvinnlig präst i laestadiansk bygd”. De som inte fick plats vandrade runt på kyrkogården. ”Alla hade de kommit för att se och lyssna till Tornedalens första kvinnliga präst.” Hon ser sig själv som en bland många i väckelsen. Hon har gått försiktigt fram och tagit hänsyn till medmänniskorna och även respekterat dem som inte kan tänka sig kvinnor som präster. ”I stort har jag heller aldrig upplevt den diskriminering som många andra av mina kvinnliga kollegor har råkat ut för.”

Att hon med sin ödmjuka och inkännande framtoning varit uppskattad som person är det ingen tvekan om. Att det trots allt fungerat ganska väl beror också på att Karungi inte domineras av læstadianerna utan att församlingen har styrts av s-märkta kyrkopolitiker (nu har den införlivats med Haparanda församling). Men hon undviker att berätta om hur det gick med gudstjänstlivet.

Sonja Waara är blickfång på årsbokens omslagsfoto. Det är en bild som drar uppmärksamheten till sig. Man ser Sonja Waara, iförd kostym och prästskjorta, sitta på första bänken i ett tomt bönhus. Som alla berörande bilder öppnar också denna för olika tolkningar.

Författaren Folke Isaksson har efter en 68-sväng genom det politiska reportaget, genom Kina och Nordvietnam, på äldre dar återvänt till sin ungdoms lyriska ådra.  Artikeln ”I väckelsens landskap” skildrar hans uppväxt i missionshuset. Till sist landar författaren i ett försök till förståelse, till en sorts försoning med sin bortgångne far, EFS-predikanten Otto Isaksson. Även i sin senaste diktsamling Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus (2005) har den nu 82-årige författaren återvänt till barndomen och uppväxten.

Den finskspråkige författaren Gunnar Kieri, född 1928, har däremot fortfarande svårt att se något positivt i den læstadianska miljö han växte upp i. Predikanten Erikssons hyckleri och utnyttjande av svaga människor blev för mycket för honom. Den slutna väckelsemiljöns faror kommer också fram i artikeln om författaren Hans Andersson som växte upp i Jehovas vittnen.

Konstnären Bror Hjort hade ingen väckelsebakgrund men blev intresserad av læstadianismen när han av LKAB-chefen Erland Waldenström fick beställning på en altartavla till Jukkasjärvi kyrka. Olle Mattsson, enhetschef vid Norrbottens museum, berättar om hur denna berömda altartavla kom till.  Den är en triptyk med den korsfäste och uppståndne i mitten, en predikande Læstadius till vänster och en knäböjande Læstadius till höger, omgiven av väckelsens människor. En av dem är konstnären själv i gestalt av en ångerfull dräng som gjort samekvinnan med barn. För ett par som ger varandra den s.k. læstadiushälsningen har författarna Artur Lundkvist och Stina Aronsson varit förebilder. Stina Aronsson (f. ö. utomäktenskaplig dotter till biskop Olof Bergqvist) var den som gav Bror Hjorth själva uppslaget till altartavlan och förde in honom i læstadianismens värld. Han levde sig in i arbetet med altartavlan till den grad att han skrev: ”Det här är min personliga livsdikt mer än allt annat jag gjort.” Men någon læstadian blev Bror Hjorth aldrig. I sin bok ”Mitt liv i konsten” skriver han: ”Jag söker annat i religionen än kyrkans officiella lära. Jag söker Jesus själv.”

Naturligtvis innehåller årsboken också artiklar som lyfter fram det positiva i väckelserna. Väckelsens kraft låg givetvis inte i förmågan att begränsa, hyckla och trycka ner. I så fall hade det aldrig blivit någon väckelse. I stället har ju väckelsen, åtminstone i första generationen,  inneburit nytt liv, befrielse, gemenskap, mening i tillvaron. Chefen för Bergsstaten, bergmästare Jan-Olof Hedström, berättar om hur hans barndomshem förvandlades när hans mamma och pappa blev omvända i bönhuset i Roknäs i mars 1952. ”Efter omvändelsen blev det ljusare och mer positivt hemma.” Man började samlas varje morgon för att läsa en betraktelse. På kvällen bad man för släkt och vänner och för allt arbete som förestod på gården. Familjen fick fler vänner och bekanta. Sprit och svordomar försvann ur hemmet.

Lantbrukaren och pingstvännen Henning Nordberg berättar om sina förfäder och om väckelsen på 1930-talet. Han avslutar med ett personligt vittnesbörd. I augusti 1952 hade han varit på ett tältmöte inne i Luleå. På grusvägen hemåt var det svårt att köra i ljuset från motorcykelns svaga lykta. Då lystes plötsligt vägen upp av ett starkt ljussken från en annan motorcykel som körde upp i jämbredd med honom och lyste upp vägen för dem båda. Han kände inte igen den andra motorcyklisten som var iförd skinnställ och sådan skinnhuva som var brukades före störtkrukornas tid. Inte heller kände han igen mc-märket, inte ens på motorljudet. De körde sju kilometer i bredd med varandra. Framme i Bälinge lyfte den okände handen till farväl och försvann ut i tomma intet. Inte ett ljud hördes i den stilla sensommarkvällen. Först efter en lång stund började han ana vad han varit med om. ”Den känsla av trygghet och vänlighet jag upplevt, och den skönhet som min okände vägkamrat utstrålat övertygar mig. Det måste ha varit en ängel – kanske min egen skyddsängel – som slagit följe med mig och lyst upp min väg ända hem!”

Nog är det märkligt att ett länsmuseum kan ge ut en så värdefull bok!

ANDERS BROGREN

Norrbotten 2008. Norrbottens hembygdsförbund, Norrbottens museum 2008. 379 sid. ISBN 978-91-85336-01-2.