Föregångare. Minnesteckningar över präster i Skara stift 2005-2008.

Utgivna av Skara stiftshistoriska sällskap. Skara 2009. ISBN 978-91-977366-3-3. Rekvireras från kyrkoherde Johnny Hagberg, Prästgården, 531 94 Järpås, tel. 0510-910 16.

I Skara stift upprätthålls seden med minnesteckningar av det livaktiga Skara stiftshistoriska sällskap. I samband med präst- och diakonmötet i Borås den 1-2 september 2009 utkom minnesteckningar över de präster som avlidit under perioden 2005-2008 med titeln Föregångare.

Ordförande i sällskapets arbetsgrupp och redaktör för boken har varit förre arkivarien vid landsarkivet i Göteborg Bengt Sjögren, något som borgar för noggrannhet i alla detaljer. Författare till de olika prästbiografierna har varit Nils Hjertén, Lennart Nordquist och Karl-Erik Tysk. Dessutom har Lennart Franck och Ingemar Holmstrand skrivit vardera en biografi. Sammanlagt 32 personer redovisas, varav dock två undanbett sig minnesteckning.

Vad som särskilt intresserar inför denna årgång av minnesteckningar är naturligtvis vad som skrivits om Helge Brattgård. Det är en grannlaga uppgift att porträttera en stark personlighet, i detta fall en biskop, som hade såväl sina beundrare som sina belackare. Karl-Erik Tysk har löst uppgiften på ett föredömligt sätt. Han har inte väjt för att också ta upp mindre sympatiska drag. ”Helge Brattgård lämnade ingen likgiltig”, skriver Tysk, och ger, så vitt jag kan bedöma, en rättvis och kärleksfull bild av en biskop som var litet utöver det vanliga. Tysk påpekar, att om inte Brattgård, tillsammans med Gärtner, hade vägrat att närvara vid Ingmar Ströms biskopsvigning, hade han förmodligen varit en given ärkebiskopskandidat.

Biskop Brattgård skymtar också i biografin över Tor-Arvid Broman. Tysk skriver att det var en ödets ironi att den biskop som så medvetet utsett Tor-Arvid till kontraktsprost skulle tära på hans integritet. ”Tor-Arvid förde noggranna anteckningar över vad biskopen sade från gång till gång i de överläggningar som fördes med kontraktet. Han hade svårt att finna de episkopala yttrandenas logiska konsistens.” I likhet med många andra skarastiftare flyttade Tor-Arvid över till Göteborgs stift, där han bl. a. under många år blev min föredömlige kontraktsprost. På stiftskansliet i Göteborg gällde han för att vara stiftets bäste prost.

Brattgårds mindre kontroversielle efterträdare Karl-Gunnar Grape porträtteras av Nils Hjerten. Åtminstone jag får reda på en hel del jag inte förut kände till, inte minst om Grapes tid i Tornedalen.

Mer eller mindre kända präster skymtar förbi. Jag stannar till sist inför ett av de mer undanskymda livsödena. Vilho Kurujoki var ingermanländare och hette från början Klimšin. Hans far var ryss. Vilho föddes 1929 i Östkarelen och växte upp i närheten av Ladoga. Som flykting hamnade han i Borås där han blev industriarbetare. Trots svårigheter med svenska språket, trots arbete och försörjningsbörda som familjefader, lyckades han ta studenten och sedan läsa till präst. I över tjugo år var han sedan själasörjare för de finskspråkiga i Borås.

Enligt Lennart Nordquists biografi minns hans åhörare honom som ”en bibeltrogen präst”. Det var han säkert. Jag har en enda gång träffat denne man. Efter en mässa råkade vi hamna vid samma kaffebord. Vi satt där båda och klämde. Ingen av oss var någon specialist på small-talk. Stämningen blev något tryckt, till dess att Vilho plötsligt bröt tystnaden och utan några onödiga preludier sa på sin brutna svenska: ”Vaad anser do om Svenska kyrrkan?” Vad han själv ansåg om kyrkans kurs bort från allmänkyrklig kristendom rådde det ingen tvekan om. Det hördes på tonfallet.

Anders Brogren