Uppdatering av Karlstads stifts herdaminne

av Anders Brogren

Det natursköna Värmland med långsträckta sjöar och milsvida utsikter är naturgeografiskt en del av Norrland. Norrlandsterrängens gräns, den s. k. limes Norrlandicus, vindlar sig från Dals-Ed i sydväst till Sundsvallstrakten i nordost.

Men när vi kommer till andra sammanhang som t.ex. väderprognoser räknas Värmland till Svealand, något som i sin tur beror på att Värmland år 1815 överfördes från Göta till Svea hovrätt. Dessförinnan räknades Värmland helt naturligt till Götaland. Kulturellt har banden i gamla tider varit över Vänern med Västergötland, även om också påverkan från Norge har varit betydande.

Genom sitt geografiska läge har Värmland varit ett genomgångslandskap mellan Norge och Sverige. Under medeltiden gick några av pilgrimslederna till Nidaros fram genom Klarälvsdalen och Gillbergadalen.

Enligt Gustav Vasas testamente skulle Värmland ingå i Karls hertigdöme. Hertig Karl insåg tidigt bergbrukets betydelse. Han grundade Karlstad, uppkallad efter honom själv, och Filipstad, uppkallad efter sonen Carl Philip. Även Karlskoga är uppkallat efter honom. Han drev på anläggandet av masugnar och hammare. Den korta perioden 1568–1622 då Värmland ingick i det självständigt förvaltade hertigdömet anses ha betytt en hel del för det värmländska självmedvetandet.

När bruksnäringens järnexport kom igång gick transportlederna över de långsträckta sjöarna ner mot Vänern för vidare befordran till Götaälvmynningen och världshaven. Det brittiska imperiet byggdes upp med värmländskt järn. Axel Broströms rederiimperium började sin verksamhet i utskeppningshamnen Kristinehamn, som genom Trollhätte kanal fick förbindelse med Göteborg och världshavet. De förmögna köpmännen i Göteborg tjänade huvuddelen av sina pengar på export av järn, och senare trä, från Värmland. När järnvägseran var inne lät Göteborgsköpmännen bygga Bergslagsbanan, på sin tid Sveriges största enskilda bolag.

Med Dalslands historia är det annorlunda. Det egentliga ”Dal”, slättbygden vid Vänern, är ett jordbrukslandskap. Det tillhörde under medeltiden Västergötlands lagsaga och kom aldrig att ingå i Karls hertigdöme.

Kyrkligt sett sammanfördes Värmland 1581 med Vadsbo och Valle härader i Västergötland till en nybildad superintendentia med domkyrka i Mariestad. Superintendentens säte flyttades 1647 tvärs över Vänern till Karlstad. Efter Roskildefreden 1658 överfördes Dalsland och norra Bohuslän (Vikorne) till superintendentian medan Vadsbo och Valle återförenades med Skara stift. Vikorne blev 1693 lagt till Göteborgs stift. 1772 blev superintendenten i Karlstad uppgraderad till biskop.

I motsats till den fasta bondebefolkningen på Dal har värmlänningarna varit tvungna att röra på sig. Bruk och industrier har blomstrat, bokstavligen kört så det rykt om dem, för att sedan lägga ner när ny teknik har konkurrerat ut den gamla och konjunkturen vänt. Nästan överallt finner man tomma gruvhål och igenvuxna hyttor. Värmland har varit ett utflyttningslandskap, varför vi är många runt om i landet som bär på värmländska anor. Själv har jag min mormors morfar som var född i Hättälvens hammare i Kroppa 1802 men som i unga år flyttade till det halländska Falkenberg för att kunna försörja sig.

Rörligheten har också präglat det kyrkliga livet. Den nyevangeliska väckelsen gick fram med storm. När EFS splittrades valde de flesta missionsföreningarna att följa Waldenström. Så blev Värmland något av en huvudprovins för Svenska Missionsförbundet samtidigt som kyrkolivet utarmades och nattvardskrisen blev ett faktum, ett förlopp som kartlagts av Carl Henrik Martling i hans avhandling från 1958, Nattvardskrisen i Karlstads stift under 1800-talets senare hälft.

Dalsland var däremot, med undantag av landskapets norra del, mer präglat av jordbruket. Visserligen fick även Dalsland avsättning för sina produkter i England men det gällde då inte järn och stål utan havre till Londons droskhästar. I de södra delarna av landskapet levde de äldre traditionerna kvar i form av en stabil kyrklighet. Västra Dalsland fick därtill en stark påverkan av den schartauanska väckelsen i Göteborgs stift. Dalslänningarna kände sig därför främmande gentemot de nyevangeliska värmlänningarna. Att tala om stiftets Värmlandsdel och Dalslandsdel är därför inte bara en fråga om geografi utan också om typ av andlighet.

Karlstads stift är vad gäller invånarantalet, antalet ”tillhöriga”, det nästa minsta inom Svenska kyrkan. Endast Visby stift är mindre. Den ganska ringa befolkningen jämte det avskilda läget bortom Vänern innebär att stiftet är tämligen okänt för utomstående. Åtminstone gäller detta mig själv.

Det är därför med förväntan man öppnar det nyutkomna sjätte bandet av Karlstads stifts herdaminne för att få en inblick i denna annorlunda kyrkliga värld. Och man blir inte besviken. Kalenderbitaren blir under några dagar som uppslukad genom försjunkandet i drygt 600 sidor prästbiografier.

Att ge ut en biografisk prästmatrikel kan tyckas vara att utmana tidsandan. Varför skall just prästerna framhållas? Kyrkan består väl också av många andra.

I ett egalitärt perspektiv är ett herdaminne förkastligt. När antiklerikala krafter inom Svenska kyrkans beslutande organ lyckats reducera prästämbetet till något som ingår i vad som på ”newspeak” kallas för vigningstjänsten, när prästerskapet berövats sin representation i domkapitlet, när pastoraten konverterats till samfälligheter, då sticker herdaminneskommittén verkligen ut hakan.

Samtidigt anser många yngre präster att man strikt måste skilja mellan arbetsliv och privatliv. Somliga kan dessutom anse sig ha goda skäl till att inte låta sina familjeförhållanden bli kända. Jag kan föreställa mig att inte alla präster i Karlstads stift har varit samarbetsvilliga när det gällt att samla in uppgifter.

Men alltsedan kyrkans äldsta tid har biskopen-prästen varit en nyckelperson. Enligt Jesu instiftelse måste fåren ha en herde. Nyckelperson är också den som blivit anförtrodd löse- och bindenyckeln och övrig sakramentsförvaltning liksom uppgiften att förkunna Guds ord. Ämbetet är konstituerande för kyrkan.

Dessutom är prästen inte en tillresande tjänsteman som bara gör sitt jobb utan är också en del av församlingen. Familj och privatliv är inte något perifert. Vi ser redan i Pauli brev hur mycket det personliga betyder för församlingslivet och den kristna trons förmedling. Det kan man för övrigt också skönja i många av biografierna.

Nu skall sägas att Karlstad stift redan har ett gediget herdaminne, redigerat efter moderna principer. Det var läroverksadjunkten Anders Edestam som, efter prästmötets beslut 1959, fick uppdraget att ersätta Hammarins herdaminne från 1840-talet. Under åren 1965–76 utkom fem band samt ett registerband som omfattade biskoparna och prästerna från äldsta tid fram till ungefär 1960. Det nu föreliggande bandet är en komplettering för tiden därefter, fram till det senaste sekelskiftets relationsförändring. Att sätta gränsen där är naturligt. Efter år 2000, då prästerna blev lokalanställda, är Svenska kyrkan så starkt förändrad i kongregationalistisk riktning att man kan ifrågasätta organisationens kontinuitet. I vilket fall som helst är det näst intill omöjligt att få fram en tillförlitlig förteckning över innehavare av prästtjänster från 2000 och framåt.

Detta nya band av Karlstads stifts herdaminne är med sina 668 sidor det hittills mest omfångsrika. Det beror till en del på att det innefattar stiftets samtliga kontrakt. Men att endast fyra decennier kan alstra så många prästbiografier visar också på den ökade rörligheten i prästerskapet. Många har stannat på sin tjänst endast en kort tid. Åtskilliga har passerat stiftet på väg från och till andra stift. I takt med att stiftsbanden efter hand blivit upplösta har också den geografiska rörligheten ökat. Därför blir det många präster att biografera.

I denna geografiska, sociala, teologiska och familjemässiga rörlighet, för att inte ibland säga röra, vill det till både mod och målmedvetenhet för att ge ut en biografisk prästmatrikel. Den som vågat ge sig in i detta svåra arbete, av många säkerligen ifrågasatt som ”otidsenligt”, och som tillika varit utrustad med erforderligt tålamod är stiftets förre domprost, docent Harry Nyberg. Hans namn kommer att åtminstone under de närmaste hundra åren vara i tacksamt minne bevarat hos alla med intresse av kyrkohistoria, lokalhistoria, personhistoria och släktforskning.

Kring sig har han haft många goda medarbetare. I biografigruppen har ingått, förutom Harry Nyberg själv, komminister Gunnar Edström, prosten Jarl Eltenius, prosten Henrik Flemberg, kontraktsprosten Thorgny Larsson Lantz och kyrkoherden Stig Löwenspets. Dessa står med sina namn under de respektive biografier de författat. I slutarbetet har även fil. mag. Carl-Johan Ivarsson och bibliotekarien Bengt Åkerblom gjort stora insatser.

Det är omöjligt att få alla uppgifter korrekta i ett så här omfattande verk. Inte mindre än nio sidor i slutet av volymen upptar kompletteringar och rättelser till de föregående banden av den i och för sig noggranne Edestam. Att detta nya band skulle vara felfritt kan man inte begära. ”Det säger sig självt att boken inte är fullkomlig”, skriver Harry Nyberg i förordet. I stället skall man vara tacksam för att det över huvud taget har kunnat ges ut. Småsaker som t.ex. att litteraturforskaren Henrik Schück fått fel förnamn, att en prästfru ömsom kallas Signe, ömsom Margareta, att Ullared blivit Villared, att Agnebergsskolan i Uddevalla på ett ställe fått heta Agnetebergsskolan men på ett annat har sitt rätta namn, är inte mycket att fästa sig vid. Helhetsintrycket är dock övervägande gott.

Tyvärr upprepas inte uppgifter som står i Edestams tidigare band för de präster som verkat i stiftet såväl före som efter 1960. Då finns bara, jämte de nyare uppgifterna, en hänvisning till de tidigare banden. Om man inte är lycklig ägare till dessa känns det ganska snopet med den där hänvisningen, särskilt när det som i mitt fall är åtta mil fram och åter till närmaste kända exemplar av Edestam. Likaså får man inte veta vad som vidare hänt med de präster som övergått till annat stift. Men om allt man önskar hade varit med skulle detta band ha svämmat över sina bräddar.

Boken är uppställd kontraktsvis och försedd med en karta över kontrakten. Varje kontraktsavdelning inleds med en kort beskrivning av kontraktet med en översikt över befolkningsutveckling, näringsliv, kyrklig statistik i urval, kyrklig profil och förekomst av eventuella väckelserörelser samt tabell över samtliga befolkningstal och ”tillhörighet” i kontraktets samtliga församlingar för åren 1959 och 1999. Före kontraktsöversikterna finns avdelningar med biskopar, domprostar, domkyrkosysslomän samt stiftsadjunkter.

Den första biografin i boken behandlar biskop Gert Borgenstierna. Med stort intressen griper jag mig an denna 25-sidiga genomgång eftersom det enda intryck jag har av Borgenstierna är från annonser på 50-talet där han syntes på bild, piprökande, bekvämt tillbakalutad i länstolen, läsande Veckojournalen, en veckotidning som hörde till rekvisitan i högborgerliga hem.

Eftersom Borgenstierna var systematisk teolog och gav ut många böcker har redaktionen, klokt nog, låtit en erfaren systematiker som Holsten Fagerberg behandla dessa i ett särskilt avsnitt. Harry Nyberg fortsätter sedan redogörelsen under rubrikerna Kyrkomöte och utredningsuppgifter, Personen och prästen, Förvaltaren och tillsyningsmannen, Biskopen och tidens frågor, Vilans tid och uppbrottets år.

Vad gäller frågan om kvinnliga präster tycks Borgenstierna till en början ha varit negativ, något som ”får anses naturligt med hänsyn till den uppfostran han hade fått i början av 1900-talet i en högborgerlig Stockholmsmiljö”. I kyrkomötet 1958 tog han dock klar ställning för reformen. Han anslöt sig där till den historisk-kritiska bibelsynen och menade att kyrkan alltid sorterat bibelord utifrån centrum och periferi. Han saknade ett uttalande av Jesus om att kvinnor inte får tala i församlingen.

Samtidigt ansåg han att det borde ha varit en annan behandling av ärendet i kyrkomötet. Först skulle man ha enats om vad det är som hör till salighetsläran. Kärleksbudskapet tonar ner alla yttre ordningar. Man borde i frihet fått skapa förutsättningar för att budskapet skulle bli mottaget och trott av dagens människor.

Borgenstierna hade, som Harry Nyberg uttrycker det, ”en kluven inställning i ämbetsfrågan”. Han tillämpade särvigningar vid två tillfällen. Han hade omsorg om de kvinnliga prästerna men samtidigt förståelse för dem som hade en annan ämbetsuppfattning. Han var ordförande i biskopsmötets bibelkommission som 1970 utgav dokumentet Bibelsyn och bibelbruk. I kyrkomötet 1975 vädjade han om respekt för samvetsklausulen.

Eftersom de år 1999 ännu levande inte minnestecknas presenteras de följande biskoparna, Ingebrand och Wadensjö, endast med foto och biografiska uppgifter. Ingebrand återfinns dock med dödsdatum längst bak i avdelningen ”Präster avlidna 2000–2005”.

Så följer domprostarna. Nybergs båda företrädare, Valter Lindström och Henrik Ljungman, får utförliga presentationer.

Därefter kommer presentationen av de tolv kontrakten och deras präster i pastoratsordning. I inledningen till avsnittet om Älvdals kontrakt konstaterar Harry Nyberg att nästan alla invånare tillhör kyrkan och att konfirmationsfrekvensen är hög, men ”tillhörighet och engagemang är två skilda saker”. Att ”bli religiös d.v.s. börja gå i kyrkan innebär ett särskiljande från det sociala sammanhanget och det är främmande”. Detta gäller nog Karlstads stift och Svenska kyrkan i stort.

Värmlandsprästerna har haft sina olika strategier för att bemästra denna situation, präglad av såväl välvilja som främlingskap i förhållande till kyrkans budskap. Många har nog varit uthålliga troshjältar i det tysta. Man kan också, som en gladlynt komminister i Sunnemo, ringa upp någon han inte sett i kyrkan på länge och säga: ”Nu kommer jag hem till dig, bjud hem några vänner, vi sjunger några psalmer, jag predikar, vi vill inte ha något kaffe.”

En annat förhållningssätt var att som en depressivt lagd komminister i industrisamhället Skoghall anknyta till den dialektiska teologin, leva med motsatserna och kämpa för rättfärdighet, solidaritet, socialism. Han fick uppleva glädjen att på sin ålders höst finna likasinnade i en krets av unga radikala teologer och präster.

Evert Lundqvist var kyrkoherde i Norra Ny. Han hade gått på Prästgymnasiet i Göteborg och hade kontakt med västsvensk kyrkofromhet. Det står att han ”gjorde ett medvetet val i ämbetsfrågan”. Formuleringen är intressant. Den uttrycker det förhållandet att många val i ämbetsfrågan nog snarare var följsamma än medvetna. Denne principfaste man blev dock prövad när äldste sonen dog en för tidig död. Han fick då avgörande stöd av sin komminister i Nyskoga, den på sin tid bekante Sven Hector som var marxist och satt i riksdagen 1965-68 för kommunisterna, dock utan att vara partimedlem. Även den högkyrklige komministern och SSB-brodern Gunnar Andréasson i Älgå var nära vän med marxisten Sven Hector. Så kan det vara bortom de etiketter vi gärna klistrar på varandra.

Om en präst i ett okyrkligt pastorat heter det att han fann sig väl tillrätta med arbetet på pastorsexpeditionen. ”Han ville att det skulle se snyggt ut i församlingsböckerna och hade god ordning i expeditionsarbetet.” Det är bra att detta blir sagt och dokumenterat. Yngre präster kan inte föreställa sig vilken betydelse pastorsexpeditionen hade och hur många olika sysslor som förekom där, utan biträde av kontorspersonal. Pastorsexpeditionen gav också en naturlig kontakt med dem som sällan eller aldrig kom till kyrkan.

En annan präst engagerade sig i samhällsfrågorna och var ordförande i skolstyrelse och barnavårdsnämnd, vilket sägs ha varit ovanligt på 1960-talet. Ja, tidigare var ju kyrkoherden självskriven ordförande men att det förekom in på 60-talet var dock inte så alldeles ovanligt, åtminstone inte i kyrkliga bygder.

Ett tragiskt öde möter i den präst som av sin schartauanske fader tvingades läsa teologi fastän han inte ville. Att han kom att avsky schartauanismen är inte underligt. Då låter det trevligare med den litterärt intresserade präst som hade närkontakt med sina församlingsbor och där det fortfarande finns de som minns hans gudstjänster på Mors dag.

Bland alla dessa för mig okända präster upptäcker jag plötsligt en kär vän, kyrkoherden i Nysund Friedrich Eberhardt, född i Tyskland 1901. Han var gift med en svenska. Under kriget lyckades hustrun Gerda med de fem barnen ta sig till Sverige utan att maken visste vad som hänt dem. De hade i sin tur fått information om att han var saknad. När Friedrich några år efter kriget kom till Sverige hade hustrun nyss avlidit i tbc. Han gifte om sig med Tyra av den kända västgötska prästsläkten Landahl. Efter pensionen från kyrkoherdetjänsten i Nysund bosatte sig Friedrich och Tyra i Sätila i Göteborgs stift. Där lärde vi känna dem och umgicks faktiskt en del, trots den stora åldersskillnaden. Att det var så trivsamt med dem berodde mycket på Friedrichs gladlynta och öppna sätt. Han hade inga svårigheter att finna sig till rätta i den kyrkliga miljön i Marks och Bollebygds kontrakt och var alltid intresserad av de senaste tekniska nyheterna, vare sig det gällde bilar, fotografering eller datorer. Sin sista julotta höll han 1991, vid 90 års ålder, i Tostareds kyrka, varefter han direkt efter gudstjänsten fortsatte i sin röda Toyota ner till sonen i Skåne.

En del präster har publicerat sig i bokform. Ett svårslaget rekord härvidlag har förre kyrkoherden i Köla, den nyss avgångne medlemmen av SPT:s redaktion Jan Carlquist, vars konfirmandbok Vem skall jag tro på? är tryckt i mer än en miljon exemplar samt översatt till engelska, tyska, danska, norska och isländska!

En synnerligen flitig skribent har också förre kyrkoherden i Fryksände och förre SPT-redaktören Carl Henrik Martling varit. Förteckningen över hans tryckta skrifter 1968–1999 omfattar en dryg sida. Till detta kommer artiklar i olika tidskrifter samt ett omfattande författarskap efter 2000. Om vi levt i den bästa av kyrkliga världar skulle Martling, enligt min bedömning, varit självskriven som ärkebiskop. Nu fick han nöja sig med att bli överhovpredikant, utan att behöva kompromissa med sitt samvete.

Om Västra Dals kontrakt skriver Harry Nyberg att det präglas i grunden av ”en stram luthersk kyrkotradition och västsvensk fromhet med centrum i huvudgudstjänsten”. Vissa grupper har haft ”svårt att helt inordna sig i den form av folkkyrklighet som präglar Karlstads stift”. Och då skulle jag vilja ställa den känsliga frågan: Vad är egentligen folkkyrklighet?

Om inte huvudgudstjänsten är i centrum, vad är det då som är i centrum? Kan man kalla en verksamhet som inte har sitt centrum i söndagens huvudgudstjänst för kyrklighet? Vore det inte riktigare att kalla den för okyrklighet? Är folkkyrklighet, för att spetsa till det, synonymt med kyrkor utan folk? Kan man tala om en kristen församling om det inte finns en gudstjänstmenighet, ett ”gudsfolk”, som samlas varje söndag för att fira gudstjänst?

På stiftets hemsida står att läsa: ”Karlstads stift är ett mångskiftande stift med en stark förankring i folket i Värmland och Dalsland.” Vidare att ”vi har en stark folkkyrklig tradition”. Vad betyder detta, egentligen? Vilka är ”vi”? De anställda? Vad är ”en stark folkkyrklig tradition”? Innebär ”tradition” att man inte deltar i söndagens gudstjänst? Är förankringen verkligen stark om man normalt inte firar gudstjänst, kanske inte ens tror på Gud? Vilket är ”folket” som man har en stark förankring i? Hela befolkningen, även muslimer och ateister, alla de 60 000 invånare i stiftet som inte tillhör Svenska kyrkan? Eller endast de som betalar kyrkoavgift? Har begreppet ”folkkyrka” någon substantiell innebörd? Det skulle vara intressant att få svar på dessa frågor.

SR Värmland intervjuade den 7/11 2006 biskop Esbjörn Hagberg med anledning av att antalet gudstjänstdeltagare i stiftet hade minskat med drygt 30 procent sedan 1990. ”Vi har den näst största nedgången i landet och det känns inte bra”, sade biskopen och lät inte särskilt karsk. Man fick en känsla av att han innerst inne såg sanningen bakom de käcka folkkyrkoparollerna.

I slutet av detta herdaminnesband finns förteckningar över prästvigda och avlidna 2000–2005. Dessutom finns en förteckning över präster rekryterade från andra kyrkor 2000–2005, sammanlagt tio stycken. Av dessa är sex från Danmark, två från Tyskland samt en från vardera Norge och USA. Karlstads stift har blivit uppmärksammat för sin aktiva rekrytering från utlandet. Stiftet har aldrig varit självförsörjande vad gäller präster. Tidigare har många kommit från Göteborgs stift, inte minst under prästöverskottets tid då biskop Block där bara prästvigde prästsöner.

En stor del av de nyare prästerna är kvinnor, vilket bestyrker trenden från andra stift att prästkallet håller på att bli ett kvinnoyrke.

En f.d. kyrkoherde tjänstgör numera som (gift) präst i den katolska kyrkan.

Herdaminnet tar upp familjeförhållanden. Det är inte alltid någon uppbygglig läsning. När det gäller de yngre prästerna tycks det snarare vara regel än undantag att de är frånskilda och omgifta, somliga rent av flera gånger. Jag misstänker att Karlstads stift inte är unikt i detta avseende. Vad man här ser är en kyrka i sönderfall. Det går inte att skaka av sig problemet genom att skilja mellan yrkesroll och privatliv som om dessa världar inte påverkade varandra. Det är inte utan orsak som Paulus i 1 Tim. 3 framhåller att en församlingsföreståndare bör vara en enda kvinnas man. ”För hur skall någon som inte kan styra sitt eget hus kunna ta hand om Guds församling?”

För tre manliga präster uppges registrerat partnerskap, varav ett har upplösts.

Det visar sig att prästerna idag har en brokig bakgrund. Många har redan en karriär bakom sig när de blir prästvigda. Här några smakprov: ordförande i Sveriges Fotterapeuters Riksförbund, egen företagare i trädgårdsbranschen, börsanalytiker, riksspelman.

Nutidens prästbiografier är inte alltid lika kärvt uppriktiga som de som skrevs för hundra år sedan. Mycket måste man läsa mellan raderna, vilket inte gör dem mindre spännande. Här är det inte fråga om romanfigurer utan människor som funnits eller finns i verkligheten. Harry Nyberg och hans medarbetare är värda ett stort tack för att ha låtit oss möta dem alla.

---

Harry Nyberg (red.), Karlstads stifts herdaminne från medeltiden till våra dagar, band VI, perioden 1960-1999. Utg. av Stiftshistoriska Sällskapet i Karlstad, 2007.ISBN 978-91-976481-0-3. Beställes från stiftskansliet i Karlstad.