Journalister möter Jesus

Carl Olof Rosenius fick en gång frågan om det var dags att lämna Svenska kyrkan. Han skall ha svarat: ”Så länge människor kommer till tro i kyrkan och blir frälsta där vill jag stanna kvar.”

Om Rosenius levt idag skulle han förmodligen gett samma svar. Givetvis hade han blivit förskräckt över tillståndet så som det avspeglas i det officiella kyrkolivet. Han skulle också ha lagt märke till att somliga präster med ursprungligen goda föresatser gett upp och fogat sig efter en politiskt korrekt agenda, medan andra anser sig ha skådat ljuset i någon annan kyrka. Men Rosenius skulle också ha märkt att det pågår någon sorts ”påkristning” (Elisabeth Sandlunds uttryck) som inte har något som helst samband med det man sysslar med på ”den nationella nivån” och stiftsnivåerna.

Den helige Andes verk i människors hjärtan blir bara allmänt känt i undantagsfall. Men Anden utför sitt verk även om det sällan blir omtalat. Det pågår varje dag. Visserligen är många församlingar i Svenska kyrkan i praktiken utdöda medan man på vissa håll försöker upprätthålla ett sken av aktivitet med hjälp av konserter och en brokig programverksamhet. Men här och var finns också levande kristna gemenskaper, ibland nästan i smyg för att inte väcka mediers och kyrkopolitikers uppmärksamhet. Också i vår tid blir människor väckta och förda fram till omvändelse och levande tro.

Denna nära nog underjordiska kyrka har på senare år blivit synlig genom några journalisters omvändelse. Som mediepersoner har de sett till att deras andliga resa blivit dokumenterad och publicerad. Svensk kristenhet har fått ett antal andliga biografier att läsa och uppbyggas av.

Journalister som Elisabeth Sandlund, f. 1951, (Drabbad av det oväntade, 2004, se SPT 16/2004), Maria Küchen, f. 1961, (Anteckningar efter en frontalkrock med Gud, 2006), Ingela Agardh, 1948 – 2008, (Den största nyheten, 2008) och Göran Skytte, f. 1945 (Omvänd, 2008, se SPT 10/2008) har självutlämnande berättat som sin väg till kristen tro. Man kan också nämna Liam Norbergs (Insidan – brotten, pengarna, 2009, se SPT 18/2009) eftersom Liam redan före sin omvändelse på gott och ont var etablerad i medierna. Nu har beståndet av journalisters omvändelseskildringar ytterligare utökats med Carolina Johansson, f. 1963, med Bråkdelen av en sekund (2010).

För Carolina Johansson kom alltså insikten på bråkdelen av en sekund, lika plötslig och oväntad som för Elisabet Sandlund och Maria Küchen. Dessförinnan fanns inte Gud, inte som något annat än en mänsklig konstruktion, en snuttefilt för svaga, någonting som mindre vetande hittat på. Hon var nästan fyrtio år gammal, ekonomijournalist med man och två barn, van att hantera konjunkturprognoser, inflationssiffror, delårsrapporter. ”Så detta nya nu. Gud finns. Fråga mig inte hur, men jag vet detta. Jag vet. Han har alltid funnits, kommer alltid att finnas, ingenting kan annars finnas. Han slog ner som en blixt och han sa till mig, ja, han viskpratade till mig. Han sa: Du är mitt käraste barn.”

Hon hade aldrig blivit döpt som barn. Sju månader efter sitt andliga genombrott sökte hon därför upp en präst. Lyckligtvis kom hon till en seriös präst som kunde hantera frågan med lugn och insikt. Efter några månaders undervisning döptes hon i Högalidskyrkan den 10 februari 2004.

Berättelsen om vägen till dopet varvas med en skildring av hennes mors sista stunder. Den naturvetenskapligt skolade modern, hon som inte lät döpa sin dotter, fick akut cancer 2008. Men började då också att drömma om Jesus. Dottern besökte henne varje dag på hospicet. Dessa besök blir nästan till bokens huvudtema, en berättelse om hur Carolina får förmedla sin nyvunna kristna tro till sin mor.

Vad alla dessa omvändelseskildringar landar i är klassisk nådemedelskristendom sådan man ännu kan möta den inom Svenska kyrkan. Journalisterna har upptäckt det livgivande andliga arv som vissa kyrkliga företrädare annars tycks skämmas för. De nyomvända befinner sig fjärran från andligt flum.

Carolina Johansson skriver:

– Det finns delar av mig som älskar min kyrka. Brödet och vinet. Dopet. Jag är beroende av det. Fast i det. --- Jag längtar nästan alltid till kyrkan, till det lugn som uppstår i mig där. Speciellt om jag inte varit där på några dagar. Brödet och vinet. Kristi kropp och blod.

Samma sakramentala dimension finns hos Ingela Agardh:

– En av de stora andliga upptäckterna jag gjorde var att Jesus delar sitt lidande med mig. Jag satt i kyrkan under en högmässa, lyssnade, väntade på nattvarden och tittade på korset. --- Då kom ytterligare ett språng. Plötsligt förstod jag  - inte lidandet, men att Kristus anser mig vuxen nog att kunna dela hans lidande. Just i nattvarden.

Några citat från Maria Küchen:

– Du skall sluta irra nu och gå till den församling du råkar tillhöra. Och du är tvungen att hantera också det konstigaste i kristendomen, formen du söker är hela credot, nej, du slipper inte. --- Sakrament, läser jag i konfirmationspappren, är en helig handling, instiftad av Kristus, som förmedlar Guds nåd med jordiska medel. Sakramentet är ingen symbol, det är bärare av verklighet – tecknet bär det betecknade. Och livet är en återspegling mellan sakrament och vardag, och Kristus är Guds öppning till människorna. --- Rör inte Guds lamm!

Den som kommer utifrån har många gånger lättare att se vad som är äkta. Carolina Johansson skriver:

– Under min tid i kyrkan, och den har varat i fem år nu, har jag mer än en gång velat vända om, springa ut, andas fritt, och kanske visar detta på en brist i min ödmjukhet, men ändå. Jag ser präster som inte tycks lita på sin kallelse, som inte tycks berörda av sin egen förkunnelse. Orden bottnar inte, de studsar på ytan. Jag ser en kyrka som inte alltid tycks förmå lita på sin kraft, som saknar självförtroende, som söker smickra in sig hos alla och som därigenom riskerar att bli ointressant för de flesta.

Man hoppas att de ivrare som vill ta bort syndabekännelsen samt förändra innebörden i dopet läser skildringar som denna och tar till sig innehållet. Skrivbordspräster och verklighetsfrämmande teologer har, i sin välvilja att vara alla till lags, gått vilse med sina klåfingriga reformförslag. De behöver i stället få kontakt med levande människor.

Anders Brogren

Carolina Johansson: Bråkdelen av en sekund. Libris förlag 2010. 154 sidor. ISBN: 978-91-7387-079-5.