Johannes Lindbloms memoarer

Som nybliven teol. stud. befann jag mig i seminariebiblioteket på Theologicum, Sandgatan 1 i Lund, när en äldre rakryggad man inträdde i lokalen. Med hög och tydlig stämma yttrade han något, jag minns inte vad,. Att han inte var vem som helst var dock uppenbart. Allt tydde på att detta var en person som i yngre dagar haft en framstående position. Han ingav respekt.

Av en kamrat fick jag veta att detta var ingen mindre än universitetets förre Rector Magnificus, förre professorn i Gamla testamentets exegetik Johannes Lindblom (1882–1974). Det var lätt att inse att han som rektor måste ha varit verkligt magnifik. Sedan såg jag honom ofta ute i staden, som något av ett vandrande monument, en påminnelse om en svunnen tid. Han besökte institutioner som Kyrkohistoriska arkivet och UB, där han under högljudda teaterviskningar, till somligas irritation medan andras öron stod som strutar, diskuterade akademiska befordringsärenden med sin gamle vän Hilding Pleijel, tidigare professor i kyrkohistoria. Lindblom brukade också besöka Teologiska föreningens sammankomster där han gärna, med verben i pluralform, gjorde gammaldags formfulländade inlägg, för vilka han tycktes förvänta sig auditoriets bifall.

På äldre dar, omkring 1960, skrev han ner sina hågkomster allt ifrån barndomen, studieåren och tiden i Uppsala fram till omkring 1924.  Att få ta del av dessa levnadsminnen är en förmån. Någon avsikt att publicera dem tycks han nämligen aldrig ha haft utan efterlämnade bara ett handskrivet manuskript avsett för den närmaste familjekretsen. Men hans dotterson Thomas Uddling har nu renskrivit det hela och ställt materialet till professor Oloph Bexells förfogande, som funnit memoarerna vara av allmänt intresse och därför ombesörjt att de nu föreligger i tryck. I boken ingår dessutom Lindbloms redogörelse med iakttagelser 1939–52 från hans verksamhet som kringresande censor vid studentexamen. Den vackra volymen har av utgivaren Bexell blivit försedd med inledning, mellanrubriker, utförlig kommentar och personregister.

Att boken är av största intresse för den personhistoriskt intresserade säger sig självt. För egen del ser jag mina släktingar passera revy, samtidigt som Lindbloms barndomsskildringar rör sig på platser jag då och då reser till för att besöka förfädernas gravar.

Johannes Lindblom föddes i den vackert belägna Väsby komministergård i Oppeby i Kindabygden i södra Östergötland, men redan 1886 flyttade familjen till Askeby öster om Linköping när fadern där tillträdde kyrkoherdetjänsten. Flyttningen, som skedde med häst och vagn medan bohaget fraktades på ångbåt i Kinda kanal, är Lindbloms tidigaste barndomsminne. Stämningsmättade är skildringarna av den fromma miljön i Askeby prästgård. Givande är också redogörelsen för de övriga prästfamiljerna i bygden. Dessa har f.ö. även skildrats av den yngre brodern Andreas Lindblom i Linköpings Stiftsbok 1962.

Efter mogenhetsexamen 1900 kom Johannes Lindblom till Uppsala. Här började hans teologiska profil att utformas. I ett brev 1908 till blivande makan Märta nämner han de böcker som »betytt mest för min daning - - - de som tycks mig bäst ha förstått kristendomen: Schleiermachers Reden, Ritschls Christliche Lehre von der Rechtfertigung und Versöhnung, Hermanns Ethik, Kählers stora system.»

Han berättar också om när han deltog i det på sin tid uppmärksammade Örebromötet 1910, en begivenhet som anses ha varit den framväxande liberalteologins stora manifestation och som till och med angreps av August Strindberg i en uppsats med överskriften »Rövarsynoden i Örebro». Där skriver Strindberg, citerad av Lindblom: »De slogos visserligen icke, men nog gick statskyrkan sönder, eller måste den gå av. Att referera eller kritisera detta mångtaleri, det kan jag icke, ty där talades tungomål, och den ene förstod icke vad den andre menade, ingen vågade säga rent ut vad han tänkte; men pastor Beskow antog Wikners och Rydbergs Kristus, d:r Fries komplimenterade Beskow med ena handen och gav honom en kindpust med den andra; darwinism och assyriologi föredrogs av docenterna, och det hela gav intrycket av ett fritänkarmöte från Folkets Hus.»

Av detta skulle man kunna sluta sig att Johannes Lindblom var liberalteolog. Men riktigt så enkelt är det nog inte. På tal om striden inför tillsättningen av en professur i Nya Testamentets exegetik, där Lindblom fick förord medan den socialdemokratiske ecklesiastikministern Olof Olsson, »Hedna-Olle» kallad, såg till att den radikale Gillis Wetter blev utnämnd, skriver Lindblom att kyrkohistorikern Emanuel Linderholm betecknades som »teologisk och religiös rabulist och jag som reaktionär, ehuru båda delarna var felaktiga». Han förklarar att i denna strid kom han att hamna i »falsk dager hos både vänner och fiender. Jag var konservativare än Linderholm, men långt liberalare än stora hopen av mina vänner.»

Vid ett tillfälle blev Lindblom av J. E. Berggren anmodad att fortsätta sin karriär inom den systematiska teologin. Om detta skriver han:

Jag avböjde tacksamt, och det har jag aldrig ång­rat, om jag också ångrat mycket annat i min teologiska bana. Den gam­maltestamentliga forskningen skänkte och har alltmer skänkt mig tillfredsställelse, även därför att man då ej ständigt stöter på ömtåliga och intrikata trosproblem, tärande på samvetet och svåra att lösa.

Hans inställning framskymtar även när han avslöjar varför han aldrig ville bli biskop. Han var nämligen flera gånger ombedd att ställa sig till förfogande, man avböjde alltid, även vid det tillfälle då han genom ärkebiskop Söderbloms agerande, trots sitt motstånd, kom på biskopsförslag i Strängnäs (Söderblom ville inte ha in Sam Stadener, f.ö. hans efterträdare som svensk kyrkoherde i Paris, som en konkurrerande kyrkofurste i biskopskollegiet). Lindblom skriver:

Jag kände mig personligen föga skickad för ett biskopskall. Jag har sedan barndomen varit för mycket individualist, för mycket genomsyrad av min moders mystik för att kunna helhjärtat viga mitt liv åt den institutionella religionen. Att med ett gyllene kors på bröstet uppträda i alla möjliga sammanhang skrämde mig, och att låta ikläda mig den biskopliga skruden med kåpa, mitra, kräkla och allt kändes alltför främmande för min natur. Hellre hade jag velat bli herde i en allmogeförsamling på landet än något som mer eller mindre smakade av kyrkofurste. Till min avoghet mot att mottaga ett biskopsämbete bidrog också givetvis min kärlek till vetenskapsmannens och den akademiske lärarens kall. För mig har det alltid inneburit höjdpunkten av lycka att få forska, men också att meddela vetenskaplig undervis­ning. Jag tror att jag av antydda grunder icke mindre än sju gånger avböjt att ställa mig till förfogande vid biskopsval i olika stift. Åtskilligt av vad jag här har sagt skulle Söderblom knappast ha kunnat förstå. Själv hade han sin glädje, eller fick han den mer och mer med ämbetet, i kyrklig ståt och kyrkliga ceremonier, men vad jag sagt om kallelsekänslan och kallelsetroheten kunde nog ej undgå att väcka hans sympati.

Många år senare på ålderdomen, vid en sammankomst för studenter i Lund, hävdade Lindblom med emfas att »jag har aldrig varit liberal teolog, men som bibelforskare har jag använt mig av den historisk-kritiska metoden».

En mängd gestalter ur det förgångna träder genom Johannes Lindbloms förmedling till mötes i memoarerna. Mest utrymme får latinprofessorn Einar Löfstedt, god vän i Uppsala och sedan rektor i Lund under den tid Lindblom var prorektor. Naturligtvis beskriver han även sin relation till Nathan Söderblom och håller då, i motsats till många andra skildrare, en viss kritisk distans.

J.A. Eklund kom han nära och skildrar med sympati. Om Eklunds förkunnelse har Lindblom något att säga som även många av vår tids präster borde ta till sig: »Där var icke något onödigt återberättande av textens innehåll, icke några dogmatiska utredningar, han gick alltid rakt in medias res, det andliga livets realiteter, individens problem, folkets situation.»

Därtill borde många akademiker ta till sig vad Lindblom skriver om exegeten Adolf Kolmodin: »Vad som mycket bar emot oss i hans föreläsningar var det ideliga refererandet av andras meningar, varvid han uppräknade hela rader av forskarnamn, för och emot. Denna metod syntes oss alldeles ofruktbar, då ju de anförda auktoriteterna i stor utsträckning för oss intet annat var än tomma namn.»

En kuriositet: I myllret av personer visar det sig att Lindblom som fängelsepredikant i Uppsala efterträdde Herman Palm, mera känd som tonsättare av lundastudenternas favoritsång Blommande sköna dalar!

Utgivarens 679 fotnoter borgar för att man aldrig behöver känna sig vilsen i det väldiga persongalleriet. Som västkustbo tycker man dock att han i not 452 gärna kunde ha upplyst om att Oscar Quensel var kyrkoherde på Marstrand under badortens och Oscar II:s glansdagar innan han blev professor i praktisk teologi i Uppsala.

Lindbloms förtjusande memoarer levandegör stämningen i forna tiders prästgårdsliv och i den akademiska atmosfären i Uppsala för mer än hundra år sedan. Boken förmedlar en stunds verklighetsflykt men ger samtidigt perspektiv på vår egen tid.

Anders Brogren