H C Andersen som teolog

Den som läser H. C. Andersens Eventyr og Historier kan inte undgå att lägga märke till en självklar gudstro som genomsyrar berättelserna. I allt anar man Skaparen som i sin försyn följer människobarnen här på jorden. Han vill att de skall leva enligt hans kärleks bud. Det finns en gudomlig rättvisa som skipas förr eller senare, om inte på jorden så dock i livet efter detta.

Andersen hade emellertid inte bara en blek försynstro utan även en klar kristen bekännelse. I berättelsen Paa den yderste Dag är det nåden genom Jesus Kristus som gäller. I Jødepigen uttalar den lilla Sara Kristi namn och dör salig. Psalmsången från de kristnas kyrkogård ljuder också över hennes grav med budskapet: ”Det är uppståndelse i Kristus, i honom, Herren, som sade till lärjungarna: Johannes döpte med vatten, men I skolen döpas med den Helige Ande.”

I Verdens deiligste Rose är det drottningens lille son som läser ur boken om honom som överlämnade sig själv åt korsets död för att frälsa människorna. Då kommer ett rosenskimmer över drottningens kinder och hon ser världens skönaste ros höja sig från bokens blad, bilden av den ros som på korsets trä sprang fram ur Kristi blod.

Dock var Andersen ofta kritisk mot hårdhjärtade präster och biskopar som inte själva tillämpade sin tro. Det kan vara den girige Bispen paa Børglum eller den helvetespredikande prästen i En historie.

Den senare berättelsen trycktes första gången i reseskildringen I Sverrig (1851), insprängd mellan kapitlen om Stockholm och Uppsala. När Andersen sedan kommer upp till Siljan utbrister han hänfört i en Predikan i naturen med ämnet Tro och vetenskap. I naturen finns skönhet alltifrån det minsta blomma till ”de tallösa planeterna i universum”. Det högsta är dock människan, som är skapad till Guds avbild och därför är odödlig. Genom att vandra på vetenskapens väg ser vi förkunnelsens härlighet. ”Människosläktets kunskap är blott ett spann på uppenbarelsens höga pelare som bär Gud; men detta korta spann skall växa evigheten igenom, i tron och med tron. Vetenskapen är som ett kemiskt prov som säger att guldet är äkta.”

2007 hölls på stiftsgården i Skellefteå en nordisk forskningskonferens med temat ”Väckelse och litteratur i Norden”. Där hölls bl. a. en föreläsning av Kurt Ettrup Larsen, lektor i kyrkohistoria vid Menighetsfakulteten i Århus, om H. C. Andersen og de danske vækkelsesbevægelser.

I denna föreläsning tar Larsen sin utgångspunkt i det stort anlagda 200-årsfirandet av Andersens födelse som ägde rum 2005. Han konstaterar att danskarna då tyvärr inte fick hela bilden av jubilaren presenterad för sig. Det framkom inte att Andersen också skrev kristna psalmer och tillfällighetsdikter. Man fick inte höra hur han försvarade traditionell kristen tro mot såväl ateism som bibelkritik. H. C. Andersens fasthållande vid gammaldags kristendom och hans fruktan för att synda mot Gud passade inte heller in i nutidens danska ideal för en nationalskald. Några moderna biografier bortser alldeles från att han var en kristen författare.

Larsen ger i sin föreläsning en översikt över det kristna motivet dels i Andersens Eventyr og Historier, dels i hans psalmer och romaner. Han påvisar hur Andersen blev präglad av att växa upp i spänningsfältet mellan upplysning, rationalism och den enkla kristna tro som fanns hos hans mor och farmor. Under sina studier i Köpenhamn kom han genom L. C. Müller i kontakt med den konfessionellt-lutherska väckelse som då gick fram bland danska teologer. Genom Müller fick Andersen insikt i att människan är en syndare och att Guds nåd förutsätter omvändelse och tro. Någon partiman blev han dock aldrig.

Andersen kom senare att polemisera mot ortodoxa prästers känslokalla framtoning. I debatten mellan Grundtvig och den rationalistiske Schleiermacheranhängaren H. N. Clausen låg hans sympatier hos den senare. I diskussionerna mellan Grundtvig och Ingemann om uppståndelse och odödlighet intog han Ingemanns ståndpunkt. Hans kom att stå nära den kyrkligt-lutherska väckelse som representerades av biskoparna J. P. Mynster och H. L. Martensen, båda för eftervärlden annars mest kända som föremål för Kierkegaards hätska angrepp. Framför allt vill dock Larsen lyfta fram den personliga bekantskapen med H. N. Clausen, vilken i sin medelålder berördes av en väckelse som fick honom att lämna sin tidigare rationalism till förmån för en mer biblisk inriktning. Den sene Clausens teologi kom även att prägla den unge Vilhelm Beck, senare ledare för Indre Mission. I synen på fromhet och bibelsyn finns likheter mellan Andersen och Beck, även om det inte tycks ha funnits någon personlig förbindelse mellan dem.

Larsens föreläsning ingår i en antologi med ett dussintal bidrag som getts ut med anledning av konferensen i Skellefteå. Förutom H. C. Andersen får vi där möta personligheter som Emilie Flygare-Carlén, Selma Lagerlöf, Sara Lidman, Sven Rosén, Paul Peter Waldenström och Lars Levi Læstadius.

Några av antologins bidrag är dock nästan oläsliga eftersom de är skrivna på facksvengelsk ”akademiska” med onödigt hög abstraktionsnivå. Tids- och orsakssammanhang fördunklas eftersom språket inte blivit rensat från ordkaskader och upprepningar. I detta slag  av framställningkonst ingår att man först talar om vad man tänker göra. Sedan gör man det. Till sist talar man om vad man har gjort. Det vore tacknämligt om somliga litteraturvetare kunde ta stilistiska intryck av de författare de behandlar.

Anders Brogren

Anders Persson och Daniel Lindmark (red.): Från Sara Greta till lilla svarta Sara. Väckelsen i litteraturen och väckelsens litteratur. 340 sid. Artos 2009. ISBN 978-91-7580-445-3.