Habermas talar till Ratzinger Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr. 22/2008
Vid en disputationsmiddag för en tid sedan blev min hustru placerad med en av de närvarande professorerna. Hennes trevlige och sensible bordskavaljer berättade att han i livets svåra stunder brukar trösta sig med att läsa något av Jürgen Habermas. Den klarsyn och medkännande humanism som Habermas skrifter utstrålar är som balsam för själen. Bordskavaljeren tycktes vara en god representant för den generation av studenter som drogs in i 60-talets växande alternativrörelser. 1968 hade stämningen nått kokpunkten. Det pöste över. Man gick ut på gatorna och ville göra revolution eller åtminstone bråka med polisen. Då hade ännu inte många hört talas om Habermas. Den klarast lysande stjärnan på filosofernas himmel var i stället Herbert Marcuse (1898-1979), utgången av (den äldre) Frankfurterskolan. Han var vid denna tid mycket aktiv som pensionär från University of California i San Diego, varifrån han gjorde föredragsturnéer i Europa och mer än gärna höll tal i samband med olika studentprotester. Han sprutade bensin på det revolutionära bålet. Marcuse gjorde skillnad på institutionaliserat, ”repressivt”, våld och våld underifrån. Det var rätt att ta till våld mot institutionerna, annars skulle oppositionen mot institutionerna skulle bli menlös och därmed meningslös. Hans mest namnkunnige lärjunge blev den tyske aktivisten Rudi Dutschke. När väl den revolutionära ångan pyst ut och 68-revolutionärerna, något försenade, blivit färdiga med sina utbildningar blev det naturligt att byta metod för samhällsförändringen. I stället för att marschera på gatorna inledde de marschen genom institutionerna. Vänsterstudenter kom att befolka socialhögskolorna liksom den år 1968 grundade journalistutbildningen. Det gällde att ta över förvaltningen och redaktionerna. De samhällsvetenskapliga utbildningarna expanderade. Universitetsfilialer växte upp ute i bygderna. Överallt kom vänsterperspektivet att dominera. Samhället skulle förändras inifrån. De forna revolutionärerna klättrade uppför karriärstegen. Ännu idag sitter de på ledande positioner, men ”jätteproppen Orvar” håller nu på att pensioneras. En annan institution, i och för sig marginell, som efter hand togs över av vänstern, var Svenska kyrkan, med det förskräckande resultat vi nu ser. När vänstern stadgat sig, fått ansvar för personal och budgetar, för familjer och barn, var den aktivistiske Marcuse inte längre någon ideolog att luta sig mot. Nu upptäckte man i stället den stillsamme Habermas, född 1929, utgången ur det berömda Institut für Sozialforschung i Frankfurt. Denne hade varit en avgjord motståndare till studentrevolten och till allt bruk av våld. Snabbt blev han de tidigare revolutionärernas nye favoritfilosof, i motsats till Marcuse lämplig att husera i möblerade rum, samtidigt som han kunde etiketteras som ateist och neo-marxist (även om han säger sig försvara den politiska liberalismen). För min del skulle jag vilja kalla honom idealist (i ordets vardagliga, ej filosofiska, mening), för att inte säga utopist. Något som gör Habermas tilldragande är hans omständliga språk. I sin strävan att uttrycka sig allmängiltigt, i vad som ibland tycks närma sig fobi för det konkreta, är han en stilistisk katastrof. Men om man, pigg och utvilad, tar sig an en text av Habermas infinner sig en esoterisk känsla av att man är upptagen i en exklusiv lärjungakrets. När man efter en stunds stimulerande men ansträngande läsning dåsar till för att med ett ryck åter vakna upp tycker man sig stå vid stranden av en intellektuell ocean där långa dyningar rullar in, utan början och slut. Man känner sig som diktens adjunkten Örtstedt. Men om Hjalmar Gullberg skrivit idag skulle han givetvis bytt ut Kant mot Habermas. Ibland kan Habermas rulla ut oändliga rader av preciseringar och avgränsningar, något som i värsta fall påminner om jordgubbskräm med alltför mycket potatismjöl. Men om man plockar ut själva jordgubbarna är de ändå förvånansvärt välsmakande. Habermas för den lilla människans talan. Själv föddes han med gomspalt, opererades som liten och hade svårt för att tala begripligt (alltså rent fonetiskt). Han blev ett ensamt barn som mobbades i skolan. Hans talsvårigheter (de fonetiska) märks än idag. Därför känner han för alla som är utsatta. Han vill ha ett samhälle där ingen är utanför. Han funderar ständigt kring demokratin. Detta är och har varit en angelägen uppgift, särskilt under tiden närmast efter 1945 i den västtyska förbundsrepublik som länge sökte sin identitet. Han vill helst att man skall resonera sig fram till konsensuslösningar. Alla minoriteter måste uppleva att de är delaktiga. I sina långa resonemang tycks han vara livrädd förr att ha glömt någon aspekt eller att ha trätt någon grupps rättigheter förnär. Hans ömsinthet är nästan rörande. ”Men filosofens tyska flyter tungt, snart somnar över boken vår adjunkt,” skaldar Gullberg. Därför hälsar man med tacksamhet volymen ”Mellan naturalism och religion”, där ett antal uppsatser blivit översatta från tyska till svenska, bland dem Habermas diskussionsinledning vid det uppmärksammade mötet med dåvarande kardinalen Ratzinger i München 2004. Habermas inledningsanförande är betitlat ”Förpolitiska grundvalar för den demokratiska rättsstaten”. Han anser, naturligt nog för en ateist, att staten inte kan legitimeras utifrån några religiösa föreställningar. Den liberala statens författning tillgodoser sitt legitimeringsbehov på egen hand. Men en sådan stat kräver inte bara att medborgarna är ”samhällsmedborgare” som utnyttjar sina rättigheter inom lagens råmärken. De behöver också vara ”statsmedborgare” i sin roll som demokratiska ”medlagstiftare”, alltså väljare. Det krävs ett ”motivationsuppbåd” som inte kan framtvingas på laglig väg. Röstplikt är lika främmande som beordrad solidaritet (Habermas tänker kanske här på förhållandena i DDR). Uppoffringar för det allmänna kan bara förväntas. Därför är politiska dygder väsentliga för en demokratis fortbestånd. De enskilda medborgarna kan visserligen var för sig motivera sitt deltagande i åsiktsbildningen utifrån sina egna ”etiska livsprojekt och kulturella livsformer” men demokratin utvecklar även en egen politisk dynamik. Åsikts- och yttrandefriheten mobiliserar också medborgarna att delta i den offentliga striden om de gemensamma frågorna. Den yttersta frågan är den riktiga tolkningen av konstitutionen. (Han talar utifrån läget i Förbundsrepubliken Tyskland, där de konstitutionella frågorna mot bakgrunden av kejsardömet, Weimarrepubliken, Hitlerdiktaturen och den därpå USA-ledda avnazifieringen spelar en helt annan roll än i Sverige.) Enligt Habermas uppvisar den konstitutionella demokratins sekulära natur inte någon intern svaghet som ”skulle sätta en självstabilisering i fara”. Men faror kan komma utifrån i from av en urspårad modernisering som där medborgarna förvandlas till ”isolerade monader” som handlar i sitt eget intresse och bara riktar sina individuella rättigheter som vapen mot varandra, något som har att göra med ”en politiskt obemästrad dynamik i världsekonomin och världssamhället”. Marknaden tar över. Privatismen förstärks. Den demokratiska åsikts- och viljebildningen urholkas. Medborgarna avpolitiseras. Inför konflikterna och de skriande sociala orättvisorna i ett fragmentiserat världssamhälle växer besvikelsen. Postmoderna teorier uppfattar kriserna som det logiska resultatet av en programmatisk självdestruktiv och samhällelig rationalisering. Att en religiös orientering skulle kunna hjälpa en skuldmedveten modernitet ut ur återvändsgränden är därför en tanke som vinner gehör idag. Habermas vill dock inte bara se religionernas fortsatta existens som ett uteslutande socialt fenomen. Han menar nämligen att ”det över sin djupaste grund reflekterande förnuftet upptäcker sitt ursprung i något annat”. Utan någon teologisk avsikt överskrider förnuftet sina gränser för att nå något annat. Inte heller kan filosofin göra anspråk på att bestämma vad som är sant eller falskt i den religiösa traditionen. Dessutom bör man visa aktning för personer och levnadssätt som hämtar sin integritet och autenticitet ur religiösa övertygelser. Ja, filosofin bör till och med vara beredd att lära av religiösa traditioner. Att kristendom och grekisk metafysik kom att genomsyra varandra var visserligen inte i alla avseenden välsignelsebringande. Dock blev resultatet en teologisk dogmatik men dessutom kom filosofin att tillägna sig genuint kristet innehåll i sitt ”begreppsnät” med begrepp som ansvar, autonomi, rättfärdigande, historia, erinran, förnyelse, återkomst frigörelse, uppfyllelse, försakelse, förinnerligande, förkroppsligande, individualism och gemenskap. Den ursprungliga religiösa innebörden har visserligen transformerats men inte till den grad att den gått förlorad. Översättningen av uttrycket ”människan som Guds avbild” till ”alla människors lika och villkorslöst okränkbara värde” är en sådan transformation. Genom sådana översättningar öppnas de bibliska begreppens innehåll även för icke-troende. I modernismens samhälle löper den samhälleliga solidariteten risk att bli bortträngd av marknader och administrativ makt. Därför ligger det i statens intresse att visa varsamhet mot de kulturella källor som medborgarnas normer och solidaritet hämtar näring ur. I det postsekulära samhället förändras såväl religiösa som världsliga mentaliteter. Men om båda sidor uppfattar samhällets sekularisering som en komplementär läroprocess kan de också ta varandras bidrag på allvar. Varje religion utgör ursprungligen en heltäckande världsbild. I och med kunskapens sekularisering måste religionen därför ge upp sitt tolkningsmonopol, så som Habermas ser det. Därmed kommer också det religiösa församlingslivet att skilja sig från sin sociala omgivning. Församlingsmedlemmens roll skiljs från samhällsmedborgarens. Detta innebär emellertid inte att ”det religiösa etoset” måste anpassas till lagar som är påbjudna av det sekulära samhället. De religiösa samfunden bör få möjlighet att via den politiska offentligheten få utöva ett eget inflytande på samhället i dess helhet. Man kan inte bara kräva att de troende skall visa tolerans. Samma insikter måste också krävas av de icke-troende i umgänget med de troende. De religiösa övertygelserna måste respekteras som innehållande faktiska kunskaper. Naturalistiska världsbilder kan inte utan vidare åtnjuta företräde framför konkurrerande världsåskådningar och religiösa uppfattningar. Statsmaktens världsåskådningsmässiga neutralitet är oförenlig med den politiska generalisering som lägger en sekularistisk syn på världen. Man får inte frånkänna de religiösa världsbilderna en sanningspotential eller bestrida de troende medborgarna deras rätt att ge bidrag till den offentliga diskussionen med deras eget religiösa språk. ”En liberal politisk kultur kan till och med av de sekulariserade medborgarna förvänta att de deltar i ansträngningar att översätta relevanta bidrag från ett religiöst till ett offentligt tillgängligt språk.” Med denna överraskande öppenhet mot ”religionen”, d v s kyrkan, avslutar Habermas sin inledning till samtalet med Ratzinger. Kanske något att begrunda för vissa svenska vänstertänkare som Morgan Johansson, f d folkhälsominister och styrelseledamot i Humanisterna, som ”varnat för att använda religiösa argument i en politisk debatt”! Det är nog inte så att Habermas blivit ”religiös”. Han betecknas sig själv som ”religiöst omusikalisk”. Men när han på sin ålderdom summerar sina erfarenheter tycks han i ödmjukhet ha insett att det finns områden som tänkande och kunniga personer trängt in i men som han själv ännu inte kunnat erfara. Det vore tacksamt om Habermas öppenhet och ärlighet även fick påverka den svenska debatten. Anders BrogrenJürgen Habermas: Mellan naturalism och religion. Filosofiska uppsatser. Övers. av Eva Backelin. Daidalos. 2007 |