Svenska prästgårdar

Prästgården har varit en institution i vårt samhälle. För åtskilliga en symbol för trygghet och kontinuitet, en bildningshärd, en civilisationens yttersta utpost i avlägsna bygder. Många har ett eget förhållande till någon prästgård man besökt, kanske rent av själv bott i. Den svenska prästgården har på ett säreget vis varit såväl en offentlig byggnad som ett privat hem, något som gett den unika karaktären.

I vår tid håller prästgårdskulturen på att försvinna. Mängder av prästgårdar säljs och mister sin offentliga karaktär genom att bli privatbostäder. Kyrkan håller på att avhända sig ett enormt kulturarv. I många fall har dock försäljningen blivit till räddning för själva byggnaden då prästen som offentlig ämbetsman blivit förvandlad till en tämligen anonym tjänsteman som värnar om sitt privatliv i den egna bostaden.

I sista stund har den försvinnande prästgårdskulturen nu blivit dokumenterad av Martin Giertz, som själv på 1940-talet växte upp i Torpa prästgård, vackert belägen med utsikt över en vik av Sommen. När prästgården på 1970-talet utbjöds till försäljning passade Martin Giertz på att köpa sitt barndomshem, som han sedan ägnat den mest pietetsfulla vård med bland annat restaurerad trädgård och återuppbyggt biskopsloft.

I hans bok Svenska prästgårdar – kulturarv – trädgårdar – byggnadsvård får vi besöka ett stort antal prästgårdar. I somliga av dem bor fortfarande prästfamiljer som försöker hålla ställningarna. I andra har det flyttat in nya ägare som med entusiasm försöker återställa de ofta hårt renoverade husen i ett ursprungligare skick.

Författaren förklarar begrepp som ”husrötan” och ”feta och magra pastorat”. Vi får möta prästen som ämbetsman och som jordbrukare. Prästgårdarnas roll som bildningshärdar lyfts fram. Stor uppmärksamhet får trädgårdarna. Det är en mycket vacker bok, rikt illustrerad med författaren egna stämningsfulla foton där ljuset faller så mjukt att man liksom sugs in i miljön och får lust att bege sig till ort och ställe när det börjar våras.

Författaren redogör för de bestämmelser som i gamla tider reglerade prästgårdarna. Han följer utvecklingen fram till dråpslaget 1986 då den lokala skattemyndigheten tyckte att kyrkoherden i Torsby i Värmland betalade för låg hyra. Detta ledde till att tjänstebostadsinnehavaren ålades att betala ett förmånsvärde retroaktivt tio år tillbaka. Landets övriga skattemyndigheter inspirerades till liknande aktioner. ”Prästerna tror kanske att de är något slags skattefrälse”, sa den ansvarige ministern.

Händelsen resulterade visserligen i en ännu gällande begränsningsöverenskommelse med skatteverket, men redan följande år kände sig staten föranlåten att avskaffa tjänstebostadstvånget. Prästerna har efter hand flyttat iväg till den ekonomiska tryggheten i egen bostad, i många fall miltals från sin församling. Merparten av landets 2300 prästgårdar har sålts till privata ägare. Skadorna på kyrkolivet är avsevärda.

Giertz bok väcker också frågor som har bäring på den ansträngda ekonomin i många församlingar. Redan 1910, när prästerna lämnade naturahushållningen och fick reglerade löner, upplöstes sambandet mellan prästens bostad och jorden. Domkapitlet och länsstyrelsen skulle förvalta egendomen. Biskop Sam Stadener såg i detta en fara som hotade kyrkans självständighet. Genom skickligt politiskt agerande lyckades han med bedriften att 1930 själv bli ecklesiastikminister, i Ekmans andra regering. I sin position som statsråd genomdrev Stadener en ny lagstiftning som överlät till pastoraten att själva förvalta sina församlingars jord och skog. Detta dramatiska förlopp är skildrat av Clarence Nilsson i hans andlöst spännande avhandling Sam. Stadener som kyrkopolitiker (1964).

Stadeners verk gjordes dock om intet 1972 när en ny lag lyfte bort skogsförvaltningen från pastoraten till stiften. I den nuvarande stiftsorganisationen förvaltas skog, jord och övriga prästlönetillgångar av egendomsnämnderna. Hälften av den avkastning, som egentligen skall avlöna prästen, går nu till andra ändamål jml. Kyrkoordningen, 44 kap., 4 §.

Men är detta verkligen lagligt? ”Ägandet av den kyrkliga egendomen är mycket komplicerat”, står det på Svenska kyrkans hemsida. Jo, förvisso! Frågan har blivit praktiskt men inte principiellt löst genom kyrka-statöverenskommelsen. De flesta kyrkoherdeboställen har på medeltiden fått sin jord donerad till den lokala kyrkan av socknens bönder för att den skulle kunna hålla sig med egen präst. Kan då en senare tids regleringar göra detta om intet? Om den kyrkliga jorden ägs av den lokala församlingen, vilket mycket talar för, är då inte denna senaste reglering ett brott mot den sedan 1995 i grundlagen inskrivna äganderätten?  I förhållande till grundlagen är ju kyrkoordningen en nullitet. Vad händer om en skogrik församling väcker talan mot Svenska kyrkans ”riksnivå” och kräver att få tillbaka några decenniers konfiskerad avkastning?

Anders Brogren

Martin Giertz: Svenska prästgårdar – kulturarv – trädgårdar – byggnadsvård. Carlsson Bokförlag. 2009. 247 sid. ISBN 978 91 7331 258 5.