Fromma fysiker

Galileo Galilei, den experimentella fysikens fader som utmanade den aristoteliska världsbilden och råkade i onåd hos den katolska kyrkan, föddes den 15 februari 1564. Hans öde är än idag en belastning för kristenheten i förhållande till den fria forskningen. Fortfarande utkommer nya böcker som gräver i det gamla rättsfallet. Nyligen, på årsdagen av hans födelse, den 15 februari 2009, firades en mässa till hans minne i basilikan Santa Maria degli Angeli e dei Martiri i Rom som ett led i kyrkans försök att försona felsteget av år 1633 och få ett slut på denna olustiga affär.

Platsen för mässan var vald med omsorg. Kyrkan är tillägnad de kristna martyrerna. På sätt och vis kan Galilei sägas vara en sådan. Han var en troende kristen som fick lida för att han utforskade Guds skapelse.

I basilikans golv finns en mässingsribba som markerar Roms meridian, longitud 12º 50'. Den konstruerades 1702 för att kontrollera den gregorianska kalenderns tillförlitlighet, något som vid mässan kunde anspela på Galileis astronomiska observationer. Vidare är denna kyrka byggd inne i Diocletianus termer efter ritningar av Galileis florentinske landsman Michelangelo.

Michelangelos grav är belägen mitt emot Galileis gravmonument i Santa Croce i Florens. Men så var det inte från början. Av hänsyn till den dåvarande påven blev Galilei först gravsatt i ett anspråkslöst sidokapell, utan någon inskription. Men tiderna förändrades. Hundra år senare, när de inblandade var döda och prestigen med dem gått i graven, var det dags för en försiktig upprättelse. 1718 upphävdes inkvisitionens förbud att ge ut Galileis skrifter med undantag av den då ännu kontroversiella Dialogo sopra i duemassimi sistemi del mondo (Dialog om de två världssystemen). Den 12 mars 1737, på årsdagen för Michelangelos gravsättning, överfördes Galileis kvarlevor till kammaren i det nuvarande gravmonumentet.

Efter ytterligare ett århundrade var det dags för nästa steg. Prästen Giuseppe Settele erhöll 1820 tillstånd att publicera en bok där den heliocentriska världsbilden framställdes som den faktiskt existerande. När 1835 års Index librorum prohibitotum utkom visade det sig dessutom att den ocensurerade utgåvan av ”Dialogen” i tysthet blivit struken.

Detta hindrade dock inte att Galilei kom att bli en symbol för de nationalistiska och antiklerikala krafterna bakom Italiens enande. ”I Italien har Galilei fått en sorts sekulär helgonstatus och blivit en symbol för intellektuell frihet och kamp mot förstockade religiösa auktoriteter. Minst en italiensk historiker har blivit regelrätt utfrusen ur forskarsamfundet då han ifrågasatt det svartvita tänkandet kring mästarens martyrskap”, skriver Atle Næss i sin Galileibiografi När jorden stod stilla (2007).

Reformpåven Leo XIII försökte i encyklikan Aeterni Patris 1879 få till stånd ett möte med den moderna tidens tänkande och vetenskap. Pius XII fortsatte på samma linje när han i ett tal i den påvliga vetenskapsakademin 1939 hyllade Galilei som en av forskningens dristigaste hjältar.

Men det var först Johannes Paulus II som på allvar tog tag i saken när han den 10 november 1979 i ett tal i påvliga vetenskapsakademin hyllade Galilei som ”den moderna fysikens upphovsman” och tillsatte en kommitté för att granska 1633 års domslut.

Johannes Paulus sade: ”Man kan beklaga en viss vaneinställning som inte helt saknas hos de kristna på grund av en otillräcklig insikt i vetenskapens berättigade självständighet. Genom de spänningar och kontroverser som därigenom har uppstått, har hos många skapats en uppfattning om trons och vetenskapens inre motsättning.” Påven önskade fördjupa granskningen av fallet Galilei genom att ”erkänna orättvisan från vilken sida den än har kommit, avlägsna den misstänksamhet mot ett fruktbart samarbete mellan tro och vetenskap som denna händelse fortfarande framkallar hos många.” Därvid borde man emellertid inte glömma att det var upplysningens rationalistiska filosofi som slet isär tro och vetande. Det var först på 1700-talet som Galileis namn blev ett fälttecken i vetenskapens och förnuftets kamp mot tron och kyrkan.

”Men”, fortsatte påven, ”Galilei har formulerat viktiga kunskapsteoretiska regler som är oumbärliga om man vill uppnå en samklang mellan den heliga Skrift och vetenskapen. I hans (Galileis) brev till modern till storhertiginnan från Toscana, Kristina från Lothringen, bekräftade han Skriftens sanning: ‘Skriften kan aldrig ljuga, under förutsättningen emellertid att bibelns sanna mening som onekligen ofta är dold och skiljer sig avsevärt från det som ordens enkla innebörd tycks framställa noga utforskas’ Galilei introducerar alltså principen för en tolkning av de heliga Skrifterna som överskrider den bokstavliga meningen men står i överensstämmelse med vederbörande Skrifts avsikt och litterära art. Det är absolut nödvändigt, så betonar Galilei, att de lärda i tolkningen av Skriftens böcker framställer deras sanna mening” (citerat efter Signum 10/1979).

Sedan undersökningskommittén framlagt resultatet av sitt arbete blev Galilei ytterligare rehabiliterad av Johannes Paulus i den påvliga vetenskapsakademin den 31 oktober 1992. Påven framhöll då att Galilei som övertygad troende var mer insiktsfull än de teologer som motsatte sig hans teorier. Påven citerade även ett brev till prästen Benedetto Castelli där Galilei år 1613 skriver till sin forne elev: ”Skriften är ofelbar, men en del av dem som tolkar och utlägger den tar nog fel på mer än ett sätt.” Påven underströk att det är teologernas plikt att hålla sig löpande informerade om naturvetenskapens rön och fråga sig i vad mån dessa kan och skall införlivas i den egna reflexionen, resp. om de bör föranleda omformuleringar i förkunnelsen av det bibliska budskapet. (Påvens tal är återgivet i Signum 9/1992.)

För något år sedan lät katolska kyrkan meddela att man avser att resa en staty över Galilei i närheten av den plats där han hölls inspärrad i väntan på rättegången 1633. Kärnfysikern Nicola Cabbibo, som är preses för den påvliga vetenskapsakademin, säger att kyrkan vill avsluta Galileoaffären och nå en avgörande förståelse inte bara för hans enorma betydelse utan också för relationen mellan vetenskap och tro.

I sin Galileibiografi skriver Atle Næss att Galilei uppfattade såväl Den heliga skrift som naturen som manifestationer av det gudomliga. Därför kunde det inte råda någon verklig diskrepans mellan dem. De skenbara kollisionerna uppstod på grund av att Skriften måste anpassas och göras begriplig för den mänskliga fattningsförmågan. Att inte inse detta ansåg Galilei vara en ”allvarlig irrlära och hädelse, ty då skulle det bli nödvändigt att ge Herren fötter och händer och ögon, samt inte minst köttsliga känslor som vrede, ånger, hat, och ibland må han ha glömt det förflutna och vara okunnig om framtiden”. Om ett naturfenomen visade sig vara sant måste teologerna gå till Bibeln för att undersöka hur denna sanning där blivit formulerad och sedan tolka de relevanta skriftställena i ljuset av naturens egen uppenbarelse av det gudomliga.

Peter Stenumgaard är professor och forskningschef vid Totalförsvarets forskningsinstitut samt bekännande kristen. I hans bok Vetenskap och Tro, Om hur gudstro och rationellt tänkande samverkar inom vetenskapen (2008) är Galilei en av huvudpersonerna. Stenumgaard vill inte bara visa att det är möjligt att förena gudstro med naturvetenskapligt arbetssätt. Han vill också lyfta fram att det är tack vare sin gudstro som några av de största vetenskapsmännen förmått tänka i nya banor.

Vad gäller Galilei lyfter Stenumgaard fram tre skäl till dennes svårigheter att övertyga sin samtid. För det första fanns ett kunskapsteoretiskt problem. Galilei kunde inte ge övertygande argument för att det var en korrekt avbildning av verkligheten han såg i sitt bristfälliga teleskop. Bland annat observerade han kratrar på månen som inte fanns i verkligheten.

Galileis andra problem var att han felaktigt antog att planeterna roterade runt solen i cirkelformade banor, vilket medförde att hans heliocentriska modell inte var bättre på att förutse planeternas rörelser än den geocentriska. Det var i stället den fromme Johannes Kepler som redde ut den saken.

Därtill kom problemet att den katolska kyrkan konstruerat en enhetsvetenskap med den geocentriska världsbilden som grundreferens, vilket ledde till att Galileis strävanden uppfattades som en underminering av kyrkans auktoritet.

Vilken var då drivkraften i Galileis ivriga experimenterande? I det ovan anförda brevet till Kristina av Lothringen skriver han att hans motståndare förnedrar Den heliga skrift till tjänarinna för sina privata åsikter. Att förse sig med fakta kan inte vara emot Bibeln, som ”på hundra ställen lär hur Guds ära och storhet lyser fram ur alla hans verk och är att läsa som en himlens öppna bok”.

Galilei ansåg alltså att forskningen är ett sätt att bekanta sig med Guds egenskaper. Bibeln har kommit till genom den helige Andes påverkan och naturen är skapad genom Guds befallningar. Därför kan inte Bibeln och naturen motsäga varandra. Alla motsägelser som kunde uppstå var skenbara, ofta orsakade av att teologer drog felaktiga slutsatser när de tolkade Bibeln bokstavligt, utan hänsyn till budskapet i sin helhet.

Stenumgaard framhåller att de som anammat upplysningstidens beskrivning av Galilei tycks ha förbisett att denne var en troende kristen som såg sitt vetenskapande som ett sätt att lära känna Gud. Det är ett ironiskt faktum att ”det var en varmt troende vetenskapsman som lade grunden till den vetenskapssyn som bland annat upplysningstidens filosofer höjde till skyarna och som vetenskapsmän och filosofer sedan dess byggt vidare på”. Att påstå att konflikten mellan Galilei och inkvisitionen skulle vara ett exempel på konflikt mellan tro och vetande är grovt missvisande. Snarare var det en konflikt mellan experimentalfysik och antik grekisk filosofi som genom Thomas av Aquino blivit referens för kyrkans syn på naturen.

Isaac Newton är en annan av mänsklighetens banbrytare. Stenumgaard påpekar att Newton gav ut många teologiska publikationer. Han engagerade han sig i textkritiska frågor, bland annat avvisade han Comma Johanneum i 1 Joh 5:7.

Newton utgick från att Gud skapat universum med ordning och reda, varför detta kunde beskrivas i matematiska termer. Därför gällde naturens lagar, som t ex gravitationen, inte bara på jorden utan i hela universum, en insikt som utvidgade den befintliga världsbilden.

Newton refererade till Bibeln även i sina naturvetenskapliga arbeten och polemiserade mot ateismen. Gud hade inte bara satt igång universum utan ingrep också ständigt för att upprätthålla harmoni och ordning. På denna punkt blev han angripen av Leibnitz som menade att Newton med sin tro på Guds ingripanden förnekande Guds ”hantverksskicklighet” och därmed ifrågasatte Guds allmakt.

Ett kapitel i Stenumgaards bok handlar om Michael Faraday. Denne var diakon i en friförsamling inom den s k sandemanistiska rörelsen där mycket av tillämpningen av bibelordet kretsade kring cirkeln som symbol. Man ansåg att människan är en helig varelse i en värld präglad av enhet och därför har olika förpliktelser mot andra. En människa hjälper en annan, som i sin tur hjälper en tredje till dess att cirkeln är sluten.

Denna tillämpning av bibelläsningen ser Stenumgaard en förklaring till att Faraday började leta efter cirkulära samband mellan magnetism och elektricitet i stället för att enligt traditionellt synsätt bara tänka sig linjära krafter. Han fann att strömmen genom en ledningstråd alstrar ett magnetfält som ligger runt tråden som koncentriska cirklar, en upptäckt som ledde fram till många nyttigheter som vi idag inte vill undvara. ”Orsaken till att Faraday kunde konstruera både en elektrisk motor och en generator var en direkt följd av hans personliga kristna tro där reciprocitet var ett centralt tema”, skriver Stenumgaard.

Faradays upptäckter fick sin teoretiska grund och matematiska form genom den fromme skotten James Clerk Maxwells fyra ekvationer, som brukar betecknas som naturvetenskapens största genombrott under 1800-talet.

Det följande århundradets största genombrott gjordes av Albert Einstein, som ansåg att syftet med den naturvetenskapliga forskningen var att försöka komma fram till hur ”der Alte” hade tänkt när han skapade världen. Han var övertygad om att det skulle gå att finna en gudomlig grundprincip. Han reste därför motstånd mot att ta till sig kvantmekaniken, som arbetar med statistiska sannolikheter. Välkänt är hans yttrande i ett brev till fysikern Max Born 1926 att Gud inte spelar tärning: „Jedenfalls bin ich überzeugt, daß der Alte nicht würfelt. “

Einstein var misstrogen mot alla former av dogmatism och organiserad religion, men han tyckte sig skymta Guds väsen bakom alla fenomen i naturen. Stenumgaard lyfter fram några citat som belyser detta: ”Vad som verkligen intresserar mig är huruvida Gud hade några valmöjligheter när han skapade världen. - - - Vetenskap utan religion är kraftlös, religion utan vetenskap är blind. - - - Gud må vara outgrundlig, men han är inte elak.”

Enligt Stenumgaard hade Einstein starka religiösa drivkrafter bakom den avancerade matematiken. Hans genombrott inom fysiken var så stort att hela vår världsbild förändrades, en insats jämförbar med Galileis.

Låt oss avsluta denna artikel med ett annat citat från Einstein: „Ich bin Jude, aber das strahlende Bild des Nazareners hat einen überwältigenden Eindruck auf mich gemacht. Es hat sich keiner so göttlich ausgedrückt wie er. Es gibt wirklich nur eine Stelle in der Welt, wo wir kein Dunkel sehen. Das ist die Person Jesu Christi. In ihm hat sich Gott am deutlichsten vor uns hingestellt.“ [Jag är jude, men nasaréens strålande bild har gjort ett överväldigande intryck på mig. Ingen har så gudomligt gett utryck för detta som han. Det finns i sanning bara ett enda ställe i världen där vi inte ser något mörker. Det är Jesu Kristi person. I honom har Gud framställt sig som allra tydligast för oss.]

Anders Brogren

Atle Næss: När jorden stod stilla: Galileo Galilei och hans tid. Övers.: Margareta Brogren. Leopard Förlag. Stockholm. 2007. 267 sid.

Peter Stenumgaard: Vetenskap och Tro, Om hur gudstro och rationellt tänkande samverkar inom vetenskapen. Bokförlaget XP Media. Uddevalla. 2008. 128 sid.