Ett annat liv

Mer eller mindre självbiografisk har Per-Olof Enquist varit i många av sina böcker. Han har som betraktaren, undersökaren själv gått in och ut i sina romandokumentärer med en faktabakgrund som inte alltid låtit sig kontrolleras. Men i Ett annat liv är det allvar.

     Allvar har det visserligen varit förut. Enquist har knådat moraliska och politiska frågor, med återhållen hetta. Men nu gäller det honom själv. I sin senaste bok berättar han om ett mångårigt alkoholberoende, för läsekretsen hittills okänt. 

     Den nya boken förklarar vissa drag i somliga av hans tidigare böcker. Enquist brukar ofta anspela på sådant han skrivit om förut. Och även tvärtom. Ibland tar han upp ett ämne som han kommer att behandla i en kommande bok. Metoden påminner om Almquists Törnrosens bok och har ibland kallats för ”romantisk ironi”.

     I denna självbiografi får vi ännu en gång läsa om Hjoggböle, den märkliga by i Västerbotten som gett upphov till inte mindre än fem författare, i betydelsen medlemmar i Svenska Författarförbundet. Den lille Per-Ola växer upp med sin mor, lärarinnan, och hennes starka EFS-tro. Fadern dog när gossen var sex månader, men den faderlöse gossen tycker sig hela livet ha någon sorts förbindelse med honom, som en fader i himlen, ibland kallad Reskamraten (från H C Andersen eller rent av från Emmausvandringen), Vägvisaren eller Välgöraren. Kanske har han drag av kapten Nemo.

     Vid lördagens aftonbönen skall Per-Ola bekänna veckans synder för att få förlåtelse av Jesus. Men han är en snäll pojke. Han gör inget ofog och kommer inte på något att bekänna. Får att ändå ha något att komma med hittar han på att hans stulit en karamell hos handlarn. Han får beröm av modern samt Jesu förlåtelse. Men när modern sedan skall reda saken med handlarn ställer sig denne helt oförstående. Karamellerna finns i två burkar högt uppe på en hylla som barnet inte når upp till.

     Som tonåring får han recitera Gullbergs ”Förklädd gud” till Lars-Erik Larssons musik i Bureå kyrka. Orden ”en gud, förklädd” etsar sig in hos honom. Moderns högsta önskan är att han skall bli präst eller åtminstone gifta sig med kyrkoherde Ollikainens dotter.

     Men i stället blir han författare, efter hand med världsrykte. Den uppmärksammade boken om baltutlämningen Legionärerna (1968) öppnar gränserna för honom. Även Erlander och Palme intresserar sig för boken. Han blir socialdemokrat och får kulturpolitiska uppdrag. Upptäcker sin förmåga att formulera en Punch line och börjar skriva dramatik. Tribadernas natt (1975) översätts till trettio språk och går till sist upp på Broadway. Lämnar hustru och två barn för att gifta om sig med en danska, som tillika regisserar hans pjäser. Och så vidare.

     Han använder schwärord och umgås i rödvinsvänstern. Så småningom blir det mer rödvin än vänster. Kreativiteten avtar. Till sist kan han bara skriva en stund på morgon, medan han fortfarande är nykter. Det blir bara några tunna böcker. Bäst skriver han i köket i mammans lägenhet med utsikt mot Bureå kyrka.

     Hemligstämpeln hävs på regeringsprotokollen om baltutlämningen. Dokumenten visar på allvarliga fel i hans förmenta dokumentära berättelse. Det var inte Christian Günther som föredrog ärendet, han var inte ens närvarande vid den avgörande konseljen. Inte heller Östen Undén var den drivande, han var emot utlämningen. Det var självaste Per-Albin, den socialdemokratiske hövdingen, som såg till att Sverige utlämnade balterna till Sovjet, och detta trots att ryssarna inte ens begärt att få dem.

     I en recension i Svenska Dagbladet 1985 skriver Caj Lundgren om den för Enquist ovanligt tunna romanen, endast 140 sidor, Nedstörtad ängel: ”Genom bildernas omskrivning för det som inte kan sägas rent ut framträder en starkt personlig sorg och en längtan efter att kunna leva ett riktigare liv…”. Förmodligen visste recensenten hur illa det var ställt med författaren, som då satt i lägenheten i Köpenhamn och tittade ut över Sortedams Sø och bara umgicks med herr Clausen i våningen under.

     Enquist undrar om spriten är ett sätt för honom att komma ut ur politiken. Frau Meckel, hans fromma städerska under vistelsen i Berlin 1970 (hon finns med redan i Berättelser från de inställda upprorens tid från 1974), bad knäböjande om att politiken inte skulle smitta ner honom och förstöra hans liv. På besök i Prag i teaterärende november 1989 råkar han befinna sig, som vanligt berusad, mitt i folkmassan på Vaclavplatsen och är så borta från politiken att han inte förstår att han är med om järnridåns fall.

     Efter att ha rymt från Minnesotabehandlingar i Sverige och på Island finner han sig bättre tillrätta vid en behandling i Fredensborg i det land där man lärt sig fråga varför Jeppe super. I sängen börjar han skriva på sin dator, natt efter natt, och märker att det fungerar. Därför kan han sluta dricka. Men han vill inte kalla sig nykter alkoholist. I stället vill han fortsätta i det nykterhetslöfte han en gång avgav i Hoppets Här i Hjoggböle. Han kallar sig nykterist.

     I drömmen möter han sin småskollärarinna och berättar för henne att han skall skriva en bok om ”återuppståndelsen”. ”Men då skall jag bedja för dig att hon blir bra” säger lärarinnan. Boken blir Kapten Nemos bibliotek (1991) där han bearbetar traumatiska händelser från barndomen, morbror Arons självmord ute på isen, den finska fostersystern Eeva-Lisa och hennes dödfödda barn och annat mera.

      Per Olov Enquist kom levande ut ur spriten, åtskilliga hjärnceller fattigare men med förståndet i behåll. Det blev fler böcker, bl a Lewis resa (2001). Och så nu senast denna gripande självbiografi, ett mästerverk.

     Fortsättning kommer att följa i Enquists liv. Kanske får vi inte veta hur det går. Ålderdomen kommer smygande. Ytterligare prövningar väntar. Men vi får tro att han fortfarande har förebedjare hemma i Hjoggböle.

 

Anders Brogren

 


Per Olov Enquist: Ett annat liv. 530 sid. Norstedts. 2008.