Enköping i fokus

 

ANDERS BROGREN

 

Enköping är centrum i en kulturbygd med många historiska minnen. Före industrialiseringen var staden känd för sin pepparrot och för doktor Westerlund. Grönsaksodlingarna gav arbetstillfällen åt männen medan kvinnorna hade fullt upp med att ta hand om doktor Westerlunds hundratals patienter från när och fjärran.

     I kommunens marknadsföring har ”pepparrotsstaden” numera ersatts av den självutplånande beteckningen ”Sveriges närmaste stad”. Enköping ligger nämligen på pendlingsavstånd från Stockholm och Uppsala. Detta innebär också geografisk närhet till Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur. I en ”studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet” ligger det därför nära till hans för denna enhet att koncentrera sig just på Enköping.

     Som uppfostrad med att vara sparsam med offentliga medel noterar jag med tacksamhet att man genom att välja ”Sverige närmaste stad” håller nere rese- och hotellkostnader. Delegationer från riksdagen och större kommuner reser gärna till Nya Zeeland, Sydafrika eller Argentina. Men man behöver inte alltid resa så långt för att studera sammanhang som är allmängiltiga. Eller som Svenska kyrkans forskare så försynt uttrycker saken: ”Det är möjligt att det som observeras i Enköping med vissa justeringar också kan gälla för andra kommuner i Sverige”.

     Deras studie har nu publicerats med titeln Guds närmaste stad? (frågetecknet ingår i titeln). De nio delförfattarna är Kajsa Ahlstrand, Jonas Bromander, Göran Gunner, Anne-Louise Eriksson, Sven Halvardson, Birgitta Laghé, Brian Palmer, Björn Ryman och Erika Willander.

     Samtidigt har den oförtröttlige förre chefen för Arkivcentrum i Uppsala Lars Otto Berg utkommit med ett nytt band av Uppsala stifts herdaminne, nämligen det som handlar om Åsunda kontrakt, d v s nuvarande Enköpings kommun, och som därför ger den nödvändiga bakgrunden till forskningsenhetens studie. I herdaminnet möter vi präster som, på gott eller ont, satt sin prägel på bygden. Utan historia ingen nutid.

     När jag så bokledes skall bekanta mig med denna ur västkustperspektiv inte så närbelägna stad och bygd, stöter jag till min överraskning först på en släkting, Ericus Olai Schepperus (jag härstammar från hans syster Karin), son till Gustav Vasas kraftfulle skeppare Olof Eriksson. Schepperus karriär var rena berg- och dalbanan under de oroliga åren kring 1600. Han blev 1593 kyrkoherde (den förste som kallade sig pastor primarius) i Stockholms storkyrka, avsattes 1599 och sattes i fängelse eftersom han höll på hertig Karl, rehabiliterades 1602 som kyrkoherde i Uppsala, blev åter fängslad 1607 samt upphöjdes 1609 till kyrkoherde i Enköping, där han avled 1620. Man kan se honom som en föregångare till vår egen tids trendkänsliga präster. Först stödde han katolicismens sak, men vid Uppsala möte framträdde han som motståndare till katolikernas önskemål om fri gudstjänst. Men det var inte värre än att han kunde ändra sig igen. Herdaminnet berättar nämligen följande:

 

 

Han vilar i den förnämliga Vårfrukyrkan under en gravhäll som är prydd med ett skepp.

     Även i Sparrsätra kyrka en knapp mil åt nordväst finner jag, med herdaminnets hjälp, ännu en släkting. Där ligger gravstenen över mina anor Nicolaus Olai Schomerus, kyrkoherde 1611-29, och hans hustru Susanna Andersdotter. Praktiskt nog är herdaminnet även försett med kyrkobeskrivningar där jag snabbt och lätt får tillgång till foto och fakta om den fina medeltida kyrkan. Över huvud taget tycks Enköpingstrakten vara gynnad med ett överflöd av vackra kyrkor. Dem borde man ta sig en titt på någon gång.

     Att man idag skulle kunna märka några spår i andelivet efter präster som verkade för 400 år sedan kan tyckas vara tveksamt. Dock får vi inte glömma att varje länk i kedjan behövs för att den kristna tron skall lämnas vidare, något som inte minst aposteln Paulus betonar. Det är inte som några nyfrälsta entusiaster i en nybildad västsvensk friförsamling i slutet av 1900-talet trodde (tills de vidgat synfältet), nämligen att de var de första kristna i den mycket kyrkliga bygden.

     En präst som betytt mycket för det andliga livet i Sverige var Anders Båld, även om han bara var kyrkoherde i Enköping under tre år, 1763-66. Hans viktigaste insats var att han gav ut postillor med sin faders predikningar, även om han också publicerade en del av sina egna. Fadern, som också hette Anders Båld, placeras i Sveriges kyrkohistoria bland ”de pietistiskt öppna prästerna”. I bokhyllan på den berömda Hjortbergstavlan i Släps kyrka i Halland skymtar namnet Båld på en av bokryggarna.

     Andliga rörelser fanns i Enköpingsbygden i början av 1800-talet. Predikanten Erik Jansson, som brände Luthers, Arndts och Nohrborgs skrifter och sedan grundade Bishop Hill i Illinois, var född i Biskopskulla strax utanför Enköping. I Sparrsätra ingrep kyrkoherde Wallinder mot ”kamjungfrun” Anna Catharina Lundgren och hennes väckelsepredikningar mot bland annat den rådande klädlyxen, särskilt hårkammar.

     I denna andliga brytningstid tillträdde 1821 den berömde folkvise- och sägenforskaren, medlemmen av Götiska förbundet, A A Afzelius som kyrkoherde i Enköping. Han skrev bl a ”Näckens polska” samt ”Dig skall min själ sitt offer bära”, en ännu sjungen psalm som håller sig inom den första trosartikelns domäner. Att denne man inte var rätt person att fånga upp tidens andliga strömningar säger sig självt. Han jämförde den framväxande baptismen med 1600-talets blåkullaväsende och ”trodde att även detta otyg skulle av sig självt försvinna sedan det haft sin tid”. En baptistförsamling grundades redan 1863, medan Afzelius, som dog 1871, slapp vara med om missionsförsamlingens etablering 1877.

     Efterträdaren Conrad Hjerpe, kyrkoherde 1875-1904, fick uppleva att en av konfirmanderna med baptistbakgrund förklarade att hon önskade utträda ur kyrkan. Ortens baptistpredikant förnekade att han låg bakom flickans beslut, men kyrkorådet förbjöd denne att i fortsättningen bedriva någon andlig verksamhet i församlingen.

     I sina ämbetsberättelser beskrev Hjerpe relationerna till frikyrkorna. I det bönhus, som 1878 invigdes av självaste Waldenström, hölls söndagsgudstjänster, ibland med nattvard, förrättade av någon waldenströmsk prästman. I baptisternas bönhus hölls gudstjänster på söndagarna kl 11 som leddes av handlanden K Pettersson eller någon resande kolportör. Waldenströmarna uttalade betänkligheter mot barndopet men lät dock fortfarande kyrkoherden döpa deras barn. Baptisterna hade däremot ”gått fram med sitt rothuggningsarbete och hånar och förkättrar barndopet”. Vid prostvisitationen 1875 ansåg kontraktsprosten Wahrenberg att det vore bättre om baptisterna helt lämnade kyrkan, men eftersom deras antal minskade hoppades han att denna villfarelse helt skulle upphöra. Vid ärkebiskop Sundbergs visitation 1884 kunde dock Hjerpe meddela att sex baptistbarn och två mormonbarn deltagit i kyrkans konfirmationsundervisning. Ärkebiskopen uttryckte sin belåtenhet över att några lärare och lärarinnor börjat med söndagsskolverksamhet, vilket kunde vara ett motdrag mot separatisternas strävan att ta hand om ungdomen. Han vände sig även mot separatisternas bruk att fira nattvarden på annat ställe än i kyrkan. Även om de gick till storms mot ogudaktigheten önskade han dock att de skulle inse det farliga i en avsöndring från kyrkan.

     Den 1880 grundade Enköpings-Posten var från början klart antiklerikal, men detta drag dämpades under åren då David Ljungberg 1908-35 var kyrkoherde och hans son Axel blev tidningens redaktör (sonen Helge blev biskop i Stockholm och dottern Blenda riksdagsledamot för moderaterna). I ämbetsberättelsen till 1921 års prästmöte meddelar Ljungberg att det i stort sett råder ett gott förhållande mellan kyrkan och separatisterna. Mer bekymmersam var nu klyftan mot arbetarrörelsen. Relationerna kan knappast ha blivit bättre av att kyrkoherden som ledamot och ordförande i stadsfullmäktige representerade högern.

     Över huvud taget kännetecknas bygden av motsättningen mellan jordägare och egendomslösa, något som naturligtvis accentuerat kyrkans ställning som överhetens kontrollorgan. Björn Ryman skriver om hur statarfamiljerna ute i Mälardalens lera kämpade i en till synes tröstlös tillvaro med hopp om att få flytta till en snällare husbonde. I oktober drog de mot Södermanland och stötte då ihop med Sörmlandsstatare på väg norrut vilka trodde att husbönderna var snällare i Uppland. (Dock stötte de inte ihop på Hjulsta bro, som blev färdig först 1953. Förmodligen tänker Ryman på Ivar Lo-Johanssons hjärtslitande novell ”Vid Hjulsta färja”.) De flyttade så ofta att de inte alltid hann att bli mantalsskrivna. De enda som bodde kvar under en hel mansålder i en församling som Svinnegarn visade sig, enligt den muntliga traditionen, vara godsägaren, prästen och kantorn.

     Gösta Hagelin, som 1933-34 var t f kyrkoherde i Enköpings-Näs (annars mest känd för psalmhistoria och en fullmatad resehandbok om Rom) uppger till prästmötet, enligt herdaminnet, att ”statarbefolkningen och arbetarna stå i regel fullständigt främmande för kyrka och gudstjänst”.

     Närheten till Uppsala gjorde att präster som egentligen hade sitt hjärta kvar i universitetsstaden hamnade på en plats som de kanske uppfattade som en förvisningsort. Somliga sökte förgäves ljus och kraft i den liberala teologin. Även på sin framstående men senare utarbetade missionärer kunde få tillbringa sina sista trötta år på någon kyrkoherdetjänst i trakten.

     I ämbetsberättelser och visitationsprotokoll talas det ständigt om svag kyrksamhet. En ämbetsberättelse från 1921 angående förhållandena i Breds församling rapporterar att gudstjänsterna var tämligen fåtaligt besökta. Dock hade skördevespern man infört de senaste åren väckt stort intresse. Deltagandet i kyrkosången var dåligt. Skolbarnen hade fått gratifikationer för att deltaga, men när dessa upphört syntes inte barnen mera till. Nattvardsbesöken var fåtaliga. Bland 375 nattvardsberättigade hade man under de senaste åren bara haft mellan 0 och 2 besök. Här anar man bakgrunden till Ingmar Bergmans film ”Nattvardsgästerna” (1962) med katoliken Gunnar Björnstrand i rollen som den tvivlande prästen Tomas.

     Landsbygdens rotlösa befolkning kunde inte längre känna samhörighet med en kyrka som förutsatte bofasthet. ”Enhetskyrkan lyckades aldrig med att bli folkkyrka i det som nu är Enköpings kommun”, skriver Björn Ryman och refererar till den nyligen bortgångne Christer Winbergs jämförelse mellan ”Öst och väst i svensk samhällsutveckling”. Winberg skrev:

 

    

Det är därför helt följdriktigt att Enköpingsbygdens viktigaste kyrkliga aktör under senare år, skapare av Enköpings kyrkliga samfällighet, ordförande i kyrkomötet m m, har varit slottsherren Carl Gustaf von Ehrenheim (m) på Grönsöö.

     En som insåg situationens allvar var Fredrik Spak, t f komminister i Tillinge och Svinnegarn 1904-11. Efter att ha börjat sin bana som politiskt konservativ präst kom Spak att ta intryck av lantarbetarnas svåra liv. Han gav ut en studien ”Lantarbetarfrågan – ett försök till utredning” (1907). Därefter medverkade han till att bilda en fackförening för lantarbetarna samt gick in i det socialdemokratiska partiet. Vid SAP:s splittring hamnade han i kommunistpartiets vänsterflygel men lämnade detta parti kort före sin död 1926.

     Spaks situation som präst blev ohållbar. Hans kyrkoherde, mystikern Fredrik Arvedson som studerat i Tübingen för självaste Beck, menade att Spaks arbete var förfelat och åstadkom skada, varför kyrkorådet vore tacksamt att ”bli befriad från denne underlige ’lärare’ i församlingen.” Att Spak försökte göra en syntes av Marx, Darwin och Nietzsche blev för mycket till och med för hans biskop Nathan Söderblom. Spak kände sig tvungen att lämna sin tjänst och försörjde sig som jordbrukare. Till att börja med försökte han förena religion och politik men 1923 avsvor han sig den kristna tron.

     Men jordbrukets roll minskade, statarsystemet upphörde och Enköping blev en industristad med fläkt- och verktygstillverkaren Bahco som flaggskepp. Under tre viktiga decennier hade staden en kyrkoherde med psykiska problem. Denne anmäldes till domkapitlet för felaktigheter i kyrkobokföringen, allvarliga motsättningar inom äktenskapet samt stridigheter med den övriga personalen, även rent fysiskt. Han blev temporärt avstängd från sin tjänst. Allt detta gjorde naturligtvis kyrkan till åtlöje i en småstad där alla visste allt om alla. Men efterträdarna Set Rimbe och Ulf Sjögren kämpade dock vidare i avkristningens uppförsbacke. De insåg vikten av distriktstindelning med församlingsbyggande i stadsdelskyrkor. Entusiasmerande präster i de nya stadsdelarna var bl a Tony Guldbrandzén (som vid denna tid var EFS-präst och därför inte finns med i herdaminnet) och Esbjörn Hagberg. Fortfarande tänkte man offensivt. Detta var före 2000-talets utförsbacke med sammanläggningar, indragningar, nedskärningar och allmän förvirring på Svenska kyrkans centrala nivå.

     Hur ser det då ut i dagens Enköping? För att få svar på den frågan skickade forskningsenheten ut ett enkätformulär till 1956 slumpvis utvalda Enköpingsbor. Svarsfrekvensen blev 53 procent. Som väntat är kvinnorna bättre på att svara än männen. Att ungdomar är underrepresenterade och äldre överrepresenterade bland de svarande förvånar inte heller.

     Av Enköpingsborna, d v s av dem som besvärat sig med att svara på enkäten, betecknar 17 procent sig som kristna ”helt och hållet”, 11 procent ”ganska mycket” och 31 procent ”måttligt”. Som ateister betecknar sig 15 procent. Antalet som bekänner sig till andra religioner är marginellt. När Jonas Bromander gör en alternativ indelning av sina siffror räknar  han 25 procent som ”starkt kristna”, 39 procent är ”milt kristna”, 11 procent ateister och nästan 20 procent ickekonfessionella.

     Det finns inget i Enköpingsstudien som tyder på att några bredare befolkningsgrupper skulle vara särskilt nyandliga. Tvärtom är man enligt utsago varken religiös eller andlig. De som är religiösa , troende eller andliga verkar främst vara av kategorin ”starkt kristna”. De flesta håller det gudomliga eller transcendenta för sannolikt. Men ungdomarna är i första hand ateister, ickekonfessionella eller ”milt kristna”. Sven Halvardson finner att det postmoderna andliga sökandet mest florerar som ett storstadsfenomen och därför väcker intresse hos trendsökande och inflytelserika medier. Vi har nog överskattat det andliga intresset och aktiviteten i folkdjupet, menar han.

     Birgitta Laghé analyserar gudstjänstlivet i Enköpings kommun. Tre procent av befolkningen deltar i gudstjänst varje vecka, tio procent en gång i månaden. De som anser sig ha en relation till Svenska kyrkan utgör 73 procent, varav 25 procent betecknar sin relation som stark. Att de regelbundna gudstjänstbesökarna utgör en socialt och kulturellt aktiv grupp är inget som överraskar. En jämförelse görs mellan gudstjänstlivet i Vallby kyrka, där närvaron av Mariadöttrarna medför att en rörlig gudstjänstfirande församling människor söker sig dit, och den mer folkkyrkligt normala Vårfrukyrkan, Enköpings huvudkyrka. En analys av samtliga Svenska kyrkans gudstjänster i kommunen en given söndag reser frågan om hur prioriteringar görs.

     Ann-Louise Eriksson är chef för Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur. Dessutom är hon en ledande feministteolog. Därför blir man förvånad över att hon inte anlägger något ”genderperspektiv”. Inte heller utreder hon de kvinnliga prästernas eventuellt vitaliserande inverkan på det kyrkliga livet i Enköpings kommun. I stället är hon ofin nog att problematisera demokratibegreppet.

     Med ett valdeltagande runt tio procent är det knappast möjligt att hävda att valresultatet eller de beslut som fattas av de valda är uttryck för folkviljan, menar hon. Man kan dessutom fråga sig om folkviljans förverkligande är något eftersträvansvärt för en kyrka som alltid måste formas av sin förståelse av vad som är Guds vilja. Hon hänvisar till ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnd från 1985 (och anser tydligen att det inte passerat bäst före-datum):

 

Kyrkans tro och liv bygger ytterst på något som inte är förhandlingsbart, evangelium om Jesus Kristus. Detta är fundamentalt också när det gäller kyrkans yttre ordningar och arbetsformer.

 

Inte heller garanterar valproceduren att de lämpligaste tilldelas tolkningsmakt och att tillräcklig bredd skapas. Ett fåtal av de intervjuade kyrkorådsledamöterna och informanterna har svårt att formulera sig kring vad den kyrkliga demokratin är eller borde vara och varför. Undantaget är de två intervjuade prästerna, som har klara, om än mycket olika, uppfattningar om kyrkans demokrati.

     Vad sedan gäller väljarna indikerar undersökningen att kyrkans förtroendevalda sitter på mandat från en väljarkår som valt dem av andra skäl än att de vill något speciellt med kyrkan. 67 procent tar helt eller ganska mycket avstånd från påståendet att de vill påverka kyrkans inriktning. Därför är det svårt att ”se valet som ett uttryck för ett utdelat mandat till de kvinnor och män som uppehåller platser i råd och fullmäktige, stiftsstyrelser och Kyrkomöte att göra något särskilt, det vill säga påverka kyrkan i en eller annan riktning”.

     Ett problem är biskopens ställning. I församlingarna har man kyrkoherden som en sorts VD på styrelsens mandat. Men det finns ingen styrelse som har mandat att avsätta biskopen. Å andra sidan har biskopen inte heller några att vara VD över. Biskopen anställer ingen och har ytterst liten formell befogenhet att styra i stiftet, konstaterar Ann-Louise Eriksson. Detta svarar knappast mot Kyrkoordningens intention. Men vad skulle det å andra sidan betyda om demokratin på allvar trängde ända in i kärnverksamhetens innehåll? Kan man till exempel besluta demokratiskt om förkunnelsens innehåll?

     Till sist ställer Ann-Louise Eriksson frågan om vad Svenska kyrkan i Enköping och övriga landet kan göra. En väg kan vara att utveckla de ”verksamheter” som vår tids andlighet efterfrågar. Det kan vara ”kravlösa” musikandakter, kyrkomiljöer som erbjuder stillhet, ”ordlösa” gudstjänster för olika målgrupper där var och en får bli salig på sin fason. En annan väg kan vara att hävda den kristna kyrkan som en samhällelig motkultur. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. ”Men i ingetdera fallet handlar det i första hand om hur många, utan om hur och varför”, avslutar Ann-Louise Eriksson.

 

---