Prosten Hjalmar Eks levnadsminnen. Med inledning och kommentar av Owe Samuelsson. Stiftshistoriska Sällskapet i Lunds stift, Årsbok 2010. 265 sid. ISBN 978-91-88552-92-1.

Är det värt besväret att läsa om en helt vanlig präst, en som bara skött sin tjänst och som för övrigt inte märkts utanför de egna sammanhangen? – Ja visst, det är de helt vanliga prästernas gärning som ger liv åt kyrkohistorien!

Ofta önskar man att få historien skildrad ur gräsrotsperspektiv, medan det mest är elitens undantagsmänniskor som avsatt spår i historiska källor. Visserligen är det spännande att läsa om banbrytarna, om maktmänniskorna, om dem som gick mot strömmen. Men det är väl så givande att få veta hur tillvaron såg ut ur den lilla människans synvinkel.

Hjalmar Ek (1853-1941) är ett namn som knappast ens den mest inbitne matrikelläsare numera  reagerar på. Han var född i Lund där han prästvigdes 1879. Efter missiv till Reslöv, Osby och Västra Vram blev han 1894 kyrkoherde i Asarum. 1910 flyttade han som kyrkoherde till Strövelstorp. Pensionär blev han 1931, då han återvände till sin födelsestad. Där fördrev han tiden med att skriva en levnadsteckning om 250 maskinskrivna sidor tillägnad barnen. Någon tanke på publicering hade han aldrig. Han skriver att ”mina levnadshändelser äro av så alldaglig art, att de icke kunna vara av intresse för några andra än mina närmaste”.

Men hur är det med gamla foton? Semesterbilderna av Eiffeltornet och Akropolis kan utan saknad gallras ut, medan de vardagsmotiv man knappt ville slösa film på med åren blir hyperintressanta. På liknande sätt är det med böcker. De flesta som ges ut blir snabbt ointressanta, medan andra som på sin tid ringaktades med tiden kan få större värde.

Så är det med Hjalmar Eks levnadsminnen. Säkerligen hade han rätt i sin förmodan att de inte var av något större allmänt intresse när han 1935 avslutade dem. Men när Stiftshistoriska Sällskapet i Lunds stift 75 år senare genom Owe Samuelsson, den outtröttlige vårdaren av Lundastiftets prästminnen, för första gången ger ut dem i tryck, har de hunnit mogna till allmänintresse. Att Hjalmar Ek dessutom var en god stilist gör inte saken sämre.

Många händelser i dessa levnadsminnen kan visserligen tyckas vara triviala, men inte minst de små tingen kastar ljus över epoken ifråga och hjälper oss att förstå vad som rörde sig i tankarna i Asarum. Kanske tror vi att allt var lugnt och okomplicerat under slutet av 1800-talet, men i själva verket var tiden inte alls så idylliskt som man kan förledas tro av Alice Tegnérs visa ”tele tele tara, på söndag ska vi fara, upp i Asarums dalar”.

Som kyrkoherde i Asarum fick Ek ansvar för ett av de till invånarantalet största landsbygdspastoraten i Lunds stift med långa resor på hästryggen från Sternö söder om Karlshamn ända upp till Ringamåla mot Smålandsgränsen. Redan då var Asarum industrialiserat. I socknen fanns stenindustri, ångbränneri, tegelbruk, snickerifabriker, glassliperi, spinnerier, färgerier, väveri, trikåfabrik, tubdrageri m.m. Arbetarrörelsen var följaktligen stark och ofta antiklerikal. När det på kyrkostämman blev tal om att inrätta en kyrkoadjunktur i det arbetskrävande pastorat yttrade en av socialdemokraternas representanter: ”Vi ha icke råd att offra något för improduktiva ändamål.”

”Det kyrkofientliga sinnelaget hos många fick jag ock på annat sätt erfara”, skriver Ek. När han mötte ”en skock ynglingar” fick han vara beredd på att ”undfägnas med fula och elaka glåpord”. På kvällarna när ungdomarna begav sig hem från Folkets hus skrek och skränade de utanför prästgården.

Nya andliga rörelser har alltid haft lätt att vinna anklang i blekingarnas heruliska sinnen. Så var också fallet under Eks tid i Asarum. Där hölls ett möte med den starkt kyrkokritiska sekten Efraims budbärare.  På uppmaning av några metodister begav sig Ek iväg till mötet som leddes av två unga stenhuggare och hölls i en privat samlingslokal ute på Sternö. ”Vi sutto kvar och bidade vår tid, och när de båda föreläsarna hade hållit på med denna för dem ovana sysselsättning i två timmars tid, så var det klent beställt med deras röstresurser. De orkade inte mer utan ville avsluta mötet. Vi frågade lokalens ägare, om vi kunde få yttra oss, vilket han hellre än gärna medgav i hopp om ett nytt extra nöje. Det blev nu lätt för oss att gendriva de många osanna och fräcka påståenden man trakterat oss med och modet svek de förut så morska föreläsarna. De hade intet att säga, varför vi avslutade mötet med psalmen 124:1.” Några  dagar senare uppsöktes Ek i prästgården av de båda stenhuggarynglingarna, som ville ha närmare besked i bibelfrågor. De samtalade i flera timmar, gästerna fick kvällsmat i prästgården varefter de skildes från Ek som goda vänner.

Kanske förberedde denna sociala protest med kristliga förtecken en jordmån som förklarar att Jehovas vittnen senare fick sin största svenska utbredning just i Asarum.

Vid 57 års ålder kände Ek att han behövde komma till ett mindre arbetskrävande pastorat. Det blev Strövelstorp på slättbygden söder om Ängelholm. Jag talade en gång med en ämbetsbroder som på sin tid tjänstgjort där. Han anförtrodde mig att bönderna i bygden var så ”hårdhjärtade”. Men det var de redan på Eks tid. Normbildande tycks socknens store jordägare ryttmästare von Geijer på Vegeholms slott ha varit. Denne förklarade att han inte brydde sig om vem som var präst i församlingen eftersom han aldrig gick i kyrkan. Han ansåg sig inte ha något att lära av prästen.

Emellertid skulle det bli barndop på Vegeholm och då tvingades man anlita prästen. Med enspännarskjuts avhämtades Ek för färden till slottet. Väl där instruerades han av von Geijer att han inte skulle besvära sig med att hålla något tal. Geijer hade redan själv utsett dem som skulle tala. ”Han var tydligen rädd för att jag skulle beröra den religiösa frågan.” Vidare ville han att dopritualet skulle förkortas, men Ek upplyste honom om att någon förkortning av ritualet inte kunde komma i fråga.

Så gott som hela Skånes högadel hade samlats. Barnet skulle hållas av greve von Hallwyl. Det var nerbäddat i en bädd och tydligen var meningen att prästen bara helt försynt skulle fukta barnets panna tre gånger. Men när det blev dags för själva dophandlingen tog Ek, till de omgivandes fasa, upp barnet ur bädden ”och gav dess huvud verkliga vattenbegjutningar i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.”

Inte bara bönderna var främmande för gudstjänsten. I socknen fanns också okyrkliga medlemmar av Nordvästra Skånes Missionsförening (EFS). De hade sitt hjärta i Strövelstorps missionshus. En del av dem kom att övergå till det då nybildade Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. Dessutom fanns några pingstvänner. Den fridsamme Ek hade aldrig några svårare konflikter med de olika andliga riktningarna. ”I grunden ville vi i själva verket alla detsamma, nämligen en sann och levande kristendom, om än medel och vägar för målets uppnående tedde sig något olika.”

Anders Brogren