Blåslampa på ateister

Richard Dawkins besinningslösa utfall mot religion och kristendom har åstadkommit, om inte en flod, så dock ett rikt flöde av apologetisk litteratur. Visserligen kan man tycka att apologetik i fallet Dawkins är en enkel match. Med Dawkins retoriska överdrifter och bristfälliga kunskaper i kristendom och filosofi är det som att skjuta mot öppet mål.

Är då Dawkins över huvud taget någon att bry sig om? – Knappast hans tänkande. Men Dawkins är något mera än en ordinär biolog som blivit berömd för att han skrivit agitatoriska böcker i stället för att forska. Han är en produkt av media. För att märkas måste man skrika högt. Dawkins tonläge är svårt att överträffa. Genom sina onyanserade utfall får alla som är okunniga i religionsfrågor någon att identifiera sig med. Det är inte Dawkins som är farlig utan de som tar intryck av honom och kan påverka den politiska agendan. Därför är det tacksamt att det finns kunniga kristna skribenter tar sig an det självuppoffrande intellektuella renhållningsjobbet.

Scott Hahn var från början presbyterian. Han konverterade 1986 till den romersk-katolska kyrkan. Han är en känd författare och föreläsare, numera professor vid The Franciscan University of Steubenville, Ohio. Vid samma läroanstalt undervisar Benjamin Wiker, även han författare till åtskilliga böcker.

Hahn-Wiker säger sig vara mycket besvikna på Dawkins Illusionen om Gud och citerar en rad kritiker, kristna och ateister, som avfärdat den. Den kände New Yorkfilosofen Thomas Nagel, själv ateist, noterar att när Dawkins har för avsikt att ”störta över ända den respekt för religion som av konvention hör till god ton i det moderna samhället” så tar han sig till att ”ständigt bryta mot denna konvention, och till att vara så kränkande som möjligt”. Den kristne Terry Eagleton påpekar att Dawkins är okunnig om själva det ämne han anstränger sig för att kritisera. Ateisten Michael Ruse säger: ”Illusionen om Gud gör det pinsamt för mig att vara ateist.”

Hahn-Wiker radar upp diverse motsägelser hos Dawkins. De finner att denne tror på ”slumpen” även när det gäller rena omöjligheter och kritiserar honom utifrån denna maxim: ”Ingen händelse som är mer mirakulös än det mirakel den försöker misstänkliggöra kan användas som förklaring för att förneka att ett mirakel faktiskt inträffat.”

Dawkins förutsätter ett visst moraliskt karaktärsdrag, nämligen sympati, som evolutionens höjdpunkt. Men Hahn-Wiker påpekar att under 99% av moralens naturalhistoria är det grymheten som har ”tillhört och format den evolutionens byggnadsställning från vilken sympatins uppbyggnad var tvungen att ske”. Man kan inte acceptera idén att evolutionen klättrar uppåt i moraliskt avseende. Men ”kanske hade Dawkins kvar en fläkt av teism i sin själ”. Annars är det märkligt att Dawkins kallar slaveriet ”en stor försyndelse” med tanke på att dess universalitet vittnar om dess evolutionära nytta.

Dawkins tycks själv förkasta de moraliska konsekvenserna av evolutionsteorin. I sin bok Den själviska genen framhåller han att han inte vill ha en moral som bygger på evolutionen. I en intervju har han sagt att ingen vettig människa vill leva i ett samhälle som fungerar enligt darwinismens lagar. ”Ett darwinistiskt samhälle skulle vara en fascistisk stat.”

Keith Ward är filosof och teolog, prästvigd i Church of England, pensionerad 2004 som Regius Professor of Divinity i Oxford. Hans kritik av den aggressiva ateismen får en särskild tyngd genom att Ward själv varit ateist. Han berättar om när han 1964 började undervisa i Glasgow som universitetslektor i filosofi. Han var glad över att inte behöva böja sig för någon tyrannisk gud uppe i himlen. Han kunde fritt njuta av det slumpartade livets under utan att behöva oroa sig för helvetet. Moralen kunde han sätta sig över eller bortse från. Den var bara en slumpartad biprodukt till framgångsrika evolutionsstrategier i en dunkel urtid. Men nu skriver han: ”Jag är kristen, och jag är inte beredd att avsäga mig tron på Guds inkarnation i Jesus, på kraften i hans försoningsdöd för mänskligheten och på Guds treeniga verklighet.”

Efter att grundligt resonerande granskat många av dagens religionskritiska myter kan Ward slå fast att den religiösa tron, såvitt man vet från empiriska undersökningar, är bra för den mentala hälsan och för osjälviskheten. Den har föga eller inget direkt samband med någon viss personlighetstyp eller någon viss sorts mentalsjukdom. Även om det finns många faror med religionen är den på det hela taget en god kraft. Utan religion skulle mänskligheten vara betydligt värre däran. Det skulle då finnas mycket litet hopp om framtiden.

Anders Brogren

Scott Hahn & Benjamin Wiker: Svar på den nya ateismen. Nedmontering av Dawkins argument mot Gud. Övers. Håkan Hammarén. Fredestad förlag. 2009. 171 sid. ISBN: 978-91-85608-18-8.

Keith Ward: Den farliga religionen. Övers. Janne Carlsson. Cordia, Verbum förlag. 2009. 244 sid. ISBN: 978-91-526-3212-3.