En västsvensk nygotiker Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr. 22/2008
Den som vuxit upp i Västsverige har fått vänja sig vid att arkitekten Adrian Peterson (1835-1912) nämns med ringaktning. Att ha ”en typisk Adrian Petersonkyrka” medför inte någon status för församlingen. Men efter hand som det dagsaktuella förpassas till historiens årsringar påverkas också vår uppfattning om det förgångna. När Benkt Olén 1987 utgav sin avhandling om Helgo Zettervalls kyrkoarkitektur var det en och annan som höjde på ögonbrynen. Men den obevekliga kraften i historiens omvärderingar har medfört att tiden efter hand blivit mogen att se nygotikens egenvärde. Detta gäller över huvud taget vår syn på det slutande 1800-talets stilpastischer. Postmodernismens estetik har sett på dem med förståelse. Efter 50-70-talens rivningsraseri har man rustat upp många av de profana byggnader i Göteborg, framför allt i Vasastaden, som är signerade Adrian Crispin Peterson. Vad gäller Petersons dryga 30-talet kyrkor kvarstår dock fortfarande rivningshotet för vissa av dem på grund av fuktproblem, höga underhållskostnader och uppvärmningskostnader i en krympande kyrklig ekonomi. Kanske inte heller Peterson nådde upp till riktigt samma konstnärliga nivå som Zettervall, även om den är god nog. Eftersom dessutom alla hans objekt finns i Västsverige har han ur normgivande Stockholmsperspektiv hamnat i skymundan. Men nu lyfts han välförtjänt fram i ljuset. Henning Repetzky praktiserade våren 1993 på Göteborgs konstmuseum. Då väcktes hans intresse för västsvensk kyrkoarkitektur i allmänhet och Adrian Peterson i synnerhet. Sina studier på konstvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet kunde han sedan fortsätta vid universitetet i Kiel under ledning av professor Lars-Olof Larsson, vilket 1999 resulterade i avhandlingen Die westschwedische Kirchenarchitektur des Göteborger Architekten Adrian C. Peterson. Nu har han gett ut en förkortad version av sin avhandling, i svensk översättning av Tryggve Emond, försedd med ett slösande rikt bildmaterial. En stor del av äran för det lyckade resultatet bör tillfalla bokens redaktör och formgivare Hans Helander. Han har utnyttjat Adrian Petersons i och för sig ovanligt eleganta ritningar inte bara som dekor utan också i flera fall som bakgrund till texten, något som gör bläddrandet till en njutning för ögat. Repetzky ger först en bakgrund till nygotiken. I England hade gotiken aldrig helt upphört att existera, även om den tillfälligt kunde vara dold. Fransmännen betonade framför allt den konstruktiva genialiteten i sina luftiga gotiska katedraler. Efter den franska revolutionens förstörelseverk kom ett uppsving för att restaurera medeltida byggnader. I det av Napoleonkrigen härjade Tyskland växte romantiken fram och med den intresset för medeltiden. Fullbordandet av Kölnerdomen sågs som en nationell manifestation. Nygotiken kom att få status av arkitektonisk dogm eftersom endast den gotiska arkitekturen tillskrevs en sann kristen karaktär. Betydelse för Sverige fick den tyska nylutheranismen med tankar från Theodor Kliefoth och Wilhelm Löhe. De liturgiska idealen från Tyskland fick i Sverige en förespråkare genom sedermera biskopen i Strängnäs, Uddo Lechard Ullman, som under sin tid som prebendekyrkoherde i Lundby på Hisingen kom att anlita Adrian Peterson för att bygga den kyrka som 1993 brändes ner av satanister. Andra västsvenska förespråkare för dessa liturgiska ideal var hovpredikanten Elis Daniel Heüman, kyrkoherde och kyrkobyggare i Falkenberg, senare kyrkoherde i den odelade Adolf Fredriks församling i Stockholm, samt dennes morbror Gustaf Ludvig Björck, kyrkoherde och kyrkobyggare i Vinberg och i likhet med Ullman student i Erlangen. Författaren har valt ut sex kyrkor för utförligare beskrivning. Under rubriken ”Nylutheransk debut” presenteras Lundby nya kyrka, alltså den som tyvärr inte längre existerar. ”Ett absolut unikum” är den efterhand interiört starkt förändrade S:t Pauli kyrka i Göteborg, en kyrka som Peterson själv senare tog avstånd från men som än idag är älskad av många, dock inte på grund av sin arkitektur utan för sitt gudstjänstliv. ”Fågel Fenix ur askan”, det är kyrkan i Sunne i Värmland, där först den befintliga kyrkan byggdes om efter Petersons ritningar men brann ner efter några få år. Därefter byggdes en helt ny Petersonkyrka, den nuvarande, som blivit riksbekant genom Göran Tunströms böcker. Som ”en helt vanlig lantkyrka” presenteras Vinbergs ståtliga kyrka strax utanför Falkenberg. Den är kanske den mest välbevarade av Petersons kyrkor. I Vinberg kan man få se en interiör som, tack vare Riksantikvarieämbetets envishet, klarat sig ovanligt bra från modernistiska attentat. Adrian Petersons mest kända verk är förmodligen Lysekils monumentala granitkyrka som med sitt läge på en bergplatå dominerar stadsbilden både från sjön och från landsidan. Tyvärr har också denna kyrka haft ovanligt svåra fuktproblem. Just nu omfogas den för femte gången sedan sin tillkomst. Riksantikvarieämbetet, som annars brukar vilja undvika konstmaterial, har medgivit att silikon får användas i stället för hydrauliskt kalkbruk på grund av det utsatta läget. Nyligen hade jag tillfälle att studera problemen på plats. Uppe på byggnadsställningarna kände man påtagligt hur hela Skagerack ligger på och pressar in nederbörden i fogarna med tryckluft. Den sjätte av de specialbehandlade kyrkorna är ”en föga älskad klenod”, som visar sig vara en tornförsedd tillbyggnad av Fors kyrka utanför Trollhättan. Församlingen blev missnöjd med denna tillbyggnad och lät riva den 1951 för att ersätta den med ett stramt utformat torn som ansluter till långhusets ursprungliga medeltida karaktär. Adrian Peterson var mycket produktiv, även om en hel del av hans i boken omnämnda förslag aldrig kom till utförande. Repetzky skriver därför att det är möjligt att oupptäckta ritningar slumrar i andra församlingsarkiv. Jo, säkert! Jag vet åtminstone ett fall. I Istorps kyrkoarkiv finns en ritning av ett torn till Öxnevalla kyrka, en i och för sig elegant ritning. Men lyckligtvis kom inte detta förslag till utförande. I stället byggdes en stramare tornhuv som ansluter sig bättre ”till långhusets ursprungliga medeltida karaktär”. En monografi av det här slaget väcker mersmak. Det finns fler västsvenska arkitekter att lyfta fram. Hur vore det om Repetzky eller någon annan konstvetare tog sig an uppgiften att presentera Sigfrid Ericson, skaparen av bl a Göteborgs konstmuseum, Masthuggskyrkan och Johannebergskyrkan? Anders BrogrenHenning Repetzky: Västsvenska kyrkor från nygotikens storhetstid. Göteborgsarkitekten Adrian C. Petersons kyrkoarkitektur. CAL-förlaget i Varberg AB. 2008. |