Panicale, en sagolik stad.

Man stiger upp genom de gamla valven, ut i den trånga gränden, går under de karaktäristiska broarna som förbinder husen med varandra, kommer ut på piazzan där kyrkans kor vetter mot fontänen från 1495.

Torghandlarna har börjar sätta upp sina stånd. Utanför baren sitter några äldre herrar och intar morgonkaffet.

Man fortsätter ut genom stadsporten, men där måste man stanna upp ett slag och gnugga sig i ögonen. De vyer som öppnar sig är osannolika. Till vänster en av Italiens största sjöar; Lago Trasimeno, i morgondiset. Till höger ett böljande odlingslandskap med snötäckta bergtoppar i fonden. Det är lätt att man glömmer sitt egentliga ärende, som var att gå till bageriet och köpa frallor till morgonkaffet.

Detta kan man få uppleva i den lilla staden Panicale, belägen i Umbrien, Italiens gröna hjärta, mitt emellan Rom och Florens. Panicale har hittills lyckats klara sig undan de stora turistströmmar som vid det här laget nästan slitit ut grannprovinsen Toscana, även om man kan se en del turister vid helgerna.

Hur lyckas man hitta en sådan orörd pärla bland Italiens alla medeltidsstäder?

- Det beror på Luca Cesarini, som visserligen är född och uppvuxen i Rom men som ofta vistades hos sina farföräldrar i Panicale. Vid vuxen ålder flyttade Luca till sin mors avlägsna hemland uppe i norr och började läsa teologi i Uppsala. Så småningom blev han präst i Fjärås i norra Halland och vi blev goda vänner. Luca ville gärna göra en insats för det förbisedda Panicale. 1995 gav han ut boken "Panicale - en guidebok om en oupptäckt del av Italien".

Jag fick ett exemplar av honom och läste med stort intresse. Luca är duktig på att skriva, men jag tänkte att han måste väl ändå överdriva en del. Det är inte möjligt att det finns så mycket att uppleva på en så liten ort. Kan där verkligen finnas så många kyrkor, så många konstverk, så många naturupplevelser?

När makan och jag nio år senare äntligen tog oss dit kunde vi bara konstatera att Luca inte alls har överdrivit, snarare tvärtom. Fastän vi stannade i femton dagar hann vi inte med att ägna oss åt allt som Luca beskriver i sin bok.

Naturskönheten är bedövande. Man kan ägna många dagar åt att bara vandra omkring i landskapet bland olivlundarna och de hisnande utsikterna och plocka vårblommor i dikesrenen.

Utsikten mot Lago Trasimeno med blommande mimosabuske.

Den helige Sebastians martyrium av Il Perugino, en av Panicales konstskatter.

En bukett vårblommor från dikesrenen.
I bakgrunden Panicale.

Den italienska maten är både god och hälsosam. Det gäller inte minst det umbriska köket, som man kan avnjuta på restaurang Masolino, som drivs av den trevliga familjen Belfico. Vill man själv stå för mathållningen kan man handla många goda saker i Linda Marconis Bottega strax intill.

Överallt klarar man sig med svenska och med gott humör. Man kommer långt med att peka och gestikulera. Italienarna har lätt att förstå på det rent mänskliga planet.

Katolska kyrkan är allenarådande på det religiösa området, så man får vara ekumeniskt sinnad. I kyrkan San Michele med dess konstskatter kan man fira gudstjänst varje söndag kl 11.15.

Församlingen har en ny kyrkoherde, som aktiverar många lekmän att delta i gudstjänsten som textläsare, förebedjare och mycket annat. Kyrkans Ungdoms med gitarr leder lovsången. En del sånger känner man igen hemifrån.

På palmsöndagen fick vi vara med om palmprocession. Från kyrkan gick vi upp till gamla rådhuset högst upp i Panicale. Där delade medhjälparna ut olivkvistar, som vi sedan fick ha som palmer och vifta med så som när Jesus red in i Jerusalem.

Med bil kan man göra utflykter till grannbyarna runt Lago Trasimeno eller besöka Franciskusminnenas Assisi, som ligger bara några mil längre bort. Man kan göra dagsutflykter till Florens och Rom, men då bör man lämna bilen hemma och ta tåget i stället.

Som annars i Sydeuropa är vår och höst de behagligaste tiderna. Man bör undvika italienarnas egen semestermånad augusti, då hettan är nästan outhärdlig.

I Panicale, liksom i andra italienska medeltidsstäder, är det dåligt med handikappanpassningen. Det är gott om trappsteg och branta backar. Annars är det svårt att komma på något negativt att säga om denna umbriska pärla. Här får man lugn och harmoni. Perfekt för en sådan nytändning som vi alla ibland behöver!

Anders Brogren

Bruna Belfico lagar maten på restaurang Masolino.
Hon är berömd för sina pärlhöns!

Margareta köper balsamvinäger hos Linda Marconi.