Nyttan av allmänbildning

av Anders Brogren

 

Vad ger högst status i Sverige, i Ryssland, i USA? Företaget United Mind har för andra året genomfört ”Status Navigator”. Denna undersökning bygger på en enkät med 100 alternativ som skickats till 1000 personer i vardera landet. På en av de sista statusplatserna i Sverige, nr 97, kommer ”gå i kyrkan varje söndag” tätt följd av ”förbättra sitt utseende med medicinska hjälpmedel” och ”äga en äkta pälskappa”. Däremot intas förstaplatsen av ”vara allmänbildad” följd av ”vara duktig på sitt arbete”.

     Vågar man gissa att vinnaralternativet får sin status genom att det idag är det svårare att vara allmänbildad än för ett halvsekel sedan? Det är sällsynt med överblick. Tillväxten av vetande har gjort det nästan omöjligt att behärska kunskapsområden som inte direkt gränsar till varandra. Det är inte ens säkert att man alltid vet så mycket om vad som försiggår inom angränsande vetenskaper.

     Ännu på 1800-talet var det dock möjligt att hålla sig uppdaterad. En akademiker kunde gå från det ena ämnet till det andra på ett sätt som inte är tänkbart i vår specialiserade tid. Så var t ex den begåvade Carl Adolph Agardh (1785-1859) först docent i matematik. Sedan publicerade han ett antal arbeten inom botaniken för att därefter övergå till nationalekonomi. Slutligen blev han biskop i Karlstad.       

     I sin bok Hur går det till inom vetenskapen? (2005) tar pensionerade Lundaprofessorn Sören Halldén upp frågan om gränsvetenskaper. Han framhåller att kontakten mellan vetenskaperna sedan länge är bristfällig. Exempelvis var det en representant för ”informationsspridningens sociologi” som till sin förvåning upptäckte att det fanns en annan vetenskaplig tradition med egen tidskrift som sysslade med ett likartat ämne.

     Vattenfrågor avhandlas på konferenser inom mikrobiologi, cellbiologi, hematologi, enzymologi, textilteknik, papperstillverkning, food processing, atmosfärens fysik, jordytans kemi och glaciologi. Vattenfrågorna är i stort sett desamma men forskningen inom vart och ett av ämnena sker i fullständig isolering från vad som händer på annat håll.

     Från sitt eget område, filosofin, tar Halldén fram estetiken som forskningsområde. Viktiga frågor behandlas såväl inom ämnen som fysiologi, biologi, psykiatri, psykologi, arkitekturlära som inom musikvetenskap utan att det förekommer något särskilt spännande utbyte av idéer. Så långt Halldén.

     Ett annat problem är när ogrundade eller rent av felaktiga uppgifter utan kontroll förs vidare av handboksförfattare, något som de ofta kunnat undvika genom kontakt med angränsande discipliner. Särskilt drabbade är historiska vetenskaper, däribland bibelvetenskapen.

     Den anglikanske biskopen av Woolwich John A T Robinson blev 1963 världskändis med sin radikala bok Honest to God, där han gjorde en syntes av Paul Tillichs existentiella teologi och Dietrich Bonhoeffers tankar om en religionslös kristendom. Han orsakade en häftig debatt inom den västerländska kristenheten. Tillsammans med Harvey Cox sågs han som pionjär för den s k sekulariseringsteologin.

     Men Robinson var också en framstående bibelforskare. Efter sin tid i London återgick han till den nytestamentliga exegetiken och blev dean vid Trinity College i Cambridge. Hans forskningsprojekt blev då att granska faktaunderlaget till de dateringar av Nya testamentets skrifter som varit standard i teologiska handböcker. Resultatet av granskningen redovisade han i Redating the New Testament (1976).

     Han fann att någon grundforskning i frågan knappast bedrivits under hela 1900-talet. Handböckernas scheman byggde på gissningar och obevisade antaganden. Moderiktningar och textkritiska skolor avlöste varandra. Unga forskare var tvungna att anpassa sig till de rådande konjunkturerna. Man förde okritiskt vidare sådant som stod att läsa hos andra kommentatorer och handbokförfattare. Robinson betecknar denna process som ”intellectual laziness”.

     Inte heller har senare tiders exegeter haft sådan kännedom om klassiska antika författare som var regel för hundra år sedan, något som i sin tur lämnat fältet fritt för olika hypoteser. ”Their world has been a world without fences, where word and ideas, myths and movements, Hermetic, gnostic, Mandean and the rest, have floated freely with no very noticeable tethering to time and place. Many of the circles and communities of the early church with their tensions and tendencies are frankly creations of the critics or highly subjective reconstructions”, skrev Robinson.

 

* * *

 

Ett märkligt exempel på övertagna obevisade antaganden samt isolering gentemot antikhistoriska granndiscipliner finner vi när gäller den kanske mest kända av alla texter i Nya testamentet, nämligen julevangeliet: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien” (Luk. 2:1-2, Bibel 1917).

     Att Augustus aldrig organiserade någon skattskrivning som omfattade hela imperiet samt att Qurinius inte var ståthållare i Syrien vid tiden för Jesu födelse har länge haft status av fastlagd sanning. Dessa påståenden har förts vidare från den ena handboken till den andra, uppenbarligen utan kritisk granskning eller inblick i grannvetenskaper som antikens historia, klassisk fornkunskap, latinsk och grekisk epigrafik.

     Uppgiften om den föregivet apokryfa skattskrivningen lanserades första gången av Tübingenteologen David Friedrich Strauss som 1835-36 publicerade Das Leben Jesu, kritisch bearbeitet, en bok med efterverkningar in i vår egen tid. Den hittills senaste upplagan utkom så sent som 2003. Strauss arbete var ett frontalangrepp på evangeliernas värde som historiska källskrifter. Författaren ville göra slut på den bibliska historiens skyddade undantagsställning och placera in evangelieberättelserna i den omgivande kultur- och religionshistorien. Detta vällovliga syfte undergrävdes dock genom hans egen ideologiska styrning.

     Strauss var lärjunge till Schleiermacher och såg historien från den tyska idealistiska filosofins utsiktspunkt där idén fanns till före historien. Den kristna idén utgick enligt Strauss inte från personen Jesus utan från den kristna församlingen som överförde sina mytologiska idéer på denna person. Jesus var egentligen bara en symbol för mänskligheten. För Strauss innehöll Nya testamentet endast myter som hade till uppgift att ge den eviga kristna idén en tillfällig klädnad. Han ville därför befria den idégrundade ahistoriska kristendomen från de historiska tillfälligheterna genom att rensa bort myterna och allt övernaturligt.

     Strauss arbete väckte oerhört uppseende. För konservativa kristna blev han ett rött skynke medan han för antiklerikala krafter blev en befriande sanningssägare. I Sverige lät Aftonbladets radikale utgivare Lars Johan Hierta 1841 publicera en bearbetad översättning som först belades med kvarstad och sedan blev föremål för tryckfrihetsåtal. I den jury som sammankallades för tryckfrihetsmålet ville fem av ledamöterna fälla boken medan fyra ville frikänna den. Eftersom kvalificerad majoritet med 2/3 av rösterna fordrades för fällande dom frikändes boken. Därmed var debatten om bibelns sanningshalt igång.

     Vad gäller julevangeliets inledning skriver Strauss (enl. 1841 års svenska översättning): ”Om en öfver hela Romerska riket sig utsträckande beskattning, under Augusti tid, veta vi alldeles intet; ställen vilka man velat tyda dit, hänföra sig blott till Italien. --- Cyrenius var icke då, utan först lång tid efter Herodes död, ståthållare i Syrien; denna anställde visserligen i Judéen en beskattning, men först vid pass 10 år efter Jesu födelse.”

     Strauss uppgifter har sedan förts vidare i handböcker och kommentarer ända in i vår egen tid. Så här står det i den välrenommerade och mycket spridda The New Jerome Biblical Commentary: “There are historical problems in vv 1–3; Quirinius was governor of Syria in AD 6–7 and not during the reign of Herod who ruled from 37–4 BC; there is no extra-Lucan evidence that under Caesar Augustus a worldwide census occurred …..” Att detta faller den mer vulgära kristendomskritiken på läppen säger sig självt: ”Se där, det är tydligen osäkert om Jesus över huvud taget har funnits etc.”

     I Sverige bemöttes Strauss magistrala verk av Lundaprofessorn Hans Magnus Melin. I uppmärksammade föreläsningar granskade denne Strauss på punkt efter punkt. Melins förläsningar utkom under årens lopp i inte mindre än tre upplagor.

     I den ”andra genomsedda upplagan” från 1855 nämner Melin ”det ancyranska monumentet” som innehåller ”en autentisk uppgift af Kejsar Augustus sjelf om en år 746 a. U.C. [år 746 efter Roms grundläggning, d v s år 8 före vår tideräkning] anställd census öfwer hela det Romerska riket”. Vad Melin syftar på är en på såväl latin som grekiska bevarad inskription i ett Augustustempel i Ankara, på sin tid huvudstad i den romerska provinsen Galatien. Inskriptionen innehåller Augustus självbiografi, den s.k. Res Gestae Divi Augusti, som kejsaren lät nedteckna vid 76 års ålder. Originalet fanns inristat på bronstavlor framför Augustus mausoleum i Rom. Åtskilliga kopior spreds över hela imperiet genom att texten höggs in i monument och tempel för att så många som möjligt skulle ta del av den. Man kan anta att evangelisten Lukas i sin ungdom läst inskriften i sin hemstad, den syriska provinshuvudstaden Antiokia.

     I åttonde avsnitt av Augustus självbiografi läser vi: ”Därefter, ännu en gång [efter den tidigare folkräkningen år 28 f.Kr.], med maktbefogenhet som konsul, genomförde jag ensam ett lustrum [offer vid en folkräkning för beskattningsändamål] när Gajus Censorinus och Gajus Asinius var konsuler. I denna folkräkning inräknades 4 233 000 romerska medborgare.”

     I förteckningen över romerska konsuler, den lista som kronologin i romersk historia bygger på, finner vi att Gajus Marcius Censorinus och Gajus Asinius Gallus var konsuler år 8 f v t, alltså strax före den sannolika tiden för Jesu födelse, som brukar anges till c:a 7-5 f v t början (kung Herodes död inträffade år 4 f v t).

     Hur kommer det sig att Strauss förbisåg denna viktiga text? Den ”upptäcktes” ju redan 1555 av sedermera kejsar Ferdinand I:s ambassadör vid det ottomanska hovet Ogier Ghiselin de Busbecq (som f ö också tillskrivs äran av att ha introducerat tulpanen i Europa). Men den utgavs inte förrän 1847, alltså ett drygt decennium efter det att första upplagan av Das Leben Jesu publicerats, något som kan förklara denna lapsus hos Strauss. När Melin 1851 utgav andra upplagan av sina Straussföreläsningar hade den dock redan blivit känd bland antikhistorikerna.

     Med hjälp av andra kopiefragment av samma text som senare hittades i Antiokia i Pisidien och i Apollonia i nuvarande Albanien utgavs 1883 en kompletterad och uttolkad text av Theodor Mommsen, 1902 års nobelpristagare i litteratur. Under 1900-talet har Augustus självbiografi kommit att ingå i den klassiska allmänbildningen. Bara i engelskspråkiga utgåvor finns den numera att tillgå i ett tiotal versioner. Den utkom 1988 även i svensk översättning och är sedan några år också tillgänglig på internet.

     Men hur var det då med Quirinius ståthållarskap och den skattskrivning, provinsialcensus, han skall ha genomfört år 6 efter vår tideräknings början, alltså först 14 år efter Augustus rikscensus? – Quirinius var en framstående fältherre med stort förtroende hos Augustus. Åren 11-7 f v t, alltså vid tiden för Augustus skattskrivning, bekämpade han homonaderna i Cilicien och norra Syrien. Till sitt förfogande hade han tre legioner. I egenskap av militär befälhavare i ett krigsområde var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och således också för skattskrivningen. I den grekiska grundtexten i Lukasevangeliet står inte något om att han innehade ämbetet som ståthållare/landshövding (prokurator). Däremot står det att han ”styrde över Syrien”. Efter ytterligare uppdrag i kejsarens tjänst sändes han år 6 e v t åter som legat till Syrien.

     I Tibur (nuvarande Tivoli) fann man 1794 en inskription (finns i Lateranmuseet) med texten ”för andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien”. Tyvärr saknas orden omedelbart före, men Mommsen  med flera anser att denna inskription syftar på Quirinius.

     Hur var det då med de olika skattskrivningarna? – Den nyligen bortgångne kännaren av förhållandena i de romerska provinserna, professor Philipp Filtzinger som var verksam vid Limesmuseet i Aalen i Würtemberg, uppger att varje romersk provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen var det fjorton år mellan dem. År 8 f v t var ett unikt år eftersom rikscensus och provinsialcensus då råkade sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt torde de båda skattskrivningarna ha uppfattas som enda. Vad som åstadkommit en viss förvirring är att Lukas i vers 1 syftar på folkräkningen av romerska medborgare medan han i vers 2 tycks ha slagit samman rikscensus och provinsialcensus.

     Kung Herodes av Judéen visade under slutat av sitt liv allt fler tecken på vansinne. Augustus hade förklarat att han inte längre var kejsarens vän. Herodes sändebud till Rom blev inte ens mottaget av Augustus. Det blev därför Qurinius som genomförde såväl rikscensus som provinsialcensus är 8 f v t. Närmast ansvarig under Quirinius var legaten Gaius Sentius Saturninus.

     Påföljande provinsiella skattskrivning hölls enligt den fastställda intervallen, d v s fjorton år senare, år 6 e v t. Då var Coponius prokurator i Judéen.  

     Augustus utfärdade alltså, strax före Jesu födelse, en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Ansvarig för genomförandet i Syrien var Quirinius. Strauss ifrågasättande saknar grund.

 

* * *

 

Många gånger kan kontakter över disciplingränserna ge användbara kunskaper. Kontakten mellan teologi och allmän historia kan säkert förbättras till gagn för alla. Allmänbildning ger inte bara status utan också nyttiga insikter i den egna specialiteten.