Hon är prästdotter och lärde sig tidigt att rabbla Jakobs söner utantill. Den bibliska historien med dess långa släktled och faderns berättelser om Garven och andra släktingar väckte intresset för historia.
Margareta Brogren växte upp i Karlskrona och skrev 17 år gammal in sig vid den litteraturhistoriska institutionen vid Lunds universitet. Sedan följde studier i teoretisk filosofi, engelska och nordiska språk. Det blev en fil mag som kompletterades med en gymnasielärarutbildning, "på den tiden då man fick betalt för att läsa till lärare". Religionsvetenskap har hon läst på senare år och intresset för teologi har hon med sig från barndomen, men inte så mycket dogmatik som kyrkohistoria.
Sin grundläggande bildning ser hon som ett fundament i arbetet som översättare.
- Som du säkert vet har de flesta översättare några år på nacken. Då kan man sätta in boken i ett historiskt sammanhang, säger Margareta Brogren där vi sitter i vardagsrummet i huset i Falkenberg.
Efter att ha varit hemma med barnen i tio år arbetade hon som lärare i 18 år innan hon började översätta på heltid för nio år sedan. Det var hennes ungdomsvän Inger Johansson, översättare från rumänska och engelska, som bad henne fackgranska en bok.
- "Tjocka Gud" som hon kallade den, säger Margareta Brogren och plockar fram Karen Armstrongs Historien om Gud.
Efter att ha granskat ytterligare en bok gav hon sig på sin första översättning, Simon Singhs Fermats gåta.
Till dags dato har det blivit 15 böcker, framförallt inom religion, historia och naturvetenskap, en typ av litteratur som ställer andra krav på översättaren än vad romaner gör - krav på riktighet.
- Det finns två skolor inom översättningskonsten. Den som vill vara trogen mot författaren och den som vill vara trogen mot läsaren. Men jag tycker inte att man behöver ställa de två mot varandra. Man ska vara trogen författarens ton och intention.
- Jag som översättare ska lita fullständigt på författarens gestaltningsförmåga, men inte ett ögonblick på fakta.
Att en bok redan är fackgranskad på originalspråket går inte att lita på.
- Man tror gärna det, men ofta är det så att författaren är under tidspress eller så har förlaget sparat in på manusgranskning. Ofta blir en översättning mer tillförlitlig, för då har det varit en extra genomgång.

I många fall bygger översättningar av fackböcker på ett samarbete mellan översättare och fackgranskare. Ibland föreslår Margareta Brogren en person som hon vill arbeta med, ibla­nd har förlaget ett eget förslag eller vill att översättaren granskar texten på egen hand. Det är en kostnadsfråga.
Vanligtvis mejlar hon texten kapitelvis till fackgranskaren som sedan kommenterar och föreslår ändringar. Det är en dialog mellan översättare, författare, fackgranskare och redaktör. Och ibland uppstår oenigheter.
Ett exempel:
Under arbetet med den norska religionshistorikern Benthe Groths bok Judendomen hamnade Margareta Brogren och fackgranskaren i en diskussion kring ett citat ur Fjärde Mosebok. Den nuvarande bibelöversättningen lyder:

Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Margareta Brogren invände mot två saker. Dels att "välsigne", "bevare" och de andra önskeformerna hade ändrats. Dessutom att ordet "frid" ändrats till "fred", vilket endast avser något yttre.
- Här menade jag att man inte får vara klåfingrig utan återge orden på svenska så att det bäst motsvarar den judiska tanken i bibelversen. Det är ju en bok om judendomen.
Det slutade med en fotnot: "I den hebreiska texten används verbformer som uttrycker något eftersträvat eller önskat."
Ett annat exempel, från översättningen av Karen Armstrongs Muhammed:
- Problemet dök upp redan vid fackgranskningen av Historien om Gud som Inger Johansson översatte.
Karen Armstrong skriver att pilgrimerna går runt Kaba medsols - en urgammal vishet att inrätta sig efter solens gång - men faktum är att de går motsols. 
Inger Johansson skrev till Karen Armstrong som inte ville ändra sin formulering.
- Hennes tes var tydligen viktigare än sanningen.
 När samma formulering, "seven ritual circumambulations of the shrine following the direction of the sun", dök upp i Muhammed rättade Margareta Brogren till det utan att ta kontakt med författaren.
Ytterligare ett exempel:
I en ännu outgiven bok om Galileo Galilei, översatt från norska, skriver författaren ut prästernas efternamn efter ordet "pater" ("fader"), vilket man aldrig gör inom den katolska kyrkan. Sådana småsaker rättas till utan att översättaren gör så mycket väsen av det.

Riktighet i såväl fakta som geografi är avgörande i en fackbok. Margareta Brogren har under sitt arbete besökt flera av de platser hon skriver om. Under arbetet med Horisontens härskare, James Goodwins skildring av Osmanska riket, reste hon till Istanbul, för att besöka Topkapi, de osmans­ka sultanernas residens.
- Det finns formuleringar i boken om hur palatset är så instängt och jag kände att jag inte kunde formulera det om jag inte varit där.
Dessutom besökte hon arkeologiska museet och tittade på den kätting som Bysans lät hänga över sundet från Gal­ata till Sarayburnu för att hindra osmanska fartyg från att passera. Hon besökte Hagia Sofia, studerade stadsmurens sträckning samt palatsen som efter hand hade byggts längs stränderna.
- Jag bildade mig en uppfattning om topografin, vad som låg högt och lågt.
Under arbetet med Simon Singhs Kodboken reste hon till England för att besöka British Museum och beskåda Rosettestenen, hon besökte Bletchley Park där engelsmännen knäckte nazisternas Enigma-kod samt reste till Pylos på Peloponnesos för att se på lertavlor med det gamla grekiska skriftspråket Linear B.

Margareta Brogren bor tillsammans med maken Anders i Gamla stan i Falkenberg. Genom fönstret i arbetsrummet på andra våningen ser man Ätran flyta förbi i dimman. Paret har bott i Falkenberg sedan april i fjol. Dessförinnan bodde de 27 år i Istorps prästgård i Viskadalen där Anders var kyrkoherde.
- Vi bodde verkligen på landet i skogsbrynet och hörde bara korparna och såg älgarna. Jag längtade till en stad eftersom översättandet är ett ensamt yrke.
Falkenberg är en slags kompromiss. Staden ligger halvvägs mellan Göteborg, Anders hemstad, och Skåne, där Margareta har stora delar av sin släkt.
De har funnit sig tillrätta snabbt, berättar de, mycket tack vare intresset för historia. Redan efter några dagar värvades de till hembygdsföreningen vars museum ligger två hus nerför gatan. Och ett stenkast bort ligger S:t Laurentii kyrka med anor från tidigt 1300-tal. En promenad tvåhundra meter i den andra riktningen och man hamnar vid Tullbron, Falkenbergs mest välkända monument som förbinder norra och södra Halland.
I vardagsrummet står en Malmsjöflygel och skvallrar om banden till Göteborg. Anders kommer in med kaffe och hembakad tryffel. Sedan han gick i pension i höstas står han för matlagningen.
På soffbordet ligger ett exemplar av Simon Singhs Kodboken; det svåraste som Margareta Brogren har översatt. Boken är en historieskrivning över chiffrering, dechiffrering och kodknäckande.
- Jag fick utföra en egen kryptoanalys på svenska.
På ett hyllplan i bokhyllan står samtliga böcker som Margareta Brogren har översatt. En brokig samling; en Karen Armstrong, tre Simon Singh, en deckare och en bok om dinosaurier. Bland annat. För tillfället jobbar hon med översättningen av Brian D. McLarens A New Kind of Christian, en bok om kristendomen i den postmoderna världen.
- Där gäller det att skruva ner det amerikanska tonfallet, "one of the most wonderful" "one of the greatest", till vårt mer lakoniska sätt.
Så vilka kriterier har hon egentligen på de böcker hon väljer att arbeta med?
- Man måste inte hålla med om allt som författaren säger, men det måste finnas en viss verkshöjd. Jag skulle aldrig översätta nåt sånt som Da Vinci-koden.