Från Istorps prästgård:
Med och utan nåd
I september har vi sommar på övertid. Man tar vara på solstrålarna, som vid det här laget tycks ha tappat kraften. Mina solrosor, som hunnit bli tre meter höga, orkar inte slå ut. Luften har blivit friskare, men ännu är det inte så kyligt på dagen. Dock slog nattfrosten till redan i början av månaden. Snart är det november. Ni minns väl hur det var förra året den 17 november? Det känns betryggande att hustrun nu varit iväg och hämtat ytterkläderna från kemtvätten.
När kvällarna blir mörkare får vi leva på sommarens minnen. Min krönika i förra Gränsposten skrev jag mitt i semestern, vilket betyder att jag inte fick rapporterat allt. Här kommer fortsättningen.
Ännu en begravning blev det under semestern. Vår förra biskopinna Margit Gärtner fick i början av sommaren veta att hon hade cancer och bara några veckor kvar att leva. Hennes begravning i Göteborgs domkyrka blev en manifestation. Därefter var vi många vänner som åkte med till gravsättningen på Onsala kyrkogård och kaffe i församlingshemmet. Hon var mycket omtyckt. Hon hade en naturlig förmåga att sprida trivsel och glädje omkring sig. Alltid hade hon något uppmuntrande att säga. Hon hade djupa andliga insikter, vilket jag särskilt märkte för några år sedan, då hon engagerat mig att ha bibelstudier för stiftets prästfruar på Åh stiftsgård. Jag glömmer aldrig det samtal under Margits ledning som vi hade på kvällen. Men hon hade väl gjort sitt.
Somliga sprider ljus och glädje omkring sig. Med andra är det tvärt om. Jag tänker på den dag när jag skulle köra ner vår son Jonas till terminsstarten i Lund. Ja, egentligen gör han nu studieuppehåll, eftersom han lyckats få praktik på ett arkitektkontor i Lund. Hans yngre bror Jacob, han som för tio år sedan blev påkörd vid skolbussen, vilket många minns, och som nu läser till apotekare i Uppsala, skulle följa med. Vid beslöt att på vägen åka in till Helsingborg för att jag skulle visa dem var deras farmors farfar och farmor begravdes i början av seklet.
Min morfars far hette Anders Isaksson. När jag för några år sedan första gången såg hans gravsten förstod jag att jag fått namnet Anders efter honom. Han var murare och byggde 1879 ett nytt hus till sin familj i utkanten av Helsingborg. Varje morgon arbetade han med det från klockan 3 till 6 innan han gick till sitt ordinarie murararbete, som höll på till klockan 18. Därefter återvände han till det egna huset och arbetade där till sent på kvällen. Det var rejäla dagsverken. Morfar skriver om honom: "Min far var en kärnkarl av gamla goda stammen. Rapp i arbete, snar i handling, hetlevrad och sträng."
Graven var välskött. Den ligger på Donationskyrkogården i Helsingborg, strax intill Birger Sjöbergs grav. Mitt emot, bland de gamla gravarna, hade det kommit en ny gravsten. Den var rest till minnet av "Bandido-Joe", alltså den ledare i motorcykelklubben "Bandidos", som förra året blev skjuten på E4-an norr om Helsingborg. Texten på gravstenen var: "Expect no mercy", som betyder "Vänta ingen nåd"!
Den vackra sommardagen kändes plötsligt kyligare. Några dagar tidigare hade jag stått vid Margit Gärtners grav och tänkt på den kärlek och värme hon utstrålade. Och nu - detta var motsatsen, en värld utan nåd, utan förlåtelse, utan kärlek. Vänta ingen nåd? Var det Bandido-Joe, som inte väntade sig nåd av Gud? Eller var det hans mördare i Hells Angels, som inte skall vänta sig någon nåd av Bandidos? Ett budskap om hämnd?
Så mycket är klart, att när den kristna fernissan flagnar i vårt samhälle, blir det återgång till det primitiva, det som fanns innan kristendomen kom hit. Att tron på vidskepelse och hokuspokus har ökat ser vi många exempel på. Är vi nu också på väg tillbaka till blodshämnd och ättestupa? Låt oss hålla fast vid evangeliet om Guds nåd genom Jesus Kristus.
Trevligare var det då att tillsammans med hustrun åka till Danmark och fortsätta vårt stora projekt att utforska varenda kvadratkilometer av vårt västra grannland. Den här gången gick forskningsresan till trakterna kring Limfjorden, där det finns så många vackra utsikter. Har ni tänkt på att Danmark är de stora vyernas land? Man behöver bara komma upp ett par meter, så öppnar sig milsvida utsikter åt alla håll. För att inte tala om stränderna ut mot Vesterhavet. d.v.s Nordsjön. I Danmark är det tätt mellan naturupplevelserna. En kväll hörde vi ett middagssällskap, som sjöng känslosamma sånger om fosterlandet och Limfjordens stränder.
Så firade hustrun sin 50-årsdag i prästgården med många gratulanter. Ibland är det bra att ha ett stort hus. Med Elsa, Rut och Karin i köket gick allt galant. Det gick också bra att livnära sig på lax, rostbiff och skinka under veckan därpå.
Nu är festen över. Vi är inne i höstens vardagslunk. Det är bäst så. Jag har utökat rabatten bakom huset och planterat nya perenner. Det blir spännande till våren att se hur de artar sig. Man måste tro på framtiden. Och just nu, på väg till brevlådan, ser jag att solrosorna börjar slå ut!
Anders Brogren