Julen – kristen eller hednisk högtid?

Att någon uppgift om Jesu födelsedag inte blivit bevarad beror säkerligen på att man inte brukade fira födelsedagar i antikens judendom. I 1 Mos. 40:20 firar däremot farao sin födelsedag. Job förbannade sin födelsedag, Job 3:1. Predikaren 7:2 anser att dödens dag är bättre än födelsedagen. I Matt.14:5 är det Herodes Antipas som firar sin födelsedag med ödesdigert slut för Johannes döparen. Inom den tidiga kyrkan såg man födelsedagsfirande som något hedniskt. Det kristna alternativet blev att i stället fira namnsdag på dagen för det helgon efter vilket man blivit döpt. Men eftersom antikens kungar firade födelsedag ville de kristna också fira sin konung, Jesus Kristus, sedan kristendomen blivit en officiell religion.

I sin bok Julens välsignelse argumenterar Joseph Ratzinger (Benedikt XVI) för att Jesu verkliga födelsedag var den 25 december. Samma uppfattning har Ratzinger tidigare fört fram i The Spirit of the Liturgy (San Francisco: Ignatius Press, 2000, p. 108; cf. p. 100). 

Detta förvånar kanske de teologer som fått lära sig att julfirandet anknyter till en fest, Sol Invictus, som firades i Rom vid vintersolståndet den 25 december samt till Saturnaliefesten som firades 17–23 december. Dessa hedniska fester skall ha varit så populära att den kristna kyrkan inte kunde få bukt med dem utan i stället lät dem få ett kristet innehåll. Men hur vet vi det? Kan detta till synes väl etablerade faktum i själva verket vara en faktoid?

Teorin om julens hedniska ursprung har efter hand satts i fråga. Det finns inget hos kyrkofäderna, som t.ex. Irenaeus eller Tertullianus, eller i något annat äldre material som stöder en sådan tanke. Clemens av Alexandria talar med viss ironi om dem som inte bara vill veta året för Jesu födelse utan t.o.m. dagen. Själv stannade han för den 20/5, men påpekade också att det fanns förespråkare för 23/3, 9/4, 18/4, 17/11. En skrift från år 243 uppger den 28/3 som Frälsarens födelsedag, medan en annan tradition lyfter fram den 25/3, vårdagjämningen enligt den julianska kalendern.

Ingen solkult den 25 december

Redan under andra hälften av 200-talet förekom det att man firade Kristi födelse. Då var det emellertid viktigare för de kristna att distansera sig från omgivningens hedniska sedvänjor än att anpassa sig efter dem. Visserligen firade man Jesu födelse den 25 december, men detta datum hade då beräknats utifrån att man, enligt Tertullianus, ansett att Jesu korsfästelse ägde rum den 25 mars. I antikens judendom var det en vanlig uppfattning att Israels stora profeter hade dött på samma datum som de blivit födda eller avlade (William J. Tighe: Calculating Christmas ur Touchstone, December 2003). Då borde Herren, enligt tidens sätt att tänka, även ha undfått livet den 25 mars. Därför firades Marie Bebådelse den 25 mars och därmed inföll Jesu födelse när Marias graviditet var fullgången nio månader senare, den 25 december.

Detta datum har alltså inget att göra med någon solkult. Möjligen fanns en sådan redan i det republikanska Rom, men officiell solkult infördes först år 274 av kejsar Aurelianus med särskilda tävlingar till solens ära som hölls 19–22 oktober. Solkulten hade annars sina högtidsdagar den 8 augusti, 28 augusti och 11 december.  (Steven Hijmans,  Sol Invictus, the Winter Solstice, and the Origins of Christmas, Mouseion Calgary, 2003, 3.3: 377–398). I den s.k. Kronografen, ett kalendariskt verk från 354, alltså från en tid då kristendomen redan blivit dominerande, nämns att festen Natalis Invicti (den obesegrades födelse) firas den 25 december. Inget tyder på att denna skulle vara en fest för solen, snarare tyder den på kristet julfirande. Först Julianus avfällingen, kejsaren som ville ersätta kristendomen med solkult, försökte förlägga firandet av solen till slutet av december. Det gör han i hymnen till kung Helios som han skrev år 363. Se vidare artikeln Sol Invictus i engelska Wikipedia!

Att julen skulle höra samman med ett romerskt firande av vintersolståndet är omvittnat först på 1100-talet i en anteckning hos den syriske bibelkommentatorn Dionysios bar-Salibi. Denne gör gällande att man i gamla tider flyttade Kristi födelses fest från den 6 januari till den 25 december med avsikten att den kristna högtiden skulle sammanfalla med firandet av Sol Invictus. (Gustaf Lindberg: Kyrkans heliga år, 1937, s. 177; Andrew McGowan: How December 25th Became Christmas ur Biblical Archaeology Review 18/6 2002). Teorin om julen som en kristnad hednisk högtid lanserades sedan i början av 1700-talet av Jean Hardouin och Paul Ernst Jablonski (Tighe, a.a.). Jablonski var professor i orientaliska språk i Frankfurt a.d. Oder och expert på koptiska medan Hardouin mest blivit känd för sin märkliga uppfattning att de flesta litterära verken från antiken i själva verket är förfalskningar från 1200-talet samt att Nya testamentet från början skrevs på latin. Tanken på julen som en från början hednisk högtid fördes vidare av forskare på 1800-talet då den komparativa religionsforskningen kom att dominera.

Det nordiska julblotet är tidigast omnämnt i Ynglingasagan vars värde som historisk källa är tveksamt. Förmodligen är nordbornas midvinterblot en konstruktion, ett hedniskt svar på det kristna firandet av Jesu födelse på samma sätt som asamytologin med dess treenighet Oden-Tor-Frej förmodligen var en konstruktion för att konkurrera med kristendomen liksom det eventuella hednatemplet i Uppsala.

Nordiska museet skriver på sin hemsida att i det svenska bondesamhället finns inga belägg för att vintersolståndet firades eller uppmärksammades, även om människor hade en uppfattning om att dagarna före jul innebar att dag och natt var lika långa. Enligt vissa uppgifter ska det under förkristen tid (vikingatid) vid denna tidpunkt ha funnits en offerfest, vilken ibland sägs vara en förelöpare till julen i Norden. Det är dock ytterst oklart om denna ritual överhuvudtaget har funnits, vilket gör att man ur vetenskaplig synpunkt bör vara ytterst försiktig med tolkningar. Det troliga får sägas vara att julen uppstod när Sverige och Norden kristnades och att den hade mycket litet att göra med förkristet kultbruk.

Chanukka

I sina julmeditationer hävdar Joseph Ratzinger att Jesus föddes under Chanukka, tempelinvigningsfesten, omnämnd i Joh. 10:22. Denna fest firas enligt judisk kalender den 25 Kislev och sedan åtta dagar framåt till och med den 4 Tevet: »På högtidens sista och största dag…» (Joh. 7:37).

Ibland händer det att Chanukka delvis sammanfaller med den kristna julen, något som senast hände 2011. Under de åtta dagarna tänder man successivt de åtta ljusen i chanukka-menoran, något som påminner om vår sentida tradition att successivt tända adventsljus. Onekligen är det en uppbygglig tanke att Jesus skulle ha fötts under denna högtid. Ratzinger ser sambandet med Jesaja 9:2: »Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus.» Som stöd för sitt antagande hänvisar Ratzinger till en artikel av Bo Reicke, Jahresfeier und Zeitenwende im Judentum und Christentum der Antike ur Trierer Theologische Quartalschrift 150 (1970), s. 312–334. Enligt Reicke var man i judiska kretsar inställd på att ett messianskt barn skulle födas vid Chanukka. I så fall skulle Jesus ha blivit född under ett sådant år då den 25 december inföll under Chanukka.

Alan D. Corré, professor emeritus vid University of Wisconsin, har konstruerat en omvandlare med vilken man kan räkna fram den judiska kalendern för varje önskat år jämfört med den gregorianska kalendern. Där finner man att den 4 Tevet år 7 f.Kr. möjligen kan ha infallit den 25 december, i alla fall näst intill. (Det föreligger en viss osäkerhet vad gäller att omvandla från gregorianskt datum till julianskt datum på grund av en kalenderreform som pågick 8 f.Kr. till 4 e.Kr.). Det finns även andra skäl som talar för att Jesus föddes år 7 f.Kr. Reickes och Ratzingers hypotes är alltså möjlig ur kalendarisk synpunkt.

Rabbinsk sorgedag

Ett annat sätt att komma fram till den 25 december som Jesu födelsedag har förmedlats genom Alfred Edersheim (1825–1889), en jude som var född i Wien, växte upp med talmudstudier, konverterade till kristendomen och sedan flyttade till England. I The Life and Times of Jesus the Messiah (London 1883) anser Edersheim att Jesus föddes den 25 december. Han stöder sig på en artikel i Realenzyklopädie für protestantische Theologie und Kirche (1853–68), band 17, s. 588 ff. Vidare påpekar han att i ett tillägg till Megillath Taanith, en rabbinsk traktat som behandlar judiska festdagar, nämns den 9 Tevet av okänd anledning som en fastedag. Enligt Edersheim har judiska kronologer fastställt den 25 december som Jesu födelsedag och dessutom funnit att under åren 500 till 816 inföll fastedagen 9 Tevet vid tolv tillfällen den 25 december (s. 132, not 18). Slutsatsen blir att judarna skulle fasta för att markera att denna dag då den ur deras synpunkt falske Messias föddes är en sorgedag. (Detta går inte att förena med teorin om chanukka eftersom det är förbjudet att fasta då.)

Skulle det verkligen vara möjligt att kunskapen om Jesu födelsedag blivit bevarad i rabbinska kretsar? I motsats till Edersheim har vi, med hjälp av internet, möjlighet att testa frågan. Vi finner då att år 4 före vår tideräknings början, år 3758 enligt judisk kalender, inföll faktiskt den 9 Tevet samtidigt som den 25 december, men då enligt gregoriansk kalender. För att omvandla till då gällande juliansk kalender måste vi lägga till c:a tre dagar och hamnar då på den 28 december och då missar vi juldagen. Förklaring till den rabbinska fastan vid den 9 Tevet skulle kunna vara att denna uppkom i en senare tid när den kristna seden att fira Jesu födelse den 25 december redan börjat sprida sig.

Sakarias i templet

En annan motivering för att fira Jesu födelse den 25/12 finns i en julpredikan från 380-talet av Johannes Chrysostomos. Han menade att Sakarias, Johannes döparens far, gick in i templets allra heligaste på den stora försoningsdagen den 25/9. När hans hustru Elisabet varit havande i sex månader (Luk. 1:26), d.v.s. den 25/3, blev ängeln Gabriel sänd till Maria, som nio månader senare, den 25/12, födde Jesus (Lindberg a.a, s.170). Chrysostomos uträkning var emellertid en utpräglad efterrationalisering. Sakarias var bara vanlig präst och inte överstepräst. Därför fick han inte gå in i det allra heligaste.

En annan ganska spridd uppfattning är att Jesus föddes vid Sukkot, lövhyddohögtiden, som infaller i september-oktober strax efter Stora försoningsdagen. Tanken är då denna: Enligt 1 Krön 24 fanns 24 olika avdelningar av präster som tjänstgjorde i templet. De skall ha svarat för en halv månad var under året. Abias avdelning, som Sakarias, Johannes döparens far tillhörde enligt Luk. 1:5, var den åttonde i ordningen. Eftersom det religiösa året började med månaden Nisan skulle Sakarias ha haft sin tempelsyn i den fjärde månaden, Tammuz. Jesus skulle i så fall ha fötts femton månader därefter, i månaden Tishri, då lövhyddohögtiden infaller. Möjligen anspelar Joh. 1:14 på detta: »Och Ordet blev kött och slog upp sitt tält bland oss.»  I så fall skulle Marie bebådelse, själva livgivandet, ha ägt rum vid Chanukka.

Detta sätt att räkna innehåller flera osäkra faktorer, bl.a. anses prästavdelningarna i Nya testamentets tid ha tjänstgjort en vecka i sänder vid två olika tillfällen under året och i så fall håller inte beräkningen.

Det finns alltså en hel del osäkerhet kring Jesu födelsedatum och julfirandets uppkomst. Vi får nog fortsätta att leva i ovisshet om den rätta dagen och bör också notera att Joseph Ratzinger utgivit sina julmeditationer som privatperson. Han talar inte som påve ex cathedra. Och, framför allt, »Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född».

Anders Brogren