En av de mest framgångsrika lobbygrupperna i politiska sammanhang i Sverige på senare år är onekligen den grupp som arbetar för de homosexuellas rättigheter.
Under 1990-talet lyckades homosexlobbyn driva igenom partnerskapslagen, som i princip jämställer homosexuella parrelationer med traditionella äktenskap. Likaså inrättades en ny myndighet, HomO (ombudsmannen mot diskriminering p g a sexuell läggning). Som förste HomO tillsatte regeringen Hans Ytterberg, ledande aktivist inom Riksföreningen för sexuellt likaberättigande, RFSL.
På agendan för denna lobbygrupp, som bl a består av RFSL och vissa framträdande politiker, ivrigt påhejade av de flesta massmedier, står närmast två nya ärenden:
För egen del anser jag att det finns anledningar till att reagera både över homosexlobbyns argumentationsteknik och de mål de strävar mot.
Till att börja med argumenterar homosexlobbyn anmärkningsvärt aggressivt. Den person som inte uppträder "politiskt korrekt" och försvarar en homosexuell livsstil, kallas för "homofob". En sådan stigmatisering verka skrämma många till tystnad.
Riksdagsman Bengt-Ola Ryttar (s) ifrågasatte nyligen att homosexuella par skall ges adoptionsrätt. Han har sedan dess tvingats till avbön och t o m lovat att inte ställa upp för omval till riksdagen. (GP 12/9)
Men om man månar om svensk kultur och samhällsutveckling, bör man inte skrämmas till tystnad av sådana attacker. Det finns nämligen goda skäl att ifrågasätta både gay-kulturen i sig och de lagändringar som homosexlobbyn kämpar för.
Hur många är homosexuella?
Ända sedan de båda amerikanska Kinseyrapporterna kom, 1948 resp. 1953, har uppgiften att ungefär var tionde person skulle vara homosexuell varit i svang.
Uppgiften har fått en så axiomatisk karaktär att den sällan blir ifrågasatt, och inte minst utövande homosexuella citerar den som självklar. (Den återges t ex i rapporten Sex in America, Michael, Gagnon m fl, 1994, s. 171 ff och Folkhälsoinstitutets rapport Sex i Sverige, 1998, s. 167 f; citerade som som SiA resp. SiS.)
Men om man synar korten, ser sanningen annorlunda ut.
Även om Kinsey-rapporterna ur vissa aspekter var banbrytande, var de samtidigt en vetenskaplig skandal. Kinsey bröt t ex mot ett antal principer som numera är självklara i statistiska sammanhang. I stället för att använda ett representativt urval intervjupersoner byggde han på frivilliga försökspersoner. Här börjar varningsklockorna ringa hos de flesta kritiskt lagda personer!
Sedermera har det visat sig att ett antal av Kinseys frivilliga intervjupersoner var fångar som satt i fängelse för sexualbrott, t ex pedofiler.
Sexualrapporten Sex in Amerika, som kom 1994, tvingas därför avfärda Kinseys undersökningar som ganska värdelösa, statistiskt sett (SiA, s. 17 f). Men om Kinsey-rapporterna alltså inte är tillförlitliga – hur ser då sanningen ut?
Flera undersökningar runt om i västvärlden (USA, Europa) antyder helt andra siffror:
Av den vuxna befolkningen i dessa länder verkar max 3 % av männen att vara utövande homosexuella. För kvinnornas del är siffrorna ännu lägre, 2 % (jfr SiS, s. 174 ff).
Enligt Sex in America identifierade sig ca 2,8 % av männen som homo- eller bisexuella; av kvinnorna var det ca 1,4 %. Däremot var naturligtvis talen för homosexuella erfarenheter någon gång i livet högre. (SiA, s. 175 f)
Liknande resultat har framkommit i undersökningar som gäller förhållandena i Sverige, Finland och Storbritannien. (SiS, s. 177 f) För Sveriges del kan man notera ännu ett faktum:
Antalet intervjupersoner med uteslutande homosexuella kontakter var enbart 0,5 %; detta gällde både män och kvinnor. I praktiken är gruppen bisexuella större än gruppen homosexuella. (SiS, s. 175 ff)
Ett storstadsfenomen
Om de praktiserande homosexuella är så få – hur kommer det sig då att de ibland förefaller att vara så många, t ex vid gay-parader?
En förklaring är att den homosexuella livsstilen i hög grad är ett storstadsfenomen. Andelen homosexuella är alltså störst i några av de storstäder som är föremål för den intensivaste massmediabevakningen. För USA gäller det städer som New York och San Francisco.
I USA:s tolv största städer identifierar sig 9 % av den manliga befolkningen som homosexuella; i förorterna till dessa städer är det 3-4 % som kallar sig som homosexuella, och på den amerikanska landsbygden är siffran 1 %! (SiA, s. 177)
För kvinnliga homosexuella/lesbiska är situationen delvis annorlunda, även om de flesta av dem återfinns i storstäderna. De verkar inte ha samma behov av att skapa egna subkulturer i storstäderna jämförbara med männens gaykultur.
Varför drar sig då så många manliga homosexuella till storstäderna?
En förklaring är säkert att många av dem är sexuellt vidlyftiga ("promiskuösa"), även om författarna till Sex i Sverige söker förneka detta faktum.
Hur denna gaykultur ser ut återkommer vi till i nästa inlägg.
Men en sak är säker – gaykulturen är ingen miljö som är särskilt lämplig för barn att växa upp i, vare sig de är adopterade eller ej.
Rune Imberg
Korten på bordet i homosexdebatten! 2
I föregående artikel har vi kunnat konstatera, att antalet homosexuella i Sverige inte är så många som det ofta hävdas. Högst 2-3 % av befolkningen är, enligt den senaste forskningen, praktiserande homosexuella. I denna artikel skall vi något ta upp något om hur gaykulturen ser ut i praktiken.
Sexuellt "superaktiva"
I forskningsrapporten Sex i Sverige används ibland formuleringen "superaktiva" om personer som har "osedvanligt många sexualpartners" (SiS, s. 65 ff).
Av de intervjuade männen hade ca 10 % haft 29 sexualpartners eller fler under sitt liv, medan 10 % av kvinnorna hade haft minst 15 sexualpartners. Naturligtvis har de flesta av dessa kontakter varit heterosexuella, men hur ser det ut i gay-sammanhang?
Rapporten Sex i Sverige hävdar att det skulle vara en myt att "homosexuella, särskilt män, är mer eller mindre sexuellt promiskuösa" (SiS, s. 177). Men på denna punkt är rapporten inte särskilt trovärdig. (Dessutom har forskarna själva tvingats konstatera, dels att bortfallet av intervjupersoner var stort, hela 41 %, dels att vissa frågor blivit ofullständigt besvarade.)
Ett antal sociologiska undersökningar, som kommer in på gaykulturen i Sverige, ger en ganska annorlunda bild.
En statlig utredning om smittskyddsfrågor, som kom 1999, återger ett antal undersökningar som gjorts i Hiv-sammanhang. Gång gå gång visar det sig, att de flesta homo- eller bisexuella män (HBS) som undersökts hade sexuella kontakter med flera personer samtidigt. T ex: i en grupp bestående av 122 HBS-män hade 29 % en fast partner, 39 % enbart tillfälliga kontakter och 22 % både fast partner och tillfälliga kontakter. Männen i denna grupp hade under det närmast föregående året haft sexuella kontakter med i snitt 8 personer, dubbelt så högt som bland kvinnorna resp. de heterosexuella männen i samma. En homosexuell man hade, enligt egen utsago, haft 50 kontakter föregående år (SOU 1999:51, 2:24 ff). Liknande resultat vad gäller homo- och bisexuella män har Mikael Westrell kommit fram till (Tobias Wikström, Liv med Hiv, Folkhälsoinstitutet 1998, s. 19, 25 f).
En detaljerad beskrivning av homosexuella livsstilar i Sverige presenterades 1995 av Benny Henricsson i avhandlingen Risk Factor Love – Homosexuality, Sexual Interaction and HIV Prevention. Henricsson kom in på både fasta relationer bland homosexuella män och de "erotiska oaser" där många tillfälliga sexuella kontakter tas. Undersökningen baserades delvis på att fem män under 400 timmar fungerade som "deltagande observatörer" i dessa miljöer.
Inledningsvis tog Henricsson själv upp frågan om sexuell promiskuitet hos homo- och bisexuella män. Han menade dels, att dessa personer inte är mer promiskuösa än andra män i stort, dels att frågeställningen i sig är farlig! Det viktiga är inte antalet sexualpartners utan att alltid ha "säker sex". (Henricsson, s. 6 f) Men hans egen skildring av undersökningsmetodiken visar med all tydlighet gay-kulturens sexuella vidlyftighet. (Henricsson, s. 47 ff)
Man bör även notera att organisationer som RFSL och Ekho (en ekumenisk grupp för kristna homo- och bisexuella) uttryckligen vänder sig till både homosexuella och bisexuella. Till bisexualitetens karaktär hör, att den inte kan bestå av en parrelation – den måste involvera minst tre personer. Trohet i vanlig mening är alltså en omöjlighet i bisexuella sammanhang.
Rapporten Sex in America ger delvis en annan bild än den svenska sexualrapporten. Den säger t ex att lesbiska kvinnor oftare har ett mer "monogamt beteende" än manliga homosexuella. Den konstaterar också, att när Aids diagnosticerades i USA, fann forskarna att många män som drabbades hade haft "exceptionellt många sexualpartners". (SiA, s. 177 f, 209) I rena siffror: I genomsnitt hade var och en haft 1100 partners.
Här svindlar tanken: i genomsnitt har dessa personer haft en ny sexuell kontakt per dag i tre års tid, alternativt en ny kontakt varje vecka i 21 år!
Intresse för stadiga och långvariga parrelationer?
Utifrån dessa konstateranden kan man fråga sig: Hur många homosexuella personer är intresserade av att leva i en långvarig/livsvarig relation?
Att intresset för stadiga relationer i homosexuella sammanhang inte är särskilt stort framgår av partnerskapsregistreringarna i Sverige
Enligt SCB ingicks förra året 35682 vigslar i Sverige medan antalet partnerskap som registrerades bara 287! Efter det första året med partnerskapsregistreringar, 1995, då 665 partnerskap ingicks, har antalet registreringar aldrig överstigit 300 per år. Vigslarna är mer än 100 gånger fler och ligger på årsbasis stadigt över 30000.
Forskaren Larry Burtoft har boken Setting the Record Straight. What Research Really Says About the Social Consequences of Homosexuality (Focus on the the Family, USA, 1994) återgett siffror från den amerikanska homosex-tidningen The Advocate (1994). Enligt deras statistik levde 8 % av manliga homosexuella i USA i en stadig relation med en person medan 87 % höll på med "multiple dating", d v s hade parallella sexuella kontakter. (Burtoft, s. 35)
Konsekvenser?
Vilka konsekvenser kan man då dra av allt detta?
1. Debatterna om partnerskap och om rätten för homosexuella par att adoptera barn gäller inte alltid sakfrågorna i sig. I själva verket handlar det ofta om en ideologisk kamp om olika samlevnadsformer, där homosexlobbyn försöker tvinga såväl samhälle som kyrka att erkänna den homosexuella livsstilen. Man vill tvinga fram att denna livsstil jämställs med traditionella äktenskap.
När adoptionsfrågan nu är brännande, är utgångspunkten alltså inte alltid en omsorg om barnens välbefinnande. Adoptionsfrågan verkar ha blivit tillhygge i en övergripande ideologisk debatt.
2. Alla politiska beslut behöver fattas utifrån fakta i målet. Därför behövs det en noggrann, vetenskaplig undersökning om hur det är att växa upp i homo- resp. bisexuella miljöer. Det viktiga då är inte hur föräldrarna ser på sin situation, utan hur de barn som har växt upp i dessa miljöer i verkligheten haft det.
3. Hetskampanjer som bedrivs mot borgerliga vigselförrättare som vägrar att förrätta partnerskap måste upphöra.
4. Nynazisternas kriminella beteende mot de homosexuella, "gay bashing", är oacceptabelt ur alla aspekter, men det är ett lumpet debattknep att bunta ihop detta med ett sakligt ifrågasättande av gaykulturen. För övrigt bör begreppet "homofob" avföras ur debatten. Det är tarvligt att använda värdeomdömen av denna typ ("ad hominem"-argument), inte minst när de utnyttjas som vapen mot rakryggade politiker som riksdagsmannen Tuve Skånberg.
Det är hög tid att reagera mot den högröstade homosexlobby, som i sin iver att legitimera en alternativ livsstil inte drar sig för att rasera den klassiska äktenskaps- och familjesynen!
Alla barn, såväl de egna biologiska barnen som adopterade barn, mår bäst av att i största möjliga utsträckning växa upp tillsammans med båda sina föräldrar. Vi vet alla, att detta inte alltid är möjligt – men då skall de i alla fall inte bli föremål för farliga sociala experiment!
Våra barn och ungdomar är för värdefulla för att dras in i gay-kulturen! Och kom ihåg – det är bara 25 år sedan RFSL försökte få bort lagstiftningen mot pedofili.
Rune Imberg