Är den moderna staten Israel en uppfyllelse av profetiorna?

av Gabriel A. Goldberg, M.A.

Att ifrågasätta Israels rätt att existera är inte bara en mani bland anti-israeliska extremister. Det finns också kristna som försöker ogiltigförklara den judiska staten ur ett bibliskt perspektiv.

En präst i Sverige skrev till oss: "Jag är inte övertygad om att den moderna staten Israel är en uppfyllelse av profetiorna i Gam­la testamentet. Staten Israel är mer som Juda och Israels riken i Kunga- och Krönikeböckerna. Om folket inte hörsammar Guds vilja har de ingen rätt att tillämpa Guds löften på sig själva. Sverige är bibliskt sett inget kristet land, och staten Israel är likaså inte en judisk stat i biblisk bemärkelse." Även om brevskri­varen förefaller uppriktig och bibliskt sinnad, misstar han sig.

Jag håller emellertid med honom på en punkt: Även om det finns många djupt fromma människor i Sverige, så är dagens Sverige inget kristet land. Färska undersök­ningar visar att så många som 85 procent be­traktar sig som ateister (Grace Davie, 1999), vilket placerar Sverige som världsetta ifråga om otro (Zuckerman, 2005). l likhet med stora delar av Europa befinner sig Sverige i en efterkristen tidsålder.

Med Israel är det annorlunda. En undersökning vid Dahaf-institutet, redovisad i Yedioth Ahronoth den 2 april 2007, visade att 77 procent av israelerna tror på Gud. Cirka 40 procent av männen ber i synagogan minst en gång i veckan. Tjugofem procent ber dagligen. Dahafs och andra enkäter under årens lopp pekar stadigt på att israelerna blir alltmer religiösa. Israel har inte uppnått andlig fulländning, men det tycks som om de sekulära och liberala krafterna förlorar mark i det Heliga landet.

Hur förhåller det sig då med på­ståendet att, eftersom Israel inte hörsammar Guds vilja, den judiska staten inte kan vara en uppfyllelse av profe­tiorna om återupprättelse? Stämmer detta? Ironiskt nog finner vi svaret i en av de böcker den svenske prästen nämner. Till skillnad från Sverige och övriga länder har Israel en förbundsrelation med Gud, vilket är unikt i världen.

GUD RÄDDAR SITT FOLK TROTS DESS SYNDER

I 2 Kungaboken 13 läser vi om Joahas, som var kung över nordriket Israel och som "gjorde det som var ont i Herrens ögon" (v. 2). Han förledde Israel till att synda och översåg med avgudadyrkan. Som ett resultat härav lät Gud araméernas kung förtrycka Is­rael. Samtidigt såg Han Israels lidande (v. 4), befriade dem från det arameiska förtrycket, och folket kunde återvända till sitt område och sina boplatser (v. 5).

Denna händelse sammanfattas ett antal verser senare: "Hasael, kungen i Aram, hade förtryckt Israel så länge Joahas levde. Men HERREN visade dem nåd och förbarma­de sig över dem och vände sig till dem på grund av det förbund som Han hade slu­tit med Abraham, Isak och Jakob. Ty Han ville inte fördäva dem och Han hade inte kastat bort dem från sitt ansikte" (v. 22-23; min fetstil). Vilket innebär: inte ens vid den tidpunkt när detta nedtecknades.

Ytterligare ett exempel i kapitel 14: Under kung Jerobeam II:s regeringstid fick Israel åter lida under en främmande makts för­tryck och fick avstå land. Också Jerobeams handlande beskrivs som "ont i HERRENS ögon" (v. 24). Även han förledde Israel till synd.

Bibeln återger resultatet av Jerobeam II:s styre: "Han vann tillbaka Israels område från det ställe där vägen går till Hamat ända till Hedmarkshavet, enligt det ord som HERREN, Israels Gud, hade talat genom sin tjänare, profeten Jona, Amittajs son, från Gat-Hahefer. Ty HERREN såg att Israel led svårt betryck. Det var ute med både stora och små, och ingen kom till Isra­els hjälp. HERREN hade inte sagt att Han skulle utplåna Israels namn under himlen. Därför räddade Han dem genom Jerobeam, Joas son... han... vann tillbaka den del av Damaskus och Hamat som en gång hade tillhört Juda" (v. 25-28; min fetstil).

Dessa båda skildringar ger oss flera an­märkningsvärda fakta. Trots Israels och dess regenters synder...

1. ...var Gud medveten om sina löften, dvs. sitt (abrahamitiska) förbund med Israel. Han var nådefull mot Israel "på grund av det förbund som Han hade slutit med Abraham, Isak och Jakob";

2. ...hade Gud ingen som helst av­sikt att utplåna Israels namn "under himlen" eller kasta "bort dem från sitt ansikte;

3. ...återupprättade Gud Israels land­område såsom Han lovat genom profeten Jona. Även om denna pro­fetia inte återges i Bibeln, konsta­teras att den uppfylldes "enligt det ord som HERREN, Israels Gud, hade talat";

4. ...räddade Gud ett syndigt folk med hjälp av en syndig regent: "...räddade Han dem genom Jerobeam." Några ovanliga formuleringar i de ovannämnda bibeltexterna är värda en närmare granskning: "Ty Han ville inte fördärva dem och Han hade ännu inte kastat bort dem från sitt ansikte" (13:23).

"HERREN hade inte sagt att Han skulle utplåna Israels namn under himlen" (14:27). Bibeln vill få oss att undvika missförstånd och leda oss till en rätt slutsats. (Det är nästan som om den förutsåg senare årtusendes teologiska utmaningar.) Då måste man fråga sig: Om Gud varken ville att Israel skulle gå under el­ler säga att dess namn skulle utplånas från jorden - vad ville Han då med Israel och vad ville Han säga om Israel och himlen⁷

HIMLEN ÄR BEVISET PÅ GUDS TROFASTHET

I Jeremia 31:35-37 hänvisar Gud till uni­versums ordning som garanti för sitt evi­ga löfte till Israels folk. Han tar särskilt upp ämnet Israels synder. Israel förblir Hans folk trots dess synder så länge som uni­versums ordning med solen, månen, stjär­norna och naturens krafter fortsätter att existera. Gud säger att Han inte kommer att förkasta judarna "för allt de har gjort" (dvs. för deras synder) förrän himlen kan mätas.

Samtidigt som Gud lyfter fram Israels synder, för vilka de har straffats rejält un­der historiens gång, riktar Han in sig på ett övergripande tema. Genom att koppla Israels existens till himlakropparna betonar Gud sitt förbunds oåterkallelighet. Han vill framförallt visa på sin stora trofasthet och uttryckligen ta avstånd från tanken att förbundets giltighet skulle vara beroende av folkets lydnad. Synd upphäver inte Hans löften till Israel.

l Jeremia 33:20-26 ger Gud samma eviga, kosmologiska garanti ifråga om det davidis-ka förbundet och sammanlänkar detta med det abrahamitiska förbundet med Israel. Texten antyder en landsförvisning, men en dag kommer Israel och Davids kungadöme att återupprättas. "Ty jag skall åter göra slut på deras fångenskap och förbarma mig över dem" (v. 26). (Ett avbrott i Davids ätt el­ler i den judiska närvaron i det Heliga landet upphäver inte löftet. Avbrott må förekom­ma, men Guds löfte är evigt och Hans plan kommer att förverkligas.)

Syndens roll i det davidiska förbundet berörs i klara ordalag i Psalm 89:30-37 och 2 Samuelsboken 7:12-17. Även om den davidis­ka ätten (och i förlängningen också Israel) kommer att straffas för sin synd, är förbun­det oåterkalleligt.

Tredje Mosebok 26:44-45: "Trots detta skall jag, medan de är i sina fienders land, inte förkasta dem eller känna avsky för dem, så att jag gör slut på dem och bryter mitt förbund med dem, ty jag är HERREN, deras Gud. Till deras fördel skall jag min­nas förbundet med deras förfäder, som jag förde ut ur Egypten i folkens åsyn för att jag skulle vara deras Gud. jag är HERREN." "Trots detta" syftar på synderna som räk­nats upp i föregående vers. Samtidigt som Israel straffas för sina synder, i förskingrin­gen, "i sina fienders land", kommer Gud ihåg förbundet. Han varken avskyr eller förkastar Israel.

MOSE OCH PAULUS VITTNAR

Mose gör det synnerligen klart att Guds löften är tillämpliga på det judiska folket trots dess uppre­pade upproriskhet. Han säger till Israel: "Det är inte därför att du är rättfärdig och red­lig som du får komma till deras land och ta det i besittning, utan det är på grund av deras ondska som HERREN, din Gud, driver undan dess folk för dig, och därför att Han vill hålla sin ed till dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som HER­REN, din Gud, ger dig detta rika land att ta i besittning, ty du är ett styvnackat folk" (5 Mos. 9:5-6; min fetstil).

Från det allra första steget i det Heliga Landet var den judiska närvaron i Israel grundad på Guds trofasthet gentemot sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob och inte på Israels rättfärdighet eller orättfärdighet.

Detta bekräftas också av aposteln Pau­lus i Nya testamentet: "Och om nu några har visat sig trolösa, skall då deras trolöshet upphäva Guds trofasthet? Nej, inte alls: Gud är sann - sedan må varje människa visa sig vara en lögnare" (Rom 3:3-4). Han syftar på sina judiska bröder, "israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, la­gen, gudstjänsten och löftena" (9:3-4).

Bibeln visar således med överväldi­gande tydlighet att, tvärtemot vad somliga vill göra gällande. Gud hål­ler fast vid sina löften och sitt förbund med Israel, trots synden. Profetian uppfylldes. Is­rael återfördes till sitt område. Gud använde till och med syndiga regenter för att rädda ett syndigt folk, eftersom Han är barmhär­tig. Liksom folkets första inträde i Israels land, bygger dess förutsagda återupprättel­se i första hand på Guds trofasthet och nåd. Inget av detta ger Israel rätt att skryta. Inte heller undanröjer det behovet av om­vändelse, teshuva, som är av största bety­delse för Israels återupprättelse. Men vi får inte underskatta Guds trofasthet. Och Hans barmhärtighet är större än vi någonsin kan föreställa oss - glädjande nog för såväl Israel som alla andra.

Ur ”Hashivah” – Återkomsten. Detta rundbrev får du gratis om du anmäler ditt intresse till

Lema´an Zion, P.O. Box 23890, Jerusalem 91237, Israel.

Publicerad med tillstånd av Herbert Hillel Goldberg.