Det var här, i dåvarande fristaten Danzig, som andra världskriget började den 1 september 1939. Vid halvön Westerplatte ute vid hamninloppet började det tyska örlogsfartyget Schleswig-Holstein att beskjuta den polska garnisonen på 182 man, som lyckades hålla ut en hel vecka innan den dukade under för övermakten.

I krigets slutskede jämnades större delen av stadens gamla bebyggelse med marken. Det tyskdominerade Danzig blev införlivat med det Polen som i sin tur blev en av Sovjetunionens lydstater. I början av 1950-talet, medan Stalin ännu levde, återuppfördes hela den historiska bebyggelsen med hjälp av de gamla ritningarna som fanns bevarade i stadens arkiv. Tack vare denna kommuniststyrda kraftansträngning kan vi idag gå runt och beundra hundratals hus i holländsk renässansstil med gavlarna vända ut mot gatan. Husens innanmäten är emellertid fullt moderna.

En promenad genom Zlota Brama, Den gyllene porten, genom folkvimlet nedför Ulica Dluga, Kungavägen, förbi det medeltida rådhuset med sitt smäckra 82-meterstorn och vidare över Dlugi Targ med den vattensprutande Neptunusbrunnen från 1600-talet tar riktigt andan ur den arkitekturintresserade besökaren. Upplevelsen stegras ytterligare när man fortsätter genom Zielona Brama, Den gröna porten, och upptäcker att man befinner sig nere vid vattnet i den gamla hamnen med Stary Zuraw, den gamla hamnkranen från 1300-talet som är inbyggd i stadsmuren.

Den polska nationens tid som lydstat till Sovjetunionen tillhör nu historien. Men det var här i Gdansk den kamp började som ledde till kommunismens sammanbrott. Vid pingsten 1979 besökte den nyvalde påven Johannes Paulus II sitt hemland. För väldiga människomassor talade han om att ”den helige Ande skall förnya denna jorden”.  Flera gånger upprepade han ”denna jorden, denna jorden”.  De katolska åhörarna förstod budskapet. Nu hade de påvens välsignelse att förändra samhället.

I augusti 1980 utbröt en strejk bland arbetarna på Leninvarvet i Gdansk. Elektrikern Lech Walesa, som tidigare blivit avskedad på grund av sina politiska aktiviteter, hoppade över muren till varvsområdet och blev strejkens självklare ledare. Ett stycke av denna mur är idag, tillsammans med en bit av Berlinmuren, uppställd utanför den lokal på varvsområdet där förhandlingarna med de kommunistiska makthavarna ägde rum och som ledde till att den fria fackföreningen Solidarnosc blev erkänd och att man fick uppföra det väldiga monumentet över dem som blivit dödade av regimen vid en varvsstrejk tio år tidigare.

Huset där strejkledarna samlades och skickade ut sina bulletiner och där förhandlingarna sedan ägde rum är idag museum. Där står det långa förhandlingsbordet på sin ursprungliga plats. I en monter finns en jättelik kulspetspenna med en bild av påven, som Lech Walesa använda för att underteckna överenskommelsen med regimen. Det är gripande att här få inblick i den uppoffrande kamp som de tappra varvsarbetarna i Gdansk förde och som till sist medförde hela östblockets upplösning. Man brukar säga att kommunismens fall tog tio år i Polen, tio månader i Ungern, tio veckor i DDR, tio dagar i Tjeckoslovakien och tio timmar i Rumänien.

Lech Walesa fick Nobels fredspris 1983 och var Polens president 1990-95. Idag bor han i förorten Oliwa. Ibland kan man se honom i mässan i S:ta Birgittakyrkan, som på ett särskilt sätt varit en kyrka för de aktiva inom Solidarnosc. Dock syntes han inte till vid den söndagsmässa då vi var där. Men det fanns ju fyra andra mässor att välja på.

Söndag i Polen är något särskilt. Här tycks de flesta gå i kyrkan. Vi gjorde en runda i flera av de stora gamla kyrkorna inne i centrum. I resten av Europa är ofta de gamla kyrkorna i stadskärnorna stängda på grund av brist på kyrkobesökare. Men så är det inte här. Fem mässor efter varandra är det normala. Det tycks vara närmast fullsatt vid samtliga. Alla åldrar syns till, inte minst ungdomar och yngre familjer. Här kan man verkligen tala om en folkkyrka.

Anders Brogren