Anders Bylander:

Biståndets fula ansikte

Den svenska utrikespolitik vi idag bevittnar är inte bara ett farligt steg bort från den svenska linjen och traditionen. Den innebär för biståndsarbetets del att vår civilisations bästa värden äventyras. Den riskerar högst påtagligt att slå undan benen på den humanitet som hittills kännetecknat Sveriges arbete internationellt. Alf Svensson är med rätta besviken över ensidigheten i de markeringar som görs från högsta ort: Gärna samövning med Ryssland, på svensk mark! Gärna dialog med Hamas. Men bevara oss för samröre med Israel.

Det Alf Svensson reagerar mot är emellertid bara toppen på ett berg av is och känslokyla. Bakom UD:s stolta fasad döljer sig något mycket värre. Det Carin Jämtin under rubriken bistånd saluför i världen är ingenting annat än vad som skämtsamt kallats ”abort på export”. Det är naturligtvis rekord i smaklöshet att skämta om att oskyldiga barn avlivas. Till det krävs en cynism som söker sin like. Barnens mänsklighet erkänns inte, när de enkelt avfärdas som ett hot mot de vuxnas liv. När socialdemokraterna vill se sitt abortprogram som en väg också för andra länder att följa, begås ett ödesdigert svek mot hela den västerländska traditionen. Liksom mot den österländska. I varje religion finns livets helgd, uppskattningen av människans liv som något heligt och okränkbart. Svensk regeringspolitik är idag ett hån mot alla de människor av olika bekännelser, här och i andra länder, som fortfarande ser människans liv som något att hedra och försvara.

På UD:s hemsida finns inte desto mindre en strategiplan som kallas SRHR, uttytt ”Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter”. Här är föreställningen om en globalt etablerad könsmakt, mäns förtryck av kvinnor, hela tiden närvarande. Det framgår med all tydlighet i denna plan, att barnet överhuvud inte erkänns till sin existens. Det enda som fokuseras är moderns hälsa och hennes rättigheter. Barnet är ett hot mot kvinnlig välfärd. Det är på den vägen regeringen vill göra abort till en mänsklig rättighet. Det är med förintelse av ofödda barn som Sveriges feminister vill bana väg för ett framtida välstånd. Man kan fråga sig vad det välståndet är värt och hur maten smakar, när den skall avnjutas på en massgrav.

Om socialdemokraterna vinner valet, kommer svenska biståndspengar att användas till utplåningen av mänskligt liv genom aborter, inte bara på svenska utan också på utländska kvinnor, vid svenska sjukhus, på svenska läkares betalda arbetstid. Mot detta reagerar endast två av de remissinstanser som tillfrågats: Ja till livet och katolska kyrkan. Sveriges kristna råd väljer att inte utnyttja sin remissrätt och det med hänvisning till att förslaget om abortturism är en del av Europapolitiken.

Helt följdriktigt utpekar biståndsministern katolska kyrkan, liksom USA, som motståndare till kvinnors hälsa och välstånd, eftersom de markerat att aborter inte får bli en del av dialogen, då fattiga länder skall få hjälp. För Sveriges politiker förefaller abort tvärtom vara grundbulten i hela biståndsprogrammet. Söker man i strategiplanen så får man 28 träffar på abort, att jämföra med exempelvis prostitution, som stannar vid tjugo.

Någonting mycket märkligt håller på att ske, när Sveriges kristna råd, liksom de protestantiska kyrkorna, väljer att inte uttala sig mot förslaget till abortturism. Stor handlingsförlamning kännetecknar också kristdemokraterna och de kristna företagen på denna punkt. Kan det vara kd:s längtan till den fysiska makten, som så helt har blockerat energiflödet i denna sak?

I sitt partiprogram säger sig kristdemokraterna värna om människolivet som något under alla omständigheter okränkbart. I abortfrågan har man, nu som tidigare, alla möjligheter att ge syn för sägen och motsätta sig förslaget om abortturism och att svenska medborgare skall bekosta avlivning av barn – under rubriken ”bistånd”. Här har man möjligheten att föra in aborterna i strålkastarljuset en gång för alla och ge organisationer som Ja till livet och Människorätt för ofödda det stöd de så väl behöver i sitt arbete. Alf Svensson och Per Landgren hör också till de kristdemokrater som fortfarande verkar för livet och som i konsekvens med en tvåtusenårig tradition tar strid för människovärdet. Men vad gör partiledningen? Den tiger, när helt aningslösa medlemmar som Rosita Runegrund, ledamot i riksdagen, förråder hela den kristna saken genom sitt samarbete över partigränserna. Hon har tillsammans med Carina Hägg (s) och övriga partier skrivit under ett upprop som helt bygger på SRHR och har publicerats i pingsttidningen (!) Pmu.nu. Hon har också undertecknat en tvärpolitisk motion, som vill ge barnmorskor rätt att utföra medicinska aborter. Bland hennes motiv märks barnmorskornas kompetensutveckling och status. Vi befinner oss här i den absoluta närheten av nazismens människosyn. Här ser vi, för att tala med Moder Teresa, det största hotet mot fred i världen.

Frågan måste ställas till Göran Hägglund och Maria Larsson: Vad håller kd egentligen på med? Inser man inte att man berövat sin valmanskår det enda partiet med hjärta i kroppen?