Augustus, Quirinius, skattskrivningen och stjärnan

Om julens historiska bakgrund
av Anders Brogren

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Quirinius var landshövding över Syrien”

Dessa välkända ord inleder berättelsen om Jesu födelse enligt evangelisten Lukas. Men inför julen brukar det dyka upp tidningsartiklar som vill upplysa oss om att vi inte kan lita på bibelns berättelse. Julafton 2006 fanns en sådan artikel i Svenska Dagbladet och julen 2007 kunde man läsa en liknande i både Aftonbladet och Dala-Demokraten.

I dessa artiklar påstår författarna att Augustus aldrig påbjöd någon skattskrivning för hela imperiet. Vidare påstår de att Quirinius inte var landshövding i Syrien vid den tiden. Men detta visar bara att de inte satt sig in i frågan.

Vad som däremot är riktigt är att många akademiska bibelforskare tidigare har påstått att man inte känt till någon skattskrivning under Augustus regeringstid. Men detta tyder bara på att de skrev av äldre böcker i ämnet utan att själva ta reda på fakta.

Uppfattningen om att det aldrig förekom någon skattskrivning vid Jesu födelse lanserades för länge sedan av den tyske teologen David Friedrich Strauss som redan 1835 gav ut sin häftigt omdebatterade 1500 sidor tjocka bok Jesu liv, där han på punkt efter punkt kritiserade evangeliernas berättelser.

Man skulle möjligen kunna försvara denne Strauss med att han inte kunde veta bättre. Det var nämligen först tolv år efter hans bok, år 1847, som den framstående utforskaren av antika inskriptioner August Wilhelm Zumpt gav ut kejsar Augustus självbiografi, den s.k. Res Gestae Divi Augusti. Den hade fram till dess märkligt nog varit ett okänt verk. I sin självbiografi räknar kejsar Augustus upp alla bedrifter han utfört under sin långa regeringstid. Bl a redogör han för de tre olika skattskrivningar han lät förordna om.

Att kejsar Augustus självbiografi så länge var okänd beror på att den aldrig blev bevarad i vanliga böcker. Sköra papyrusark dög inte till att hysa en så mäktig härskares bedrifter. Kejsaren lät i stället rista in sin text på två bronspelare vid det mausoleum han lät uppföra åt sig i Rom.

Augustus var den förste i ordningen av Roms många kejsare och är utan tvekan en av världshistoriens främsta gestalter. Han gav fred åt hela det väldiga romerska riket som dessförinnan hållit på att slitas sönder av krigsherrarnas inbördes strider. Det fanns all anledning för honom att räkna upp allt han utfört för att man sedan skulle kunna läsa om det i evärdliga tider. Men vad Augustus inte räknade med var att romarriket så småningom skulle gå under och att främmande erövrare skulle smälta ner hans bronspelare.

Augustus rike var vidsträckt och omfattade många folkslag. För att upprätthålla sin auktoritet räckte det inte med att folket i själva Rom fick läsa om hans bedrifter. Han såg också till att samma text höggs in i sten i offentliga byggnader i det väldiga rikets många provinshuvudstäder. Säkerligen hade evangelisten Lukas läst hela texten i den syriska provinshuvudstaden Antiokia som enligt den s.k. Anti-Marcionitiska Prologen till Lukasevangeliet samt Hieronymus De viris illustribus var hans hemstad. Men alltefter som århundradena gick utplånades de flesta av dessa offentliga byggnader. Augustus självbiografi föll i glömska.

Skattskrivningen återfunnen i Ankara

I provinsen Galatien hette huvudstaden Ancyra. Staden heter numera Ankara och är sedan 1923 huvudstad i det moderna Turkiet. En tidig besökare bland ruinerna av det forntida Ancyra var Ogier Ghiselin de Busbecq. Denne var på 1500-talet Ferdinand I av Österrikes ambassadör vid det ottomanska hovet i Konstantinopel. Ghiselin, som var en lärd man, reste runt och tog reda på allt av intresse och rapporterade hem till sin uppdragsgivare. Han skall också ha varit den som införde tulpanen i Europa, något som vi har glädje av än i dag.

Sina goda språkkunskaper fick han nytta av när han 1555 gick in i ruinen av Roma och Augustus tempel. På väggen i templets förhall kunde han nämligen urskilja en latinsk inskription som intresserade honom. Han skrev ner den så gott det gick, även om vissa delar av texten var skadade eller helt saknades. Dessutom upptäckte han att texten även fanns i översättning till grekiska, inhuggen på ytterväggen.

Ghiselins anteckningar låg sedan försänkta i glömska ända fram till 1800-talet då alltså den tyske forskaren August Wilhelm Zumpt kom att intressera sig för dem. Med hjälp av andra kopiefragment av samma text som senare hittades i Antiokia i Pisidien och i Apollonia i nuvarande Albanien utgav den berömde historikern Theodor Mommsen 1883 en kompletterad och uttolkad text. Mommsen blev för övrigt nobelpristagare i litteratur 1902.

Numera finns kejsar Augustus självbiografi att tillgå i ett tiotal engelskspråkiga utgåvor och är välkänd av historikerna. Den utkom 1988 även i svensk översättning och finns numera också utlagd på internet. Att det då fortfarande finns akademiska bibelforskare inte känner till den är faktiskt väldigt märkligt.

I det åttonde stycket av Augustus självbiografi står något som bör intressera julevangeliets läsare, här i min, nästan ordagranna, översättning från latinet:

Därefter, ännu en gång, med maktbefogenhet som konsul, genomförde jag ensam ett lustrum när Gajus Censorinus och Gajus Asinius var konsuler. I denna folkräkning inräknades 4 233 000 romerska medborgare.

Några förklaringar:

Uttrycket ”ännu en gång” syftar på att Augustus genomfört en tidigare folkräkning år 28 f.Kr.

”Lustrum” är ett offer till gudarna som inledde en folkräkning för beskattningsändamål.

Augustus inledde även en tredje folkräkning år 14 e.Kr., d.v.s. samma år han dog.

I det gamla Rom hade man naturligtvis ännu inte vår kristna tideräkning. I stället brukade man ange viktiga händelser efter vilka som det året tjänstgjorde som konsuler. Eftersom det finns bevarade listor över alla romerska konsuler och deras tjänstgöringstid är det enkelt att ta reda på när Augustus förrättade sin andra skattskrivning. I listan finner vi att Gajus Marcius Censorinus och Gajus Asinius Gallus var konsuler år 8 f.Kr., alltså strax före den troliga tiden för Jesu födelse.

Man kan faktiskt än idag resa till platsen där Augustus självbiografi hittades och iaktta spåren efter den försvunna skattskrivningen. De finns att bese i Augustus Mabedi (Augustustemplet) vid övre änden av Cumhuriyet Bulvari (Republikboulevarden), strax bortom ryttarstatyn av Atatürk, en dryg kilometer nordost om Ankara Tren Gari, järnvägsstationen i Turkiets huvudstad Ankara.

Quirinius – landshövdingen som aldrig blev landshövding

Ovan kunde jag berätta hur man återfunnit kejsar Augustus borttappade skattskrivning i en tempelruin mitt inne i Turkiets huvudstad Ankara. Den som därefter påstår att Augustus aldrig förordnat om någon skattskrivning strax före Jesu födelse talar alltså mot historiska fakta.

Men någon kanske då invänder att Augustus skattskrivning bara omfattade romerska medborgare. Dessutom påstås ofta att Quirinius inte blev landshövding/ståthållare i Syrien, dit Judéen hörde, förrän år 6 efter vår tideräknings början och att det var först då han genomförde skattskrivningen. Men var fanns i så fall Quirinius när Jesus föddes? Vem var han egentligen?

Quirinius föddes år 45 f.Kr. i Lanuvium 3 mil sydost om Rom. I dag heter staden Lanuvio. Den ligger strax söder om Nemisjön i närheten av påvens sommarresidens Castel Gandolfo. En av dess trånga gatorna heter numera Via Sulpicio Quirino till minne av stadens store son.

Quirinius gjorde karriär inom hären. År 15 f.Kr. utnämnde Augustus honom till prokonsul över Kreta och Cyrene, där han i nuvarande Libyen framgångsrikt bekämpade ett folk som kallades garamanterna. Efter sitt fälttåg återvände han till Rom där han år 12 f.Kr. valdes till konsul. Året därpå fick han i uppgift bekämpa ett annat folk, homonaderna, i norra Syrien och Cilicien vid Medelhavets nordöstra hörn. Detta krig pågick åren 11–7 f.Kr. Quirinius förde då befäl över tredje, sjätte och tionde legionen, vardera omfattande cirka 5000 soldater, alltså sammanlagt 15000 man. I egenskap av militär befälhavare var han även ansvarig för den civila förvaltningen av Syrien och Judéen. Således skulle han även ansvara för att den folkräkning och skattskrivning som Augustus beslutat om år 8 f.Kr.

”Detta var den första skattskrivningen”, skriver evangelisten Lukas. Det var den första folkräkningen som genomfördes under Quirinius överhöghet i Syrien. (Han skulle komma att genomföra även en andra.) Men Quirinius viktigaste uppgift var att anföra kriget mot homonaderna. Därför hade han under sig en så kallad legat, ett kejserligt sändebud, som hette Gaius Sentius Saturninus. Denne tjänstgjorde åren 10–6 f.Kr. och blev därför den närmast ansvarige för skattskrivningen. Kyrkofadern Tertullianus (c:a 160-220) skriver: ”Dock är det konstaterat att en folkräkning just genomförts under Augustus i Judéen genom Sentius Saturninus.” Tertullianus uppger också att arkiven vid denna tid, omkring år 200 e.Kr., fortfarande fanns kvar i Rom: ”Slutligen är även Augustus folkräkning som finns bevarad i Roms arkiv ett pålitligt vittne om vår Herres födelse.

Eftersom Syrien var ett område där kriget fortfarande pågick stod denna provins inte under civil förvaltning utan under militär. Det innebar att Quirinius inte bar titeln procurator, ett ord som brukar översättas med ”ståthållare” eller ”landshövding”. Inte heller står det något om i bibeln att han var procurator. I den grekiska grundtexten står i stället hägemoneuontos täs Syrias Kyräniou, d v s att Quirinius styrde över Syrien. Hieronymus, som omkring år 400 översatte bibeln till latin var uppmärksam på detta. Därför översatte han det grekiska uttrycket med praesidie Syriae Cyrino, d v s att Quirinius presiderade över Syrien.

Det var Luther som på 1500-talet inte var tillräckligt uppmärksam utan gjorde en fri översättning med ordet ”Landpfleger”. Detta övertogs sedan av den svenska översättningen och blev till ”landshövding” för att i nyare översättningar ersättas av ”ståthållare”.

Kejsarens skattskrivning och lokala skattskrivningar

Då kanske någon invänder att kejsar Augustus skattskrivning endast omfattade romerska medborgare. Men detta innebär inte att han inte skulle bry sig om att få skatt från de erövrade folken. Augustus gjorde av med mycket pengar. Inte minst gick det åt stora belopp för hans byggnadsprojekt. Det sägs om Augustus att han ärvde en stad i tegel och efterlämnade en stad i marmor. Dessutom hade han stora kostnader för att hålla stående trupper i alla provinser.

Man vet också att kung Herodes i Judéen lät beskatta sitt folk. Vid ett tillfälle överlämnade Herodes från sina skatteinkomster tio miljoner drachmer till Augustus och fem miljoner drachmer till dennes dotter Julia.

Den tyske forskaren Philipp Filtzinger, som var expert på förhållandena i de romerska provinserna, upplyser om att varje romersk provins hade sina egna fastställda intervaller för census, d v s folkräkning med skattskrivning, för de invånare som inte var romerska medborgare. I Syrien med Judéen var det fjorton år mellan dem. År 8 f.Kr. var emellertid ett unikt år eftersom den av kejsaren förordnade skattskrivningen och provinsens egen skattskrivning då råkade sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt torde de båda skattskrivningarna ha uppfattas som enda. Vad som åstadkommit förvirring är att Lukas tycks syfta på båda skattskrivningarna när han samtidigt talar om Augustus och Quirinius.

Men var det inte kung Herodes som i stället för Quirinius borde ha genomfört skattskrivningen i Judéen dit Betlehem hörde? Jo, så borde det ha varit. Men under slutet av sitt liv visade Herodes allt fler tecken på vansinne, något som ledde till psykiskt sammanbrott år 9-8 f.Kr. Därför hade Augustus förklarat att Herodes inte längre var kejsarens vän. Han kom att ignorera Herodes. Denne skickade då ett sändebud till Rom men kejsarens tålamod med Herodes var definitivt slut. Sändebudet fick inte ens företräde för kejsaren. Därför fick Quirinius genomföra såväl rikscensus som provinsialcensus år 8 f. Kr.

Från Syrien och åter

Quirinius blev inte kvar i Syrien. Hans karriär fortsatte uppåt. Augustus gav honom ett verkligt förtroendeuppdrag, nämligen att som rector ansvara för fostran av den tilltänkte tronarvingen, som var Augustus dotterson Gaius Caesar. Denne fick från år 1 f.Kr. som ett led i sin utbildning följa med Quirinius på en resa till de östligaste provinserna. Vid en krigsexpedition i Armenien blev dock ynglingen sårad och avled år 3 e.Kr. under återresan till Rom.

Quirinius utnämndes därefter till legat i Syrien som han då alltså återvände till. I denna oroliga provins fick han nu ytterligare en legion till sitt förfogande, nämligen den tolfte. Nu förde han alltså befäl över 20000 soldater. Underställd prokurator för Judéen blev en man vid namn Coponius.

En skattskrivning ägde rum också under denna Quirinius andra period i Syrien. Den genomfördes år 6 e.Kr., fjorton år efter den förra, enligt det fastställda intervallet. Denna andra skattskrivning är omnämnd i Apostlagärningarna 5:37 och hos den judiske historieskrivaren Josefus.

De som påstår att Quirinius blev ståthållare över Syrien först år 6 e.Kr. tycks inte veta att han redan tjänstgjort där en gång tidigare. Dessutom var han aldrig procurator, d v s ståthållare/landshövding utan legat, d v s kejsarens sändebud. Det är i och för sig riktigt att han år 6 e.Kr. hade ansvar för en skattskrivning, men denna var i själva verket hans andra skattskrivning. Den första hade han genomfört rum fjorton år tidigare, år 8 f.Kr, då han också var Syriens styresman. 

I staden Tivoli 3 mil öster om Rom fann man 1794 en inskription som nu finns i Lateranmuseet i Rom. Den har följande text: ”För andra gången legat för kejsar Augustus i Syrien.” Tyvärr saknas orden omedelbart före men forskare, som t. ex. Mommsen, anser att denna inskription måste syfta på Quirinius, som vid två olika tillfällen var kejsarens styresman i provinsen Syrien.

Quirinius återvände till Rom år 12 e.Kr., avled där år 21 och begravdes under stora hedersbetygelser. I ruinerna efter Syriens provinshuvudstad Antiokia gjorde Princetonuniversitetets utgrävningar på 1930-talet. Där fann man då resterna av ett monument som rests för att hylla Quirinius, han som styrde två gånger över Syrien men som aldrig bar titeln landshövding.

Betlehems stjärna - när, var, hur?

I gamla tider hade stjärnorna större betydelse för det dagliga livet än vad de har idag. Före kompassens tid använde man dem för navigering på öppna havet. För att veta när man skulle inleda vårbruket var det viktigt att kunna fastställa tidpunkten för vårdagjämningen med stjärnornas hjälp.

Tidigt lade man märke till att den punkt på himlen där solen visar sig vid vårdagjämningen flyttar sig på stjärnhimlen under årens lopp, den s. k. periheliprecessionen.

Astronomen Hipparkos (c:a 190-120 f.Kr.) gjorde observationer kring detta fenomen. Han delade in ekliptikan, den skenbara solbanan på himlavalvet, i 12 delar om vardera 30 grader, som namngavs efter närbelägna stjärnbilder.

Omkring 2100 f.Kr. hade vårdagjämningspunkten flyttat sig från Oxens (Tjurens) stjärnbild till Vädurens. Vid tiden för Kristi födelse beredde man sig för att gå in i den sista av tidsåldrarna, in i Fiskarnas tecken. Fiskarnas stjärnbild är det sista av djurkretsens tolv tecken.

Sedan gammalt var Babylonien, i nuvarande Irak, ett astronomiskt centrum. Därifrån kom de österländska stjärntydare som vi brukar kalla för ”de vise männen”. Vid denna tid bodde c:a 600 000 judar i Babylonien. De nådde ofta framstående positioner. Redan Daniel, som vi läser om i Daniels bok i Gamla testamentet, hade varit ”överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna”.  Vare sig ”de vise männen” var perser, judar eller något annat så bör de ha känt till den ”Messias stjärna”, som omtalas i 4 Moseboken 24:17.

Den tidens astronomer sysslade också med vad vi numera kallar astrologi. Härskarna brukade rådfråga stjärnorna innan de förtog sig något viktigt. Vid hoven hade astronomerna därför en stark ställning. Även de judiska rabbinerna intresserade sig för stjärnornas budskap.

Jupiter, den största av planeterna, ansågs av den tidens astronomer vara en kungastjärna som betecknade världsalltets härskare. Saturnus var enligt gammal tradition skapad av Gud för att beskydda Israel. Fiskarna, det sista av djurkretsens tecken, representerade den yttersta tiden.

Den väntade stjärnan

En judisk tradition påstod att en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus, alltså när dessa planeter syntes sammanfalla på himlen, i Fiskarnas tecken på sin tid skulle ha före bådat Mose födelse. Liksom Mose befriat sitt folk ur slaveriet skulle också Messias göra det vid sin ankomst.

Ledaren för det judiska upproret 132-135 e.Kr, Bar Koziba, blev av rabbi Akiba utpekad som Messias och fick därför i stället namnet Bar Kochba, som betyder ”stjärnans son”. Rabbi Maimonides på 1100-talet e.Kr. skriver att judarna förväntat att Messias skulle uppenbara sig när Jupiter och Saturnus visade sig tillsammans i Fiskarna. Rahbi Zoral skriver 1368: "Stjärnan Saturnus är vår beskyddare." Rabbi Abarbanel skriver 1497 i en kommentar till Daniel att Messias måste ha blivit född eftersom en (enkel) konjunktion av de nämnda planeterna inträffat 1464.

Den romerske historikern Suetonoius (75-160 e.Kr.) skriver i sin biografi över kejsar Vespasianus: ”En gammal sägen var spridd i hela Orienten enligt vilken det stod i ödets bok att från Judéen skulle vid den tiden de utgå som skulle styra världen.” En annan samtida romersk historiker, Tacitus, skriver om judarna att ”hos många rådde den övertygelsen att det stod i deras prästers gamla urkunder att Orienten vid denna tid skulle bli mäktig och att härskare från Judéen skulle få världsherravälde”.

Visserligen syftar Suetonius och Tacitus på Vespasianus tid, omkr. år 70 e.Kr., men att tankarna var i svang redan tidigare har vi ett vittnesbörd om i den romerske skalden Vergilius fjärde s.k. eklog, som han skrev omkr. år 40 f. Kr. : ”Redan från himmelens höjd nedstiger ett ädlare släkte. / Kyska Lucina! Den pilt, som är född och skall bringa att sluta / järnets ålder och gyllene tid all världen bereda”. Det låg alltså i tiden att vänta på en ny världshärskare.

Beredskapen bör således ha varit hög när de österländska stjärntydarna såg en stjärna gå upp år 7 f.Kr. Den 4 april det året kunde man strax före soluppgången se Jupiter och Saturnus gå upp tillsammans i öster. Detta sällsynta fenomen upprepades flera gånger under de följande månaderna och bör ha väckt ansenlig uppmärksamhet i den tidens astronomiska kretsar.

Den fromme och bibelkunnige astronomen Johannes Kepler kunde räkna ut att detta fenomen visat sig år 7 f.Kr. Han publicerade i Prag 1606 en redogörelse av denna händelse på himlavalvet och satte den i samband med bibelns berättelse.

Keplers teori fick senare ett oväntat stöd. Den tyske orientalisten Johann Schaumberger publicerade 1925 en kilskriftstext från en babylonisk lertavla som finns i Pergamonmuseet i Berlin. Av denna tavla framgår att ett astronomiskt observatorium i Sippar vid Eufrat i Babylonien under inte mindre än fem månader år 7 f.Kr. iakttagit en konjunktion av Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild.

Diplomatisk delegation med guld, rökelse och myrra

Vid denna tid ingick Babylonien i det persiska parterriket, som sedan länge försökt försvara sig mot de romerska legionernas erövrarlust. År 40 f.Kr. hade parterna gått till motanfall och lyckats erövra Jerusalem och avsätta kung Herodes. Med romarnas bistånd lyckades han dock driva dem tillbaka igen.

Herodes var alltså en stark fiende till parterna. År 7 f.Kr. var han emellertid gammal och trött och visade tydliga tecken på vansinne. Det hade gått många år sedan konfrontationen med grannen i öster. Kanske bedömde man från partisk sida att ögonblicket nu var inne att förbättra relationerna när, enligt stjärnorna, en ny judakonung snart skulle avlösa Herodes. Vore det då inte lämpligt att låta några stjärntydare få tjänstgöra som diplomatiska sändebud med konungsliga gåvor av guld, rökelse och myrra från den babyloniske ståthållare, som kände det politiska hotet från väster?

En supernova

Väl i Jerusalem upptäckte emellertid de vise männen att Herodes fortfarande var i livet. När de då frågade efter den nyfödde judakonungen hänvisade de skriftlärde till profetian i Mika 5:2. Enligt denna skulle Messias födas i det närbelägna Betlehem, dit de sedan fortsatte.

Men hur kunde Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild stanna och lysa över huset (inte stallet), där Josef och Maria nu bodde? – När man läser den grekiska grundtexten får man ett intryck av att stjärnan visade sig på platsen först sedan de vise männen kommit fram till Betlehem. Kan det ha varit fråga en supernova, en ny stjärna som bildas under en serie av väldiga explosioner och då kan sända ut en miljon gånger mer ljus än vad den sedan gör som färdigbildad. En sådan supernova kan lysa starkare än månen och t o m kasta skugga i dagsljus.

Några engelska forskare har gått igenom de s.k. ostasiatiska katalogerna, astronomiska observationer i Kina, Japan och Korea som nedtecknats, för perioden 10 f.Kr. till 13 e.Kr. Därvid har de funnit att kinesiska astronomer observerat ett stillastående sken på himlen - en supernova – mellan 10 mars och 7 april år 5 f.Kr. Samma observation tycks ha blivit gjord av koreanska astronomer. Dock är det en smaksak om den skall betraktas som supernova eller bara en nova. Andra författare skriver att ingen supernova syntes under den aktuella tiden men väl några novor, såväl år 5 som år 4.

Född före Kristi födelse

Låt oss nu försöka att rekonstruera hur det hela har gått till! Några astronomer observerade Jupiter-Saturnuskonjunktionen i Babylonien år 7 f.Kr. De drog sina slutsatser. En tid senare, kanske på officiellt uppdrag, anträdde de resan till kungen i Jerusalem, dit de anlände i mars år 5 f.Kr. Herodes utfrågade dem noga om vid vilken tidpunkt stjärnan visat sig, d.v.s. den tidigast möjliga födelsedagen för Messias. Den bör ha varit c:a 1½ år tidigare eftersom Herodes på grundval av dessa uppgifter lät döda alla gossebarn i Betlehem upp till två års ålder. Dessförinnan hade de vise männen den 10 mars år 5 f.Kr. anlänt till Betlehem, varifrån de sedan, för att undvika Herodes och Jerusalem, tog vägen österut, ner mot Döda havet, tillbaka till Babylonien.

Enligt uppgift dog Herodes år 4 f.Kr. De vise männens besök måste därför ha ägt rum något dessförinnan. En gammal tradition hävdar att Jesus föddes i det 27:e året av kejsar Augustus regering, vilken inleddes med att denne blev vald till förste konsul år 33 f.Kr. Denna tradition tycks ha förvillat munken Dionysius Exiguus, som i början av 500-talet konstruerade vår tideräkning. Tydligen började han i stället räkna de 27 åren från den tidpunkt då Augustus mottog kejsarvärdigheten av senaten, nämligen i januari år 27 f.Kr.

Den sannolika tidpunkten för Jesu födelse är således 6 à 7 år före vår tideräknings början, medan de vise männen anlände till Betlehem c:a 1½ år därefter. Då bodde inte längre den heliga familjen kvar i stallet, som bara varit en tillfällig nödbostad. Josef hade byggt ett hus åt dem, eftersom det står i Matteusevangeliet att ”de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess moder”.