Julevangeliets skattskrivning – förlorad och återfunnen

av Anders Brogren

Denna artikel undersöker den ofta upprepade uppfattningen att julevangeliets skattskrivning (Luk. 2) saknar historisk grund. Författaren visar att denna skepsis i hög grad kan spåras till 1800-talsteologen David Friedrich Strauss, vars inflytelserika verk Das Leben Jesu klassificerade evangeliernas födelseberättelser som mytiska. Strauss teser kom att prägla liberalteologin och har i stort sett okritiskt återupprepats i moderna bibelkommentarer.

Mot detta ställs ett omfattande historiskt och arkeologiskt material. Avgörande är kejsar Augustus självbiografi Res Gestae Divi Augusti, som visar att Augustus genomförde tre stora skattskrivningar (census) i riket. Den andra av dessa ägde rum år 8 f.Kr., nära den tid då Jesus enligt flera indicier föddes. Samtidigt hölls lokala provinsiella skattskrivningar, bland annat i Syrien och Judéen, vilket gör det sannolikt att människor uppfattade rikscensus och provinscensus som en och samma händelse.

Artikeln visar vidare att skattskrivningar under Augustus inte endast berörde romerska medborgare utan även användes för beskattning i klientkungadömen. Herodes den store var vid denna tid i onåd hos Augustus, vilket minskade hans självständighet och öppnade för romersk direktinblandning i skatteadministrationen i Judéen. Kyrkofadern Tertullianus bekräftar att en skattskrivning genomfördes där under Augustus.

En central fråga gäller Quirinius roll. Författaren argumenterar för att Lukas inte kallar honom formell ståthållare utan anger att han utövade överordnad makt i Syrien. Quirinius var militär befälhavare i området åren kring 8 f.Kr. och kan ha haft ansvar för skattskrivningen innan han långt senare, år 6 e.Kr., återvände som ordinarie legat och genomförde en ny census, den som nämns i Apostlagärningarna. Luk. 2:2 avser den första av dessa två skattskrivningar, men översättningshistoriska missförstånd – särskilt från Martin Luther och senare bibelöversättningar – har skapat förvirring.

Josef och Marias resa till Betlehem förklaras både juridiskt och historiskt. Enligt romersk rätt skulle markägare deklarera där egendomen var belägen, och det är möjligt att Josef ägde mark i Betlehem. Kvinnor var dessutom skattskyldiga och deltog i registreringen. Resan motiveras också teologiskt: paret var övertygat om att barnet var Messias och att profetian i Mika 5:2 krävde födelse i Davids stad.

Avslutningsvis behandlas frågan varför Jesus främst kallas ”från Nasaret”. Arkeologiska och språkliga belägg visar att ortnamnet Nasaret sannolikt kommer av hebreiskans netzer (”skott”), med tydlig koppling till Jesaja 11:1 och Jesu davidiska härstamning. Därmed blir beteckningen ”Jesus från Nasaret” inte ett alternativ till Betlehemstraditionen utan en teologiskt laddad bekräftelse av densamma.

När historiska, juridiska och språkliga fakta vägs samman framstår julevangeliets skattskrivning som historiskt trovärdig, och de invändningar som ofta anförs bygger i hög grad på föråldrade antaganden och översättningsmissar snarare än på bristande källmaterial.

Här följer artikeln:

På själva julaftonen 2006 önskade Svenska Dagbladet en god jul med en understreckare som tillkännagav att det julevangelium som läsarna snart skulle lyssna till bara var en fantasifull legend utan historiskt värde. Någon av kejsar Augustus utlyst skattskrivning hade aldrig ägt rum, Qurinius var landshövding först vid en senare skattskrivning etc.

Detta fick mig att närmare granska underlaget för dessa påståenden, något som resulterade i en artikel i SPT nr 5/2007, »Den försvunna skattskrivningen och andra mysterier». Sedan dess har jag samlat ytterligare uppgifter, varför det nu kan vara dags att uppdatera den tidigare artikeln.

Liberalteologins primus motor
Påståendet att Augustus aldrig utlyste någon skattskrivning vid tiden för Jesu födelse har i snart tvåhundra år upprepats i många bibelkommentarer, t.ex. i den välrenommerade The New Jerome Biblical Commentary, som finns i många prästers bokhylla: »Quirinius was governor of Syria in AD 6–7 and not during the reign of Herod who ruled from 37–4 BC; there is no extra-Lucan evidence that under Caesar Augustus a worldwide census occurred or that people were required to register in their ancestral towns.»

Jag fann att dessa och andra påståenden har sitt upphov hos Tübingenteologen David Friedrich Strauss (1808–1874) och hans på sin tid skandalomsusade verk Das Leben Jesu, kritisch bearbeitet, ett verk om 1500 sidor som utkom 1835. När jag våren 1963 tenterade i idé- och lärdomshistoria i Göteborg för den vänlige ateisten Henrik Sandblad och jag berättade att jag tänkte studera teologi, förde han in samtalet på Strauss, som jag vid den tiden ännu inte hört talas om.

Därefter läste jag den teologiska översiktskursen i Lund. Där stötte jag på Strauss i Hjalmar Holmquists Kyrkohistoria (3:e uppl., 1959). Enligt Holmquists expressiva framställning samverkade romantikens och Hegels historiska spekulationer på ett egendomligt vis hos Strauss, som ville rikta ett dödshugg mot upplysningstidens ohistoriska och småförnuftiga rationalism. Genom att beteckna evangeliernas berättelser som myter kunde han i stället bygga upp »den sanna kristendomen» i form av en mänsklighetens idé. Jesu existens förnekades inte, men han blev en dimfigur.

Strauss skriver själv: »Dermed neka vi dock ingalunda, att skrifterna hafva ett gudomligt innehåll, utan kunna ganska väl erkänna en upphöjd, evig idé, som uppenbarar sig i dessa sagor; de kunna förefalla oss som ett bildspråk från en med religiös hänförelse uppfylld tid» (Strauss och evangelierna eller Jesu lefnad af D.F. Strauss, Stockholm 1841, s. 3).

Strauss bok fick ett väldigt inflytande, även utanför Tysklands gränser. Holmquist skriver: »Intet verk under 19:e århundradet har väl framkallat ett sådant uppseende som Leben Jesu. Man tyckte sig stå vid randen av en avgrund.»

I Sverige introducerades Strauss genom Aftonbladets redaktör Lars Johan Hierta (1801–1872), som på sitt förlag 1841, mitt under förberedelserna för 300-årsfirandet av Gustav Vasas bibel, gav ut en kompilation av Strauss bok (se ovan) med undertiteln »för tänkande läsare af alla stånd bearbetad af en evangelisk teolog».

Denne okände teolog föredrog för säkerhets skull att vara anonym, men misstankarna faller på Nils Ignell (1806–1864), som 1842 anonymt gav ut Strauss och Ullmann, Om det bestående i kristendomen. Enligt Edvard Rodhe (Den religiösa liberalismen, 1935) var Strausslärjungen Ignell under lång tid Sveriges ende liberale teolog.

I Sverige förkastades Strauss arbete av en enig kyrklig och akademisk opinion. Dåvarande docenten, sedermera ärkebiskopen, Henrik Reuterdahl ansåg att den svenska bearbetningen var ett fuskverk, även om huvudtankarna hos Strauss blivit korrekt återgivna. Ur vetenskaplig och moralisk synpunkt var den svenska utgåvan visserligen förkastlig, men det vore dock oklokt att använda tryckfrihetsförordningen för att åtala den. Med diskret stöd av ärkebiskopen Carl Fredrik af Wingård beslöt emellertid justitiekanslern om tryckfrihetsåtal för förläggaren Hierta, som dock frikändes av kämnärsrätten (Erik Petzäll, Straussdebatten i Sverige, 1936).

En anledning till att liberalteologin fick en svagare ställning i Sverige än i t.ex. Tyskland beror till stor del på polyhistorn Hans Magnus Melin (1805–1877), professor i exegetisk teologi vid Lunds universitet, som inför stora åhörarskaror under höstterminen 1841 föreläste över Jesu lefwerne med särskilt hänseende till Jesu lefwerne af Strauss, senare utgiven i flera upplagor. Melin hade upplevt en kallelse direkt från Gud att hålla dessa föreläsningar.

Strauss om julevangeliet
I sin bok, del I, kapitel 6, ställer Strauss upp ett antal teser, eller snarare antiteser, angående julevangeliets skattskrivning:
1. Det ägde aldrig rum någon skattskrivning för hela romarriket under Augustus regeringstid;
2. En kejserlig skattskrivning inom Herodes kungadöme är osannolik;
3. Quirinius var inte ståthållare över Syrien under Herodes livstid;
4. Att Josef skulle inställa sig i Betlehem stämmer inte med romersk praxis;
5. Enligt denna praxis behövde inte Maria registrera sig.

Augustus självbiografi
Strauss hävdade alltså att någon skattskrivning för hela romarriket under Augustus regeringstid aldrig ägt rum. Och när Melin höll sina föreläsningar hade han, liksom Strauss, ännu inte någon kännedom om det avgörande beviset för att en skattskrivning verkligen ägt rum, eftersom Res Gestae Divi Augusti ännu inte blivit publicerad.

Denna självbiografi lät Augustus nedteckna vid 76 års ålder, strax före sin död år 14 e.Kr. Originalet fanns inristat på två numera nersmälta bronspelare vid hans mausoleum i Rom. Kopior spreds över imperiets provinser genom att texten höggs in i monument och tempel för att så många som möjligt skulle ta del av den. Man kan anta att evangelisten Lukas hade läst innehållet i den syriska provinshuvudstaden Antiokia, som var hans hemstad (enligt den s.k. Anti-Marcionitiska Prologen till Lukasevangeliet samt Hieronymus De viris illustribus). Där vistades även Paulus under något år (Apg. 11:26) och hade då hade tillfälle att ta del av inskriften innan han gav sig iväg på sin första missionsresa.

En nästan fullständigt bevarad kopia av Res Gestae, Monumentum Ancyranum, upptäcktes 1555 av kejsar Ferdinand I:s ambassadör vid det osmanska hovet Ogier Ghiselin de Busbecq (1522–1592) i förhallen till ruinen av Roma och Augustus tempel i Ankara, på sin tid huvudstad i den romerska provinsen Galatien. Den visade sig även vara försedd med en grekisk översättning på murens utsida.

Ytterligare bevarade fragment av Res Gestae Divi Augusti finns i Antiokia i Pisidien (Antiochia Caesarea vid Yalvaç. ca 20 mil norr om turistorten Antalya i Turkiet), och kunde där läsas av aposteln Paulus vid hans besök ca år 48 (Apg.13). Därtill har fragment av den grekiska översättningen påträffats i Apollonia (Parku Arkeologjik i Apolonisë) vid Albaniens kust ca 10 mil söder om Tirana. Med hjälp av dessa kopiefragment har hela texten kunnat restaureras.

Den utgavs 1845 av August Wilhelm Zumpt (Caesaris Augusti index rerum a se gestarum sive monumentum Ancyranum), alltså ett decennium efter Das Leben Jesu, något som förklarar att varken Strauss eller den mångkunnige Melin kände till den.

Till skillnad mot Strauss var dock Melin öppen för ny kunskap. I andra upplagan av sina föreläsningar har Melin lagt till en lång not om det »Ancyranska monumentet», och i hans kommenterade bibelöversättning, vars första del utkom 1864, är inskriften från »Ancyra i Galatien» omnämnd i kommentaren till Lukas 2:1.

Den skrytande Augustus
Augustus text är självförhärligande. Den skyler över vissa händelser och töjer ibland på sanningen. Man har dock kunnat verifiera det mesta av dess innehåll.

I det åttonde stycket står något som borde intressera julevangeliets läsare:

Tum iterum consulari cum imperio lustrum solus feci C. Censorino et C. Asinio cos., quo lustro censa sunt civium Romanorum capita quadragiens centum millia et ducenta triginta tria millia.

(Därefter, ännu en gång [efter den tidigare folkräkningen år 28 f.Kr.], med maktbefogenhet som konsul, genomförde jag ensam ett lustrum [offer vid en folkräkning för beskattningsändamål] när Gaius Censorinus och Gaius Asinius var konsuler. I denna folkräkning inräknades 4 233 000 romerska medborgare.)

Augustus inledde även en tredje folkräkning år 14, d.v.s. samma år han dog.

I förteckningen över romerska konsuler, den lista som kronologin i romersk historia och arkeologi bygger på, finner vi att Gaius Marcius Censorinus och Gaius Asinius Gallus var konsuler år 8 före vår tideräkning, alltså strax före den troliga tiden för Jesu födelse. Årtalet stämmer också med »Betlehems stjärna», konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus år 7, noggrant redovisad av Gustav Teres (1931–2007), astronom vid det påvliga observatoriet i Castel Gandolfo, i The Bible and Astronomy (Oslo 2002). Vad gäller tideräkningen har dess upphovsman, den skytiske munken Dionysios Exiguus, tydligen tappat bort sju år då han konstruerade den kristna tideräkningen, kanske de sju år då Gaius Octavius regerade som förste konsul innan han upphöjdes till Augustus, det namn vi numera känner honom under.

Kunskapsmuren
Augustus självbiografi är välkänd bland dem som studerar klassisk fornkunskap. Den finns tillgänglig i utgåvor bl.a. på latin, engelska, tyska och franska.

Den finns till och med i en svensk utgåva, översatt och kommenterad av Anders Ollfors (1938–2017), Kejsar Augustus självbiografi, (Borås 1988). Men när man läser Ollfors kommentar hittar men ingen koppling till julevangeliet, även om detta naturligtvis inte var okänt för honom.

Å andra sidan brukar man inte heller hitta någon hänvisning till Augustus självbiografi i bibelexegeternas kommentarer. Tydligen existerar en kunskapsmur mellan klassikerstudier och teologistudier. Man saknar den tvärvetenskapliga nyfikenheten.

Flera fyndplatser
Dessutom finns spår av skattskrivningen hos Suetonius (ca 70–122) i hans verk om de romerska kejsarna, De vita Caesarum. I Divus Augustus, 27, läser vi: Recepit et morum legumque regimen aeque perpetuum, quo iure, quamquam sine censurae honore, censum tamen populi ter egit; primum ac tertium cum collega, medium solus.

(Han hade också på livstid tillsynen över moral och lagarnas efterlevnad med vilken rätt han, dock utan titeln censor, ändå tre gånger utförde en census [skattskrivning], första och tredje gången med en kollega men andra gången ensam.)

Även Dio Cassius (ca 150–235) nämner att Augustus genomförde flera skattskrivningar.

Kyrkofadern Tertullianus (ca 160–240) skriver i Adversus Marcionem IV:7: Sed et census constat actos sub Augusto nunc in Iudea per Sentium Saturnium.

(Dock är det konstaterat att en folkräkning just genomförts under Augustus i Judéen genom Sentius Saturninus.)

Tertullianus uppger också (IV:19) att arkiven vid denna tid, omkr. 200, fortfarande fanns kvar i Rom: De censu denique Augusti, quem testem fidelissimum dominicae nativitatis Romana archiva custodiunt.

(Slutligen är även Augustus folkräkning som finns bevarad i Roms arkiv ett pålitligt vittne om vår Herres födelse.)

Augustus och Herodes
Enligt Strauss är det osannolikt att en kejserlig skattskrivning företogs inom Herodes kungadöme. Dessutom omfattade Augustus census endast romerska medborgare.

Detta hindrar dock inte att Augustus även var intresserad av andra folk i deras egenskap av skattebetalare. Han behövde stora belopp till sina monumentala byggnader. På sin dödsbädd ska Augustus ha sagt: »Jag fann Rom i gyttja; jag har lämnat den i marmor». Dessutom kostade det mycket att hålla stående trupper i alla provinser.

Från Josefus (ca 37–100) vet vi att Herodes lät beskatta sitt folk. Enligt Antiquitates Judaicae 17:190 överlämnade han tio miljoner drachmer från sina skatteinkomster till Augustus och fem miljoner drachmer till dennes dotter Julia. Josefus skriver vidare (16:290): »Caesar blev vredgad och skrev i skarp ton till Herodes. Summan av hans brev var detta: ’Medan han förr hade betraktat honom som sin vän borde han nu betrakta honom som sin undersåte.’ – Nu blev Herodes tvungen att leva med att den tillit med vilken Caesars gunst brukat inspirera honom var helt borta. Ty Caesar ville inte ens ta emot så mycket som en ambassad från honom för att be om ursäkt. När de kom tillbaka skickade han iväg dem utan att de fick företräde.»

Augustus hade i Herodes sett en användbar vasall som kunde stå emot såväl parterna som nomadstammarna i romarrikets östra utkant. Efter hand försämrades emellertid relationen. Herodes visade allt tydligare tecken på vansinne med tillhörande hallucinationer och förföljelsemani, något som ledde till psykiskt sammanbrott 9–8 f. Kr. Nabatéerkungen Syllaios reste till Rom och klagade över ett blodbad som Herodes anstiftat. I vredesmod skrev alltså Augustus det ovan citerade brevet till Herodes och förklarade att denne inte längre var kejsarens vän utan från och med nu skulle behandlas som en undersåte. Ett tecken på att relationen nått en bottennivå var att Herodes skickade ett sändebud till Rom som inte ens blev mottaget av kejsaren.

Under dessa omständigheter krympte Herodes manöverutrymme. Han var degraderad. Den provinsiella folkräkningen organiserades i stället av provinsguvernören i samförstånd med Herodes tjänstemän. Närmast ansvarig under åren 9–7 f.Kr. var Quirinius överordnade, legaten Gaius Sentius Saturninus, en uppgift som alltså Tertullianus bekräftar.

Romarna förhöll sig inte overksamma i den kaotiska situation som rådde i Judéen. De såg till att skattskrivningen genomfördes. När förhållandena inte hade förbättrats inför följande provinsialcensus år 6 e. Kr., tröt tålamodet och Judéen fick i stället styras av en procurator med säte i Caesarea. Denna andra skattskrivning blev signalen till ett uppror som leddes av Judas från Gamala, något som nämns av Lukas i Apg. 5:37 och även av Josefus, bl.a. i Antiquitates Judaicae bok XVIII, kap. 1.

Lokala skattskrivningar
Philipp Filtzinger (1925–2006), professor vid Limesmuseet i Aalen i Würtemberg, uppger att romarna även förrättade skattskrivningar ute i provinserna (Bethlehem, Die christliche Legende, Ein historisches Ereignis im Konsulatsjahr des Gaius Censorinus und Gaius Asinius 8.v.Chr.). Varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen ägde de rum vart fjortonde år. År 8 f. Kr. var ett unikt år eftersom rikscensus och provinsialcensus då »råkade» sammanfalla. Ur allmänhetens synpunkt torde de båda skattskrivningarna ha uppfattas som en enda. Vad som åstadkommit förvirring är att Lukas i vers 1 syftar på folkräkningen av romerska medborgare, medan han i vers 2 tycks ha slagit samman rikscensus och provinsialcensus.

Följande provinsiella skattskrivning hölls enligt det fastställda intervallet om 14 år, d.v.s. år 6 e. Kr., alltså det år som också Josefus uppger. I antiken räknade man emellertid det innevarande pågående året som det första, inklusiv räkning, medan vi numera räknar från och med det följande året. Enligt vårt sätt att räkna var det alltså skattskrivningar vart 13:e år.

Sir William Mitchell Ramsay (1851–1939), professor i Oxford och Aberdeen, har redogjort för censussystemet under Augustus tid utifrån papyrusfynd som blivit bevarade i det ur arkiveringssynpunkt fördelaktiga egyptiska klimatet (’The Augustan Census system’ ur The Bearing of Recent Discovery on the Trustworthness of the New Testament, Aberdeen 1914, s. 255ff.). I Egypten tillämpades systemet under åren 9 f.Kr., 6, 20, 34, 48, 62 etc. e.Kr. Man får ta hänsyn till att året, som i östra Medelhavsområdet började efter sommaren, sträcker sig över två romerska årtal. Ramsay anser att systemet för första gången användes under Herodes regering år 8 f.Kr. och räknar med att det tog ett år att genomföra en sådan census. Enligt hans utredning skulle också alla, med hustrur och barn, personligen inställa sig på sin hemort, som för Josef och Maria var Betlehem. Så var också fallet i Egypten, där prefekten Vibius Maximus utfärdade ett edikt »att alla som av någon anledning är borta från sina egna hemorter ska återvända till sina hem för att skriva in sig ».

Vem var Quirinius?
Enligt Strauss var Quirinius inte ståthållare under tiden för skattskrivningen. Han blev ståthållare först år 6 e. Kr., alltså tretton år efter Jesu födelse, och då endast i Judéen.

Men låt oss läsa den grekiska grundtexten. Där finner vi att Quirinius var hägemoneuontos täs Syrias. Han var alltså inte legat utan hade hegemoni över Syrien. I Vulgata översätter Hieronymus praesidie Syriae Cyrino. Han presiderade över Syrien.

Där står inget om någon ståthållare/landshövding. Detta är en fri översättning av Martin Luther som använde ordet Landpfleger. De svenska översättningarna har i Luthers efterföljd haft »landshövding» ända fram till NT-81 då man med dålig timing ändrade till »ståthållare», detta trots att den siste ståthållaren i den svenska statsförvaltningen, överståthållaren i Stockholm, redan 1967 förvandlats till landshövding. Det är inte alltid lätt att vara kontextuell.

I Lukas 3:1 anges att även Pontius Pilatus var hägemoneuontos, men på detta ställe översätter Hieronymus med procurante Pontio Pilato. Tydligen visste Hieronymus att det var skillnad mellan Pilatus och Quirinius respektive ämbeten. Även Tübingenteologen Johann Albrecht Bengel (1687–1752) översätter i sitt epokgörande verk Gnomon Novi Testamenti (1742) med cum praeesset, d.v.s »när han var ansvarig».

Vem var då denne Quirinius? – Han föddes år 45 f. Kr. i Lanuvium 3 mil sydost om Rom, nuvarande Lanuvio, strax söder om Nemisjön, där en av de trånga gatorna numera heter Via Sulpicio Quirino. Han gjorde karriär inom hären. År 15 f. Kr. utnämnde Augustus honom till prokonsul över Kreta och Cyrene, där han framgångsrikt bekämpade garamanterna. När han återvände till Rom 12 f. Kr. valdes han till konsul. Året därefter fick han i uppgift att bekämpa homonaderna i norra Syrien och Cilicien (Tacitus, Annales 3:48). Detta krig pågick under åren 11–7 f. Kr. Quirinius förde då befäl över Legio III Gallica, Legio VI Ferrata och Legio X Fretensis, som alla var stationerade i Syrien (Horst Braunert, Der römische Provinzialzensus, Historia: Zeitschrift für alte Geschichte 6, 1957, s. 192 ff).

Från 9 till 7 f.Kr. var Gaius Sentius Saturninus ståthållare (legatus Augusti pro praetore) i Syrien och därmed närmast ansvarig för Augustus skattskrivning. Denna census råkade i tiden sammanfalla med den lokala skattskrivningen för Syrien.

Den förhållandevis återhållsamme Gaius Sentius Saturninus efterträddes sommaren 6 f.Kr. av den grymme Publius Quintilius Varus, samme Varus som senare råkade illa ut i Teutoburgerwald år 9 e.Kr. Ståthållarna hade som biträde en procurator. Qurinius kan tillfälligtvis ha tjänstgjort som sådan, något som intygas av Justinus martyren i hans första apologi (kap. 34).

Enligt Josefus hade Qurinius förvaltat många andra ämbeten innan han år 6 e.Kr. blev ordinarie ståthållare över Syrien. Under vakansen mellan Saturninus och Varus kan den millitäre befälhavaren Quirinius, som just avslutat sitt krig mot homonaderna i norra Syrien, ha förrättat skattskrivningen (H. M. Melin, Föreläsningar öfwer Jesu lefwerne, Första delen, Stockholm 1855, s. 196).

Den första och den andra skattkrivningen
Quirinius karriär fortsatte uppåt. Åt honom gav Augustus uppdraget att ersätta den opålitlige Marcus Lollius som rector med ansvar för fostran av den tilltänkte tronarvingen, Augustus dotterson Gaius Caesar. Denne fick från år 1 f. Kr. i studiesyfte följa med Qurinius på en resa till de östligaste provinserna. Efter ett krigståg i Armenien blev Gaius Caesar sårad och avled år 3 e. Kr. under återresan till Rom.

Quirinius utnämndes därefter till legat i Syrien, dit han alltså då kom tillbaka. I denna oroliga provins fick han ytterligare en legion till sitt förfogande, nämligen Legio XII Fulminata. Underställd prokurator för Judéen blev Coponius.

Quirinius återvände till Rom 12 e. Kr., avled där år 21 och begravdes under stora hedersbetygelser. I Syriens provinshuvudstad Antiokia lät man resa ett monument över honom. Säkerligen blev detta beskådat av den unge Lukas. Lämningar av monumentet hittades på 1930-talet vid Princetonuniversitetets utgrävningar.

Skattskrivningen år 8 f.Kr. var alltså Quirinius första, ?p???af? p??t?. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. (Apg. 5:37) då han som legat återvände till Syrien. Då var Jesus ca 12 år gammal. Kanske var det vid påsken under denna andra skattskrivning som Jesus fick följa med till Jerusalem (Luk. 2:41–52).

I sin banbrytande översättning från grekiska till tyska missuppfattade Martin Luther sammanhanget i Luk.2:2. Olyckligtvis infogade han ett »och» som inte finns i originaltexten och åstadkom därigenom förvirring genom att bryta sönder texten i två delar, så här: »Diese Schätzung war die allererste und geschah zur Zeit, da Cyrenius Landpfleger in Syrien war». Detta olyckliga »och» fann också vägen in i Olaus Petris och alla följande svenska översättningar.

Tyvärr hamnade detta »och» även i Bibel 2000, där det står: »Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Qurinius var ståthållare i Syrien.»

På så sätt svävar uttrycket »den första skattskrivningen» i luften. Första, hur då? Ungefär så här bör meningen i stället översättas: »Denna skattskrivning blev den första [av två] då Qurinius utövade hegemoni över Syrien.» Att det var den första betonas för att den inte ska förväxlas med den andra skattskrivningen år 6 e.Kr. då han som legat återvände till Syrien.

I Tibur (nuvarande Tivoli 3 mil öster om Rom) fann man 1794 en inskription (finns i Lateranmuseet) med följande text: legatus pro prætore divi Augusti iterum Syriam (för andra gången legat för den gudomlige kejsar Augustus i Syrien).

Tyvärr saknas texten omedelbart före, men den anses, bl.a. av Mommsen, syfta på Quirinius. Någon annan kan det knappast vara fråga om.

Ramsay har redogjort för Qurinius tjänstgöring i kriget mot homonaderna i det ovan nämnda arbetet (When Quirinius was governing Syria, s. 275ff.). På ett foto, taget av hans hustru 1912, ser man Ramsay själv intill en då nyupptäckt inskription i Antiokia i Pisidien där Qurinius år 8 f.Kr. är nämnd som duumvir tillsammans med en viss Servilius. Ramsay drar slutsatsen att Quirinius och Servilius omkring år 8 tillsammans styrde de båda provinserna Syria-Cilicia och Galatia. Vad gäller den av Tertullianus nämnde Sentius menar Ramsay att han samtidigt med Quirinius kan ha varit Augustus legat i Syrien, något som inte motsäger att han kan ha dött kort därefter, varvid ansvaret för skattskrivningen övergick på Quirinius.

Betlehem eller Nasaret?
Enligt Strauss stämmer det inte med romersk praxis att Josef skulle inställa sig i Betlehem. Enligt denna praxis behövde dessutom inte Maria registrera sig.

Varför skulle Josef och Maria resa till Betlehem? I deras fall borde de ha tagit sig in till närmaste stad där skattskrivarna hade mottagning. Kanske folket i Nasaret, en ort med på sin höjd 150 invånare, skulle registrera sig i den större och befästa orten Japhia, belägen några kilometer därifrån.

Men Josef och Maria begav sig i stället till det fyra dagsresor avlägsna Betlehem. Varför?

Enligt romersk rätt skulle den som ägde mark på annat håll avge sin deklaration där denna var belägen. Det framgår av den samling av romerska lagar som kejsare Justinianus lät sammanställa i den s.k. Digesta. Där citeras den rättslärde Ulpianus. I dennes bok III, Om skatter, framgår att den som äger mark i en annan provins måste deklarera detta innehav i den andra provinsen eftersom skatten skall betalas i den provins där marken är belägen (The Enactments Of Justinian, The Digest or Pandects, utg. av S. P. Scott i The Civil Law, XI, Cincinnati, 1932).

Uppgiften om att Josef skulle ha ägt ett stycke mark i Betlehem förekommer i olika kommentarer (Luk.2:4). Även Filtzinger lyfter fram detta och anför Eusebius inte alltid så tillförlitliga kyrkohistoria, III:20, som belägg.

Där citerar Eusebius i sin tur Hegesippus numera förkomna kyrkohistoria, där denne berättar om sonsönerna till Herrens broder Judas. Dessa blev, enligt Hegesippus, förda inför kejsaren Domitianus som frågade om de härstammade från David, vilket de bejakade. De uppgav på kejsarens fråga att deras förmögenhet var 9000 denarer vilket var värdet av deras gemensamma åkerlott »som blott utgjorde 39 plogland» (Lemkes övers., ung. 8 hektar, något mer än medeljordbruket).

Varken Hegesippus eller Eusebius uppger emellertid var denna åkerlott var belägen. Hela händelsen, att den romerske kejsaren skulle ha förhört dessa som han föraktade »såsom helt simpelt folk» verkar legendarisk, vilket i och för sig inte utesluter att davidsättlingar kan ha haft egendom i Betlehem och att de har förhörts av någon romersk ämbetsman på lägre nivå.

Om Josef var ägare till en stycke mark i Betlehem förklarar detta att han där kunde bygga ett hus, som ca ett och ett halvt år senare besöktes av magerna från öster (Matt.2:11).

Strauss hävdar också att Maria enligt romersk praxis inte behövde registrera sig, men vid skattskrivningar skulle såväl kvinnor som män personligen deklarera sina tillgångar, eventuellt med hjälp av en tolk. Men detta hindrar ju inte att Maria och Josef följdes åt.

Enligt Filtzingers utredning var alla kvinnor skattskyldiga från 12 års ålder. Skattskyldigheten upphörde vid 65 års ålder. För männen gällde skattskyldighet från 14 års ålder. Ulpianus skriver i bok II, Om skatter: »I Syrien är män över fjorton och kvinnor över tolv skattskyldiga tills de är sextiofem år gamla. Ålder måste också beaktas vid tidpunkten då skatten påförs.»

Antagligen var det därför som intervallet mellan skattskrivningarna var 14 år. På så sätt undkom ingen med något skattefritt år. De tjänsteförrättande ämbetsmännen gick inte runt på landsbygden, utan deklaranterna fick gå »var och en till sin stad», i allmänhet närmaste befästa ort. Uppgifterna fördes in i ett standardformulär som användes över hela romarriket. I egenskap av kvinnans förmyndare undertecknade mannen handlingen å bådas vägnar.

De skatteslag som förekom var följande: Skatt på lösegendom, skatt på markinnehav, skatt på vad som odlades där hänsyn togs till markens beskaffenhet, »guldkrans-skatt» (som var en »gåva» för att »bekransa» kungen, en av Augustus införd omsättningsskatt om 1 procent), skatt på hus, saltskatt samt tullar. De sistnämnda var Herodes viktigaste inkomstkälla.

Profetians uppfyllelse
Det fanns ännu en anledning för Josef och Maria att bege sig till Betlehem. De var båda genom änglauppenbarelser övertygade om att det väntade barnet var den utlovade Messias: »Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron», Luk.1:32. Därför var det av yttersta vikt att nedkomsten enligt profetian i Mika 5:2 skulle äga rum i Davids stad. Det var inte första hand romarna som tvingade dem till Betlehem. Det var Den Heliga Skrift.

Det var inte någon ovanlig händelse för dem att bege sig till Jerusalem, som de ofta besökte i samband med vallfartshögtiderna, d.v.s. påsk, pingst och lövhyddohögtiden. Dessutom hade Maria släktingar i Ein Karem utanför Jerusalem som hon besökte enligt Luk. 1:39 ff. Efter födelsen i Betlehem dröjde de kvar i trakten i drygt 40 dagar och återvände till Nasaret först sedan barnet på fyrtionde dagen burits fram i Jerusalems tempel, Luk. 2:39.

Att det sedan inte fanns plats i härbärget behöver inte bero på skattskrivningen. Betlehem var ett populärt övernattningsställe längs karavanvägen till Egypten. Redan på profeten Jeremias tid stannade man till där (Jer. 41:17). Bibel 2000 har valt att inte översätta hebr. be gerut Kimham, där gerut motsvarar khan, alltså en karavanseraj, utan skriver »i Gerut Kimham». Äldre översättningar har »Kimhams härbärge». Tyvärr saknas denna perikop i Septuaginta, men troligen kan gerut översättas med det grekiska ordet för julevangeliets härbärge, katalyma.

På senare tid har Stephen C. Carlson, professor vid Duke University i Virginia, väckt uppmärksamhet genom att hävda att Maria ska ha fött sitt barn hemma hos släktingar i Betlehem. Om detta kan vi naturligtvis inte veta något, även om traditionen om grottan under Födelsekyrkan i Betlehem är stark. Betoningen ligger på att det inte fanns plats. Johannesevangeliets födelseberättelse uttrycker utsattheten så här: »Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom» (Joh. 1:11).

Om det nu var så betydelsefullt att Messias skulle vara född i Betlehem, varför talas det sedan oftast om Jesus från Nasaret? Till denna obetydliga ort återvände den heliga familjen efter flykten till Egypten för att, som det står i Matt. 2:23, »det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré».

Vilket profetord syftar detta på? Och varför står det »Jesus av Nasaret, judarnas konung» på tavlan över korset, utan att Betlehem och den davidiska härstamningen nämns? Varför kallades de första kristna nasaréer (Apg. 24:5)? Varför kallas de kristna i dagens Israel för notzrim? Vart tog egentligen Betlehem vägen?

Jesse rot och stam
I sin bok With Jesus through Galilee according to the Fifth Gospel (Rosh Pina 1992) presenterar arkeologen Bargil Pixner (1921–2002) en marmorflisa från 3–400-talet som hittades vid utgrävningar i Caesarea 1962. Den innehåller en inskription på hebreiska med en förteckning över familjer som bosatte sig i Galiléen under romersk tid. Bland dem fanns en familj som bodde i Nasaret.

Detta är det tidigaste vittnesbördet inom judisk epigrafi om den lilla byn Nasaret. Tidigare hade man bara känt till ortens grekiska stavning, men marmorflisan visar att Nasaret stavades med den hebreiska bokstaven ? (tz, tzade), alltså Natzaret.

Därmed utesluts tolkningen att Nasaret skulle ha att göra med nazirit, alltså en person, en nasir, som är avskild åt Gud (4 Mos. 6). I stället ger marmorflisan stöd åt Hieronymus tolkning att Matt. 2:23 syftar på Jes. 11:1: »Ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam.» Ortnamnet Nasaret har samma rot som hebr. netzer, d.v.s. »skott, telning». Se även Upp. 22:16!

Samma tolkning gör även H.M. Melin (a.a., s. 218f.) samt Bertil Gärtner (Die rätselhaften Termini Nazoräer und Iskariot i Horæ Soederblomiæ IV, 1957).

Bellarmino Bagatti (1905–1990) genomförde utgrävningar i Nasaret under många år. Han konstaterade att orten erövrades 733 f.Kr. av den assyriske kungen Tiglat-Pileser III. Sedan låg platsen öde under persisk och hellenistisk tid fram till mackabéertiden, då Galiléen erövrades av Johannes Hyrcanus (164–104 f.Kr.). Hasmonéerna uppmuntrade då judarna i Babylonien och Persien att göra aliyah och bosätta sig i det dittills hedniska området.

Det bör vara vid den tiden som Maria och Josef och deras släkt flyttade dit. Eftersom de härstammade från kung David kallade de den lilla byn för Nasaret, vilket syftar på att invånarna var rotskott från Jishaj (Isai, Jesse), kung Davids far.

Därmed skulle beteckningen »Jesus från Nasaret» syfta på den davidiska härstamningen. Att de första kristna kallades nasaréer och de kristna på modern ivrit kallas notzrim, skulle då bero på att de kristna bekänner Jesus från Nasaret som den davidsättade Messias.

Sambandet finns också bevarat i en medeltida tysk hymn, som syftar på Jes. 11:1: ett ris skal opgå utaf Isai slächte (Bibel 1703), ett skott ska skjuta upp ur Isais avhuggna stam (Bibel 1917); en gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam (Bibel 2000).

Es ist ein Ros' entsprungen
aus einer Wurzel zart,
wie uns die Alten sungen,
von Jesse kam die Art.

Den tyska hymnen använder namnformen Jesse som är hämtad från Septuaginta, en form som Thekla Knös övertog i sin svenska översättning 1867, Det är en ros utsprungen, av Jesse rot och stam. I Sv. ps. 1986, nr 113, har dock namnet i överdrivet pedagogiskt nit förvandlats till av Davids rot och stam.

Sammanfattning
Augustus genomförde tre skattskrivningar, som omfattade hela romarriket. Samtidigt med den andra av dessa, år 8 före vår tideräknings början, genomfördes en lokal skattskrivning i Judéen. Eftersom kung Herodes började bli vansinnig och föll i onåd hos kejsaren, blev den genomförd av den romerska ockupationsmakten genom dess militärkommendant Qurinius. Josef och Maria begav sig till Betlehem, dels för de var skattskyldiga där, dels för att profetian i Mika 5:2 skulle uppfyllas: »Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.»

Anders Brogrens hemsida