Texter 1 Mos. 11:1–9, Apg. 2:1–11, Joh. 14:25–29, Ps. 104:27–31

Den gammaltestamentliga läsningen påminner oss om att hela mänskligheten har ett gemensamt ursprung som Guds skapelse. Genom sin gudaingivna förmåga har människor kunnat odla jorden, forma civilisationer, bränna tegel, bygga hus, anlägga städer och förbättra sina livsvillkor.

Men när högfärden, hybris, slår till hos någon/några, som tror sig vara oberoende av sin skapare, blir resultatet splittring och fiendskap mellan individer och grupper. Det kan endast rättas till genom sådan sinnesändring som den helige Ande kan åstadkomma.

Detta läser vi om i episteln, som är pingstdagens karaktärstext. Den utspelar sig dock inte på den »första» pingstdagen som det sägs ibland. Tidigare hade Israels folk firat mer än tusen pingsthögtider enligt budet i 3 Mos. 23:16. Pingsten, veckofesten, shavuot, är en av de tre judiska vallfartshögtiderna. De övriga två är påsken och lövhyddohögtiden. Så länge templet fanns kvar i Jerusalem, fram till år 70, försökte man då att vallfärda dit.

Den judiska pingsten har tre firningsämnen:

1. En skördehögtid, då man bar fram det första av årets skörd inför Herren. För oss innebär det att apostlarna och den kristna församlingen i Jerusalem som samlats på pingstdagen år 33 var mänsklighetens förstlingsskörd, som bars fram inför Gud och bärgades in i Guds rikes lador, utvald, helgad och bekransad av Anden. Denna pingstdag utökades Jerusalemsförsamlingen med representanter för meder, elamiter, Mesopotamien, Asien, Egypten, Libyen (kanske bl.a. Simon från Kyrene), Rom m.fl. Alla dessa var judar som rest till högtiden i Jerusalem. Nu blev de fyllda av helig Ande och därmed rustade att sprida evangeliet bland folken i de länder där de annars var bosatta. De fick inleda den världsmission som fortsätter fram till Kristi återkomst då den stora skördetiden skall inträda.

2. En laggivningshögtid till minne av att Moses tog emot lagen, torah, på Sinai berg. Pingstundret år 33 ägde rum där församlingen brukade samlas, i nattvardssalen nära Esséerporten på den plats som numera kallas Sionsberget och som alltså övertagit sitt namn från Tempelberget. Där byggdes nu ett tempel av levande stenar (1 Petr. 2:5) på ett nytt Sinai, där Andens lag skrevs i hjärtat (Jer. 31:33). Förbundet utvidgades till att omfatta också andra folk än Israel, en begynnande uppfyllelse av löftet till Abraham (1 Mos. 12:3).

3. Pingstdagen anses i judendomen även vara kung Davids dödsdag, då man fortfarande vallfärdar till Davids grav som är belägen under den nuvarande nattvardssalen på Sionsberget. När Petrus höll sin predikan (v. 14 ff.) stod han alltså strax intill Davids grav, »hans grav finns här än i dag» (v. 29). Petrus predikade för pilgrimer som med anledning av pingsten kommit till Jerusalem. Han kunde anknyta till David när han predikade om den uppståndne och levande Jesus som Davids son. Liksom David är Jesus såväl konung som präst och profet.

En stor del av åhörarna hade tydligen ingått i den folkmassa som inför Pilatus ropat »korsfäst» och »hans blod må komma över oss och våra barn». När Petrus förkunnade Guds ord träffade Anden dem i deras hjärtan och de drabbades av syndakännedom. De blev förtvivlade när de förstod vad de deltagit i och undrade vad de skulle göra. Petrus sade till dem: »Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så får ni förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud vill kalla.»

Den dagen döptes ungefär tretusen personer. Troligen användes då esséernas dopbassänger som blivit utgrävda i närheten. Genom dopet fick de tretusen förlåtelse för sina synder. Löftet gällde såväl dem som deras barn: »Hans blod må komma över oss och över våra barn (Matt. 27:25). Jesu blod kom över dem och deras barn, precis som de själva ropat inför Pilatus, men inte som blodsskuld utan som försoningsblod. »Ditt blod, o Jesu, över mig välsignande må gjuta sig» (Sv. ps. 439). »Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv» (1 Mos. 50:20).

I evangeliet ger Jesus instruktioner till församlingen om hur den skall agera under den tid han inte är fysiskt närvarande på jorden. Då skall den ledas av den helige Ande, som skall förmedla ytterligare kunskap och påminna de kristna om vad Herren har sagt. Tillvaron kan visserligen ofta bli problematisk, men Anden ger sin frid mitt i all oro. Lärjungarna, de kristna, skall se fram mot den dag då Herren kommer tillbaka sedan evangeliet blivit predikat inte bara för meder och elamiter utan i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk (Matt. 24:14, Rom. 11:25).

Predikoutkast:
När du döptes blev du upptagen i förbundet med Gud och fick ta emot den helige Ande. Om du tror och bekänner att Jesus är din Herre, betyder det att du tillhör Guds förstlingskörd. Du har en särskild uppgift i hans stora plan.

Det innebär också att den helige Ande finns i dig och leder dig. Genom Guds ord, bönen och nattvarden står du i förbindelse med den Högste. Hans lag är inskriven i ditt hjärta. Du vill vara hans lärjunge.

Genom Jesus Kristus är dina synder förlåtna. Du har evigt liv genom honom. Han är uppstånden och lever. Du blir förvandlad så att du bär Andens frukter. Anden ger dig förvissning om att du tillhör Jesus och lever det nya livet.

Beredelseord:
»Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern» (Joh. 14:28).

Anders Brogren