Mångkultur i Sydsverige 

av Anders Brogren 

Enligt 1686 års kyrkolag, som var i kraft fram till 1993, skulle biskopen i ett stift minst vart sjätte år samla prästerna till prästmöte. Han utsåg en av stiftets präster till preses med uppdrag att författa en avhandling som sedan skulle diskuteras på mötet. Denna gamla tradition uppehålls fortfarande genom stiftsmöten för den s.k. vigningstjänsten, som förutom präster numera även omfattar diakoner samt f.d. diakonissor. Den här anmälda boken är utgiven som förberedelsematerial till präst och diakonmötet i Lunds stift den 7 oktober 2025. 

Som sig bör är bokens första och riktningsgivande artikel skriven av lundabiskopen Johan Tyrberg med rubriken »Salt bland andra kryddor». Han konstaterar att den svenska kyrkan växte fram i ett enhetssamhälle (och påpekar behövligt att det inte var Gustav Vasa utan Christian III som genomförde reformationen i Lunds stift), som förblev ganska enhetligt ända fram till 1990-talet. Numera är emellertid de internationella relationerna allt viktigare. Lunds stift har formella vänavtal bland annat med en landskyrka i Tyskland och med ett stift inom den lutherska kyrkan i Tanzania. 

Internationella kontakter på församlingsnivå är också viktiga, menar han, eftersom introspektiva synsätt hos oss medför att Svenska kyrkan blir mer svensk än kyrka. En del internationella kontakter kan regleras i avtal, andra i lösare vänskapsband. Det är bra att besöka varandra ibland utan att det behöver utvecklas till bestående kontakter. Man ser att andra kyrkor kan organisera sig på andra sätt än med biskopar, stiftskanslier och annan episkopal struktur. 

Biskopen vill även ha en god dialog med andra samfund här i Sverige. Han betonar här de svenska judarna. En person är inte jude eller svensk utan jude och svensk. Som kristna har vi våra rötter i den judiska traditionen. Vi har ingen anledning att tro att Jesus och de första kristna definierade sig som något annat än judar. 

Han lyfter fram att vi behöver uppskatta olikheter, eftersom skilda erfarenheter och kompetenser behövs i våra församlingar. Det kan visserligen upplevas som enklare att omge sig med människor som i stor utsträckning tycker likadant som man själv, men detta är inte bra. Det finns behov av sådana som tänker annorlunda, som ställer andra frågor, som tänker kritiskt och vågar ifrågasätta. Samtidigt är det viktigt att rekrytera personal och ideella som står i harmoni med den tradition församlingen tillhör. 

Det är församlingen som är utgångspunkten, inte kyrkoherden eller övrig personal. Men fortfarande behövs olikheter i arbetslaget, med kritiskt tänkande och ett tillåtande samtalsklimat där man får tänka annorlunda. Tystnadskultur hör inte hemma i kyrkan, inte heller rädsla. Han fortsätter: »Jag tror faktiskt att rädsla är ett ämne i sig som vi behöver ta tag i. Vi är stolta över vår tryckfrihet och offentlighetsprincip, jag är också det, men när frågor inte öppet kan diskuteras på grund av rädsla är vårt debattklimat svagare än vi vill erkänna.

Följande artikel, »Att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle», är skriven av bokens redaktör Jan-Olof Aggedal. Han liknar kulturer vid olika träd, exempelvis palmer eller granar, som långsamt anpassar sig till jordmån, tillgång på vatten, vind, kyla och värme. Kulturen formas efter omgivningens förutsättningar. Den bilden har kanske sina begränsningar, eftersom palmers möjlighet att överleva våra nordliga vintrar dock är små. Och den som har sett en gran nere någonstans i trakterna vid Medelhavet kunde konstatera att den inte mådde bra. 

Aggedal skriver också att en stor del av befolkningen uppfattar religion som ett intresse bland andra, en hobby att syssla med på fritiden, inte något som genomsyrar livet. Dessutom uppfattar man ofta religionsfrihet som rätten att slippa möta och tala om religion. Men samtidigt möter man kyrkans närvaro i det offentliga rummet, hos individer, kyrkobyggnader, begravningsplatser, kyrkklockor som ringer. Allt detta vittnar om kristen tro. 

Den gudstjänstfirande församlingen har på många håll blivit såväl mer mångkulturell som mer mångkonfessionell. Fler och fler kristna går till den kyrka som ligger närmast, även om den tillhör Svenska kyrkan och man själv är katolsk eller ortodox kristen. I gudstjänsten sker deltagarnas spontana ekumenik i bön och lovsång, men även när de tar emot nattvardens sakrament, trots att deras trossamfund inte fullt ut har nattvardsgemenskap. 

När man själv måste välja kulturella och religiösa uttryck, kan man inte tvingas att följa majoritetens värderingar eller seder, påpekar Aggedal: »Det kan gälla en så enkel sak som att en muslim inte ska behöva läggas i jorden till kyrkklockors klang. På en fråga om varför man ringde i begravningskapellens klockor när en muslim gravsattes, svarade en kyrkogårdschef: Vi gör ingen skillnad på människor begravningshuvudmannen behandlar alla lika. Vad rätt du tänkt, vad fel det kan bli!»

En artikel av Anna Minara Ciardi handlar om kulturella skillnader inom den katolska kyrkan. En liten församling kan rymma uppåt tjugofem nationaliteter, S:t Thomas i Lund har ett nittiotal olika nationaliteter. (Recensenten hörde en gång hur en av dess präster uppfattar situationen: »Här i S:t Thomas finns tre kategorier: katoliker, polacker och konvertiter!»

Vad man skulle vilja veta är något om de konversioner som äger rum, dels från Svenska kyrkan till katolska kyrkan (som förf. själv), dels i andra riktningen från katolska till svenska kyrkan. Hur ser man efter en konversion på sitt gamla samfund? 

I artikeln »Såväl svensk som jude» är Anita Goldman, som hon brukar, mycket personlig och hamnar till stor del utanför ämnet för den här antologin. Till sist landar hon i alla fall i att det är stor skillnad i situationen för svenska judar i dag jämfört med när hon själv växte upp i Göteborg på 1950-talet, detta trots den senaste tidens ökade antisemitism. Hon säger att skillnaden mot dagens situation inte kunde vara större. Judisk kultur får nu ta prominent plats i det offentliga rummet med judiska teman vid utställningar, på stora event som bokmässan, på teatrar och i den nyutgivna litteraturen. 

Särskilt intressant är artikeln »Muslim i ett mångkulturellt Malmö» av Roland Vishkurti, imam i den moské man ser från motorvägen när man passerar Rosengård. Om islam bara varit en religion sådan som denne imam presenterar, hade den kunnat fungera som den blågula islam som föresvävar vissa politiker. Men problemen finns i just det som imamen inte nämner, nämligen att islam inte bara är en religion utan också ett politiskt system med stort våldskapital, och då inte bara i fjärran länder utan även i Malmö. Det kan ta sig uttryck i demonstrationer och gatuslagsmål men även i flyktingspionage, sponsring av kriminella gäng och försöken vid Lunds universitet att stoppa resp. underkänna Sameh Egyptsons doktorsavhandling om Muslimska Brödraskapet. 

Religion och politik kan inte skiljas åt, sunni eller shia kvittar lika. Islam är en totalitet, en kultur med målet att behärska mänskligheten, d.v.s. lägga den under Allah, antingen som ingående i umma eller som betalare av jizya. Malmöimamen talar däremot om hur alla kan leva sida vid sida. De muslimska högtider som firas i hans moské tycks vara lika oförargliga som Luciafirandet är i Svenska kyrkan vid solkusten. 

Vishkurti skriver att vissa tider i det förgångna kallas för gyllene tider. Som många andra försvarare av islam syftar han då på medeltidens Andalusien, där muslimer, judar och kristna samexisterade i ett samhälle präglat av religiös tolerans och ömsesidig respekt. 

Den uppfattningen har länge varit förhärskande men har ifrågasatts på senare tid. Även om man bortser från de almoravidiska och almohavidiska skräckväldena är den vida spridda uppfattningen om en lycklig samexistens under Cordovakalifatet bara en skröna, något som påvisas av Dario Fernández-Morera, som i The Myth of the Andalusian Paradise (2016) gått tillbaka till de spanskspråkiga källorna. Vidare har Sylvain Gouguenheim i Aristote au Mont Saint-Michel (2008) visat hur uppfattningen om arabernas avgörande traditionsförmedling av det antika arvet till västerlandet via Spanien är starkt överdriven (rec. i SPT 11/2010). 

Malmöimamen beskriver vältaligt att islam ser positivt på mångfald och värdesätter den. Mångfalden är en del av Guds skapelse. Han talar också om det samarbete som finns i Malmö och om hur man vill lära sig av Svenska kyrkans diakoni. Man har fredsböner och gemensamma fester och firar midsommar tillsammans. Allt detta är ju fint. Men även om han nämner utmaningar i form av fördomar och stereotyper, segregation och intolerans, undviker han dock att nämna elefanten i rummet. 

Det gäller sådant som att judarna inte vågar bo kvar i Malmö utan flyttar därifrån. Att tutande bilkaravaner firar dödandet av 1200 judar den 7 oktober 2023. Demonstrationerna mot den israeliska sångerskan Eden Golan, som deltog i Eurovision Song Contest i Malmö 2024. President Barack Obamas särskilda sändebud mot antisemitism som i april 2012 besökte Malmö för att möta kommunalrådet Ilmar Reepalu och framföra USA:s oro över hans återkommande kommentarer om judar och de många incidenter som förekommit i staden. Davis Cupmatchen Sverige-Israel 2009 som spelades i Malmö inför tomma läktare. Och till sist, den 16/10 2025 meddelar SVT att en planerad festival i Malmö med judisk film blir stoppad. Anledningen: Det finns ingen biograf som vågar ställa upp! 

Det finns stora problem i Malmö, men de nämns inte. Förmodligen har inte heller den fridsamme Vishkurti sådan auktoritet att han skulle kunna stoppa maktdemonstrationerna. 

Jan Eckerdal diskuterar begreppet folkkyrka i en mångkulturell tid, präglad av interreligiös och ekumenisk mångfald, sekularisering och bristande religiös läskunnighet. Han anser att kyrkan bör vara självkritisk. Särskilt vad det gäller ungdomar går det inte att ha en alltför försiktigt utslätande attityd. 

Susanne Wigorts Yngvesson reflekterar över kyrkans enhet och mångfald. Hon konstaterar att den som har makt över dagordningen kontrollerar majoritetens uppfattning och gränsdragningarna mellan rätt och fel, gott och ont, även om majoriteten i Svenska kyrkan anser att man bör stå upp för minoriteter. Men när man sedan diskuterar vilka minoriteter som bör försvaras, lämnas vissa utanför. »Inom Svenska kyrkan tänker jag till exempel på det fåtal som är motståndare till ämbetsreformen från 1958, att kyrkan bejakar även kvinnor i prästämbetet. Eller det fåtal som är tveksamma till eller motståndare till att viga personer av samma kön. Majoriteten anser i dessa exempel att sådana minoriteter inte är värda att stå upp för. Här har majoriteten eller regelverkets styrning dragit en gräns för vad som räknas in i enheten.»

Nästa artikelförfattare, Pamela Garpefors, var tidigare kyrkoherde i Karlskrona, där hon gjorde bestående avtryck genom sin förvandling av Fredrikskyrkan. I detta kyrkorum överväldigas numera den inträdande besökaren av den tre ton tunga dopfunten i svart diabas, signerad Pål Svensson. Även i sin nuvarande tjänst som kyrkoherde i Svenska kyrkan i Berlin betonar Pamela Garpefors dopfunten och den sakramentala närvaro som »öppnar upp våra resonanskanaler». Hon skildrar enheten i tro när dopfunten i den katolska Hedwigskatedralen välsignas vid en ekumenisk gudstjänst. 

Prästerna häller vatten i dopfunten, varpå »den grekisk-ortodoxe biskopen och jag går fram till dopfunten, vi tar varandras händer och fyller dem med vatten.En stark känsla av enhet gör sig påmind.»

Själv blir jag påmind om ett dop som jag bevittnade i samma Hedwigskatedral 1988. Vid påsknattsmässan döpte kardinal Meissner två kvinnor och en man till det nya livet i Kristus. I dåvarande DDR var detta en politisk handling, ett avfall från löftena i Jugendweihe om att delta i uppbyggnaden av socialismen. Men kardinalen förkunnade: »Vi står i livets tjänst. Vi kommer att segra.» Året därefter föll muren. 

I bokens avslutande artikel tar Ebba Älverbrandt med oss in i vardagens försoningsarbete i Fosie församling. Vi får följa med på ett besök hos den pensionerade skräddaren Naser, som blivit utsatt för mordförsök av seriemördaren Peter Mangs. Sverige är ett land som Naser älskar och är djupt besviken på. 

I denna bok finns mycket att diskutera och begrunda, även sedan alla präster och diakoner återvänt hem till sina församlingar. 

Jan-Olof Aggedal (red.): Kyrka i ett mångkulturellt samhälle. Verbum 2025. 240 sidor.