Texter: 4 Mos. 11:24–30, Fil. 1:12–18, Mark. 9:38–41, Ps. 37:1–7

För predikan Anders Brogren (Falkenberg)

Gemensamt för dagens texter är att de visar hur Den Helige Ande kan verka utanför de ordinarie strukturerna. Som gemensam rubrik skulle man kunna sätta »Försvar för kongregationalismen».

Det har alltid funnits en strävan såväl bland politiker som bland kyrkliga dignitärer att vilja kontrollera människors tankar och det andliga livet. Men Anden blåser vart den vill (Joh.3:8) och finner nya vägar att föra ut evangeliet när onda andemakter försöker motarbeta Guds rike.

I GT-texten klagar Israels folk under ökenvandringen. Folket hade börjat tröttna på det dagliga mannat och längtade efter den mer varierade kost av kött och fisk som de åt i Egypten.

Då samlade Mose sjuttio av de äldste i folket. Det symboliska talet sjuttio bildas av sju gånger tio. Sju är summan av tre, Guds tal, och fyra, människans tal, och betecknar därför Guds förbundenhet med mänskligheten. Sjutalet återkommer i många olika bibliska sammanhang. Talet tio, som avslutar raden av grundtal, betecknar helhet, sammanfattning, Guds bud är tio till antalet, för att en judisk gudstjänst ska kunna äga rum måste tio män vara närvarande etc. Den av Mose sammankallade gruppen av sjuttio äldste är troligen förebilden till det från processen mot Jesus bekanta Stora rådet, som hade sjuttio ledamöter. I Luk. 10:1 sänder Jesus ut sjuttio lärjungar.

Herren sände sin Ande över de sjuttio äldste så att de började profetera. Men två av dem var inte tillsammans med de andra utan hade dröjt sig kvar i lägret. Trots detta började de profetera, något som förargade Josua. Men Mose hade inget att invända mot att de profeterade på egen hand.

Även våra dagars profeter brukar agera på egen hand. De sänds inte ut från något kyrkokansli eller från biskopen, utan de drivs av Den Helige Ande. De ska inte kategoriskt avvisas bara för att de saknar en officiell tjänsteställning, utan deras profetior ska bedömas enligt Den Heliga Skrift.

Brevet till församlingen i Filippi skrev Paulus då han satt fängslad i Rom i väntan på att få sin sak prövad inför kejsaren. I fängelset predikade han evangeliet. Men i Rom fanns också andra evangeliepredikanter. Somliga av dessa ville konkurrera med Paulus och kan antas ha uppmanat sina åhörare att ta avstånd från honom. Å andra sidan fanns också sådana som förkunnade av kärlek, med rena motiv, utan att polemisera mot en medbroder.

Det avgörande för Paulus var dock att evangeliet blev förkunnat. Därför hade han till och med fördragsamhet med de separatister som angrep honom. De predikade ju ändå det kristna budskapet. Här visar Paulus hur man som präst ska förhålla sig mot trosvissa grupper som visserligen förkunnar ett rent och klart evangelium, men som samtidigt kan ha alltför höga tankar om sig själva. Det viktigaste är att Kristus blir förkunnad.

I evangeliet visar aposteln Johannes, »tordönsmannen», sitt häftiga humör när han ville sätta stopp för någon som visserligen drivit ut onda andar i Jesu namn men som inte tillhörde de tolv. Jesus tillrättavisade sin hetlevrade lärjunge och förklarade att Andens verk kan utföras utan att vara kontrollerat av den i apostolisk ordning kallade lärjungakretsen. Bengel påpekar (i Ternströms kommenterande översättning):

»Det må de märka, (taga åt sig och låta det lända sig till efterrättelse) som fästa nådegåvorna vid den kanoniska (apostoliska) successionen (såsom de göra i påvedömet).»

Bengels kommentar kan vara till tröst för präster i Svenska kyrkan, där den (eventuella) apostoliska successionen (genom biskop Paul Juusten) numera till stor del gjorts om intet genom införandet av kvinnliga biskopar.

Viktigare än den organisatoriska tillhörigheten är det ödmjuka och kärleksfulla sinnelaget. Sådant visar den, som utan att vara så insatt i dogmatiken, ger den behövande en bägare vatten att dricka. H.M. Melin kommenterar:

»Den trosbenägenhet han genom ett sådant förhållande ådagalägger, förtjänar att belönas med uppmuntran och välvilligt bistånd, på det han må fullkomligt införas i mitt rikes gemenskap. Men svårt försyndar sig den, som med köld bortstöter dessa ringa och omyndiga, vilka blott behöva den mogna visdomens kärleksfulla ledning, för att även för sin del bliva fullmyndige medlemmar av Guds rike.»

En predikodisposition:

1. Gud vill att alla människor ska bli frälsta.
2. Med sin Ande söker han människor på olika sätt.
3. Kallelsen till Guds rike sker genom evangelium, innanför eller utanför kyrkans väggar.
4. Den som blir kallad ska med hjälp av kyrkans nådemedel (ord och sakrament) på ett kärleksfullt sätt ledas vidare på vägen genom Guds rike.
5. Livet i Guds rike börjar här på jorden och fullbordas i himlen.