Äktenskap i förändring Teologin, texterna och frågan om inkludering ANDERS BROGREN I Svenska kyrkan har frågan om samkönade äktenskap blivit en av de mest diskuterade teologiska frågorna under 2000-talet. Debatten rör inte bara etik och samhällsutveckling, utan också hur kyrkan ska förstå sina egna grundtexter och sin egen tradition. I centrum står en avgörande fråga: Kan ett s.k. inkluderande äktenskapsbegrepp verkligen vara teologiskt hållbart? Som arbetsmaterial i samband med Jesper Eneroths motion till kyrkomötet om prästers vigseltvång har kyrkostyrelsen haft tillgång till en i övrigt opublicerad text, Svenska kyrkans äktenskapsteologi: En exegetisk och systematisk-teologisk analys om samkönade äktenskap, utarbetad av en anonym författare. Denna artikel presenterar textens huvudidéer, lyfter fram dess styrkor samt förklarar varför vissa av dess slutsatser är mer osäkra än vad de först verkar. Avsikten är att ge SPT:s läsare en orientering om dess för Svenska kyrkans beslutsmekanismer grundläggande resonemang. Författaren är medlem av SPT:s redaktion Kyrkostyrelsens text vill ge en teologisk motivering för samkönade äktenskap. Den gör det genom en tydlig argumentationskedja, men också genom resonemang som ibland tar ut svängarna mer än vad underlaget tillåter. Från bibeltext till äktenskapsdebatt Textens grundläggande argumentation börjar som sig bör i bibeltexterna. Författaren menar att de traditionella bibelställen som ofta används i argumentationen mot samkönade relationer inte handlar om homosexualitet i modern psykologisk eller social mening. I stället sägs de beskriva vissa handlingar som är kopplade till makt, våld eller kultiska sammanhang. Därför, menar texten, kan man inte ur dessa bibeltexter utan vidare utläsa något generellt förbud mot samkönade relationer. Detta resonemang är vanligt i modern exegetik. I kyrkostyrelsens text används det för att fastslå en tydlig distinktion, nämligen att Bibeln visserligen nämner vissa sexuella handlingar, men att dessa inte syftar på vår moderna förståelse av sexualitet. Den diskussionen är viktig, bl.a. för att den öppnar för en mer nyanserad läsning av ord som arsenokoitai och malakoi – två begrepp som ofta översätts med »homosexuella», men vilkas betydelse är omstridd. Här uppstår då ett av textens problem med logiken. Att Bibeln inte använder vår moderna kategori »homosexualitet» innebär inte med automatik att Bibeln inte skulle kunna uttrycka ett normativt avståndstagande från samkönade sexuella relationer. Det är en sak att visa att texterna inte talar om vissa människors identitet, men en annan att påstå att de inte talar om deras handlingar. Kyrkostyrelsens text visar det första men inte det andra. Här finns ett metodproblem: exegetisk osäkerhet omvandlas till teologisk frihet. För att gå från »Bibeln saknar vår kategori» till »Bibeln saknar normativt avståndstagande» hade det krävts ytterligare ett argumentationssteg, men något sådant saknas i kyrkostyrelsens text. Ännu mer övertygande hade det varit om man kunnat peka på någon perikop i Bibeln med otvetydigt positiv attityd till homosexualitet. Men någon sådan bibeltext har man inte kunnat uppvisa. När äktenskapet blir en teologisk fråga Efter den exegetiska delen av texten följer ett systematiskt teologiskt avsnitt som argumenterar utifrån en föregivet luthersk åskådning. Enligt klassisk luthersk teologi ingår då äktenskapet i skapelseordningen och är inte ett sakrament. Det innebär att äktenskapets form inte är teologiskt fastlåst på samma sätt som exempelvis dopet eller nattvarden. Detta är i och för sig ett rimligt argument, men texten driver detta längre än vad traditionen själv gör. Luthersk teologi har historiskt sett uppfattat äktenskapet som en ordning med såväl social som biologisk dimension. Att äktenskapet inte är ett sakrament innebär inte att det skulle vara teologiskt irrelevant. Här hade texten behövt visa varför just könskomplementariteten, att äktenskapet förutsätter en man och en kvinna, inte skulle tillhöra skapelseordningen utan i stället vara ett underordnat element. Kyrkostyrelsens text menar att varken könskomplementaritet eller reproduktion är nödvändigt för att definiera äktenskapets teologiska kärna. Detta argument används för att visa att kyrkan har ett visst tolkningsutrymme. I stället anses relationens kvalitet trohet, ömsesidighet, ansvar och kärlek vara det som bär äktenskapets teologiska mening. I förstone kan detta tyckas vara ett tilltalande resonemang. Oavsett teologisk bakgrund uppfattar många att ett gott äktenskap är en relation som är präglad av kärlek och ansvar. Men här lurar också ett cirkelresonemang. Om man definierar äktenskapets teologiska kärna med sådana egenskaper som kan ingå i samkönade relationer, blir slutsatsen given på förhand. För att undvika detta hade texten behövt visa varför just dessa egenskaper är teologiskt grundläggande om detta kommer från Bibeln, från luthersk tradition eller från modern etisk erfarenhet. Texten föreslår att personkomplementariteten snarare än könskomplementariteten är den teologiskt relevanta komplementariteten. Denna tanke behöver motiveras. En kritiker skulle kunna hävda att äktenskapet bygger såväl på personlig ömsesidighet som på den biologiska komplementariteten mellan man och kvinna. Kyrkostyrelsens text visar inte varför den senare måste avvisas. När argumenten blir för starka En av textens mest övertygande delar är diskussionen om reproduktion. Den påpekar att ett äktenskap inte upphör att vara äktenskap för den händelse att ett par inte kan få barn. Det är ett viktigt argument mot en strikt biologisk syn på äktenskapet. Men det räcker inte för att bemöta invändningen att äktenskapets själva struktur kan vara reproduktiv även om ett enskilt par inte är det. Den invändningen hade behövt bli mer utförligt behandlad. Det är också tydligt att texten ibland formulerar sig mer kategoriskt än vad forskningsläget tillåter. Att skriva att »forskning ger inget exegetiskt stöd» för en viss tolkning är för starkt. Det finns forskare som argumenterar för motsatsen. En mer hållbar formulering hade varit att texterna »inte utan vidare» kan förstås som ett fördömande av homosexualitet i modern mening. En bortglömd metodfråga En av de viktigaste invändningarna mot texten gäller metoden. Författaren säger att den historiska betydelsen av bibeltexterna ska vara »hierarkiskt signifikant» för tolkningen i dag. När då den historiska kontexten uppvisar patriarkala eller hierarkiska strukturer, används denna observation för att relativisera bibeltextens normgivande betydelse. Då uppstår en viktig fråga: Vilken princip avgör vilka delar av den historiska kontexten som ska översättas till vår tid och vilka som ska avvisas? Det är en fråga som ofta dyker upp i modern bibeltolkning. Om Paulus sexualetik delvis är kulturellt betingad, varför är då hans undervisning om trohet och kärlek fortfarande normativ? Texten använder dessa begrepp som positiva teologiska normer, men argumenterar inte fullt ut för varför just dessa ska behållas. Motargumenten borde formulerats starkare Texten säger att den analyserar argumenten för och emot samkönade äktenskap. Men i praktiken blir framställningen snarare en argumentation för än en analys av. Motargumenten presenteras ofta i försvagad form för att sedan avvisas. För en läsare som inte redan delar utgångspunkten blir detta mindre övertygande. Det hade gjort starkare intryck om texten hade formulerat motståndarens bästa argument i sin mest robusta form exempelvis att skapelseberättelsen, Jesusordet i Matt. 19 och Paulus undervisning tillsammans pekar på en tvåkönad äktenskapsstruktur. Först därefter hade texten kunnat bemöta argumentet. Det hade avsevärt höjt trovärdigheten. Den enda vägen? Texten hävdar slutligen att det inkluderande äktenskapsbegreppet är teologiskt konsekvent, snarare än att vara anpassat till samtida samhällsnormer. Detta är en kategorisk formulering som inte har täckning i den föregående argumentationen. För att inse att kyrkostyrelsens text är påverkad av samhällsutvecklingen räcker det att jämföra med detta uttalande från 1996 års biskopsmöte: Svenska kyrkan ser äktenskapet som samhällets grundläggande enhet och som samlevnadsformen mellan man och kvinna. Dess syfte är att skydda och befrämja kvinnans och mannens kärlek och gemenskap liksom att ge liv och fostran åt barnen; genom äktenskapet växer nya generationer fram. Detta är äktenskapets grundläggande funktion och gör det unikt. [...] Med sin uppfattning om äktenskapet ... kan kyrkan inte se homosexuell samlevnad som ett äktenskap...... Vad det handlar om är att kyrkomötet infört en ny relationskategori bland de kyrkliga handlingarna och låtit infoga den under benämningen äktenskap. De logiska problemen i denna process försöker man kringgå genom att i kyrkostyrelsens text definiera begreppet äktenskap på ett nytt och annorlunda sätt. Det är alltså fråga om vad som i George Orwells dystopiska framtidsvision 1984 kallas för newspeak. Beställningsarbete Frågan om samkönade äktenskap är inte bara en fråga om bibelord eller tradition. Det är en fråga om hur kyrkan ska förstå kärleken, människan och äktenskapsrelationen i en tid där både samhälle och teologi förändras. Kyrkostyrelsens text försöker då visa att det finns teologiska vägar som leder till inkludering. Men texten visar också att om innehållet i begreppet äktenskap skall ersättas med något helt annat krävs en mer noggrann argumentation, fri från övertalningsdefinitioner och cirkelresonemang, med metodisk tydlighet och en vilja att ta motargumenten på allvar. Kyrkostyrelsens beställningsarbete lämnar emellertid en eftersmak av illusionistiskt trixande. Det övertygar inte. ■ Ur SPT 18/2026
|