Ny datering av fragment skakar bibelvetenskapen

av

Anders Brogren

 

En nyligen gjord datering av ett fragment av Matteusevangeliet visar att det är skrivet i mitten av det första århundradet. Då var fortfarande de flesta av dem som mött Jesus i livet. Den nya dateringen, som väckt internationellt uppseende, talar för att evangeliet är en trovärdig historisk källa.

 

Ända sedan den kritiska bibelforskningen fick vind i seglen på 1800-talet har den omvärderat mycket i Bibeln. I stället för att försvara fromma kristliga tolkningar har man, utan hänsyn till de troendes känslor, gått hårt fram, allt för att få fram sanningen.

En genomgående trend har varit att förlägga tillkomsten av bibliska skrifter till senare tidpunkter än vad man traditionellt räknat med inom kyrkan. På så sätt har man kunnat skilja de bibliska texterna och de verkliga händelserna åt. I större eller mindre utsträckning, beroende på den aktuelle forskarens preferenser, har bibeltexten då endast ansetts återspegla den bibliske författarens, eller snarare redaktörens, egen tolkning av ett visst historiskt förlopp. Något självständigt värde som vittnesbörd om ett verkligt händelseförlopp har man inte tillmätt de bibliska skrifterna.

Inte minst har man velat driva in en kil mellan Jesus själv och de evangelier som handlar om honom. Även om knappast någon seriös forskare idag förnekar att Jesus existerat, menar man dock att man inte kan veta så mycket om den historiske Jesus. Evangelierna återspeglar endast den kristna församlingens teologi sådan den utbildats långt efter Jesu tid. De innehåller olika sorters tankegods från den antika världen. I synnerhet ansågs på sin tid Johannesevangeliet vara särskilt otillförlitligt, en produkt av hellenistiskt tänkande, nedskrivet i mitten av 100-talet, ja, kanske ännu senare.

Här tvangs man tänka om då det en liten papyrus, den s.k. p52, med några verser ur Joh.18, som förvaras i John Rylands bibliotek i Manchester, vid en datering år 1935 visade sig ha tillkommit i början av 100-talet. Därmed blev med ens mycket av den tidigare Johannesforskningen överspelad. Sedan dess har p52 ansetts vara den äldsta bevarade evangelietexten.

De synoptiska evangelierna, d.v.s. Matteus, Markus och Lukas, har visserligen alltid ansetts vara äldre och något mera tillförlitliga som historiska källor än Johannes. Dock har forskningen varit tämligen enig om att de är produkter av en svåröverskådlig redaktionell process och att inget av dem kan ha förelegat i slutgiltigt skick före Jerusalems förstörelse år 70. Detta menar man sig kunna fastställa utifrån innehållet. Man menar, att den nygrundade kristna kyrkan behövde några decennier på sig för att utbilda den teologi som finns i evangelierna. Eftersom Jesus dessutom enligt evangelierna också förutsade Jerusalems undergång, vilket är omöjligt enligt vedertagen bibelvetenskap, måste därför hans profetior vara påhittade och nedskrivna i efterhand, alltså efter år 70.

 

Gamla fragment blev äldre

Även om man inte haft några handfasta bevis för denna sena datering, har den ändå fungerat som något av ett axiom. Därför väckte det närmast irritation när den spanske papyrusforskaren José O´Callaghan år 1972 lade fram förslaget att ett litet papyrusfragment, 7Q5, som hittats i grotta 7 i Qumran vid Döda havet, skulle vara en del av Markusevangeliet. Eftersom man vet att Qumranklostret övergavs år 68 innebar det ju att Markus skulle ha varit nerskrivet redan före år 70 och det var ju omöjligt enligt gällande doktrin.

O`Callaghans djärva utspel förkastades mycket riktigt av de flesta bibelforskare. Han fick emellertid så småningom stöd av en yngre forskare, den tyske litteraturvetaren, historikern och papyrologen Carsten Peter Thiede i Paderborn. Detta ledde till en internationell konferens om Markusfragmentet i den lilla bayerska universitetsstaden Eichstätt 1991. Svensk deltagare och föreläsare var den för de nya tankegångarna entusiastiske Harald Riesenfeld.

"Traditionellt" orienterade teologer har fortfarande svårt att acceptera att Markus skulle ha skrivits redan före år 68 och vill därför förringa fragmentets betydelse. Papyrologer av facket, som är vana vid att datera profana dokument, anser det emellertid vara säkerställt att det verkligen är fråga om en bit av evangeliet. Fragmentet har sedan också undersökts av den israeliska polisens kriminaltekniska laboratorium i Jerusalem.

Nu har Carsten Peter Thiede åter slagit bibelforskarvärlden med häpnad. På själva julaftonen 1994 rapporterade "The Times" på första sidan att "en papyrus som tros vara det äldsta existerande fragmentet av Nya Testamentet har hittats i ett bibliotek i Oxford. Det är det första påtagliga vittnesbördet om att Matteusevangeliet är en ögonvittnesskildring, skriven av Jesu samtida."

Thiede, som är gift med en engelska, hade varit på en familjehögtid i Oxford. När han ändå var där bad han bibliotekarien i Magdalen College att få titta på ett fragment av Matteusevangeliet, p64, som förvarats där sedan 1901, då det inköptes i Luxor i Egypten av en engelsk präst. Det blev sedan utställt i en monter tillsammans med kuriosa, bl.a. Oscar Wildes ring.

Den första dateringen, gjord på Magdalen 1901, hade kommit fram till att fragmentet, som innehåller Matt 26:7-8 på framsidan och 26:14-15 på baksidan, härrörde sig från 300-talet. En nyare datering år 1953 menade att papyren var skriven under senare delen av 100-talet.

När Thiede nu äntligen fick tillfälle att skärskåda originalet insåg han med sin stora erfarenhet av läsa antika manuskript att det var betydligt äldre, från mitten av det första århundradet. Samma förhållande skulle då även gälla två andra fragment ur Matteusevangeliet, som kommer från samma papyruscodex och förvaras i Barcelona.

 

Tekniken i bibelns tjänst

Åldersbestämningen bygger på en mängd tekniska detaljer, som det här inte är möjligt att redogöra för. Ännu säkrare blev dateringen sedan fragmentet från Oxford i juni 1995 kunde lånas ut till Thiedes eget institut i Paderborn och granskas i ett mikroskop med laserscanning, som Thiede utvecklat tillsammans med en kollega, biologen Georg Masuch. Detta nya hjälpmedel gör det möjligt att åtskilja tjugo olika mikrometertjocka lager i ett fragment. Man kan se hur skrivaren har fört sin penna också där det inte finns något bläck och på så sätt göra det möjligt att även läsa svårt skadade bokstäver. Dateringen mötte därefter enhälligt bifall vid den internationella papyrologkongressen i Berlin i augusti samma år.

Däremot är det inte möjligt att använda den s.k. C14-metoden. De små papyrusfragmenten är helt enkelt för lätta för att kunna undersökas. I och för sig skulle de visserligen kunna undersökas med den nya masspektrometriacceleratortekniken, men det skulle ske till priset av att fragmentet förstördes. Dessutom är C14-metoden inte tillräckligt noggrann. Den har en felmarginal på 50 år åt båda hållen och daterar då bara själva papyrusmaterialet men inte skriften. Här uppnår man alltså en större noggrannhet genom att använda jämförande paleografi.

Om Thiedes datering är riktig, betyder det att de flesta av dem som själva mött Jesus var i livet när evangeliet skrevs och spreds runt i de kristna församlingarna. Det innebär i så fall att det vore otänkbart för Matteus att fantisera ihop saker som inte vore korrekta. Läsarna skulle omedelbart ha protesterat. Den nya dateringen understryker alltså tillförlitligheten i Matteusevangeliet.

Thiedes datering har naturligtvis väckt motsägelse, ja, ibland nästan förbittring och vrede. Något annat är knappast att vänta, då ju Thiede rycker undan grunden för många forskare, som ägnat sin karriär åt och haft sin utkomst av att föreläsa om ett tidsschema som i allt väsentligt bygger på teologiska konventioner. Kanske randas en morgon för forskare, som den avlidne John A T Robinson, i yngre dagar känd som rabulistisk biskop men med åren en skarp kritiker av det universitetsteologiska etablissemangets slappa dateringspraxis. Kanske får äntligen Birger Gerhardsson, som tidigt betonade närheten mellan Jesus själv och den bibliska texten, ett senkommet internationellt erkännande. Dessa båda nämns med uppskattning i den bestseller som Thiede nu givit ut tillsammans med journalisten Matthew d´Ancona (Thiede & d`Ancona: The Jesus Papyrus, Phoenix 1997). Kanske visar det sig också till sist, efter missförstånden med Galilei och Darwin, att den empiriska vetenskapen. kan vara den kristna trons bundsförvant.

Tillbaka till hemsidan